Go to main navigation
gisslan.jpg

Hjälparbetarna Martin Mutosya Kioko, Abdinoor Dabaso Borusom och Janet Muthoni Kanga som arbetar för den svenska organisationen IAS har hållits som gisslan i Somalia i över 600 dagar.

Foto: Bild från videotagning

Briefing

Gisslan i 21 månader – ingen känner ansvar

Sedan juli 2012 hålls tre anställda i en svensk biståndsorganisation som gisslan i Somalia. Deras chef har inte fått nämnvärt stöd från någon av de berörda staterna: Sverige, Kenya och Somalia. Hjälparbetare blir allt oftare måltavlor i konflikter enligt flera rapporter. Men stödet de får tycks se olika ut beroende på vilket land de kommer från.

Leif Zetterlund är chef för International Aid Services, en organisation som arbetar i svårt utsatta områden i Afrika. I mer än 21 månader har han i stort sett haft en enda sak i huvudet – att få loss tre anställda som är kidnappade i Somalia.

Det var den 11 juli 2012 som medarbe tarna fördes bort av beväpnade män i mellersta delen av landet. Det gick våldsamt till väga. Männen öppnade eld och en somalisk medarbetare träffades av flera kulor i magen. Han lämnades svårt blödande, samtidigt som de övriga fördes iväg.

– Vi höll just på att färdigställa ett stort vattenprojekt i området och det var därför som de tre medarbetarna var där, berättar Leif Zetterlund. De hade rest från vårt kontor i Nairobi i Kenya för att göra en sista avstämning innan projektet kunde registreras som avslutat.

Leif Zetterlund var i Sverige på semester när kidnappningen inträffade. Det första han gjorde var att via e-post och Skype sätta ihop ett team som skulle hantera allt som hade med bortförandet att göra. Några dagar senare var han på plats i Kenya och det visade sig att medarbetarna hölls av pirater som hade utökat verksamheten till land.

– Piraterna hade skapat skräck i vattnen utanför Somalia i flera år. De bordade far tyg och tog gisslan – och fick ut enorma pengar i lösen. Men så beslöt sig det internationella samfundet för att sätta hårt mot hårt och bevaka farlederna med krigsfartyg. Det gjorde att många av piraterna drog sig tillbaka, men några har fortsatt genom att ta gisslan längs vägarna och precis som tidigare kräver de enorma summor i lösen.

De kidnappade är två män och en kvinna, alla 35–40 år gamla, mångåriga medarbetare som Leif Zetterlund känner väl. Piratledarens första krav för att släppa dem var sex miljoner dollar.

– Det var antagligen vad han fått av andra förut och nu försökte han med oss. Men hur skulle vi kunna betala det? Det går att försäkra sig mot gisslansituationer men det kostar väldigt mycket och är inget vi skulle klara.

I början fanns vissa tecken som tydde på att kidnappningen skulle få en snabb och lycklig upplösning. Men inget hände och allt hamnade i ett hopplöst dödläge.

– Vi har sökt hjälp på många håll. Vi har suttit i flera möten med regeringen i Kenya, det är ju deras medborgare som hålls fångna, och vi har varit i kontakt med lokalt styrande i Somalia. Men inget av det har lett framåt. Och vi har fört samtal med Sveriges och USA:s ambassader i Nairobi. De har verkligen lyssnat men samtidigt förklarat att de inte kan göra så mycket när gisslan är av annan nationalitet, berättar Leif Zetterlund.

I maj förra året anlitade organisationen en särskild gisslanförhandlare för att sköta samtalen med piratledaren. Och det gav resultat.

– Sakta men säkert mjuknade piratledaren och gick till slut med på en uppgörelse. Han var redo att släppa gisslan för i stort sett ingenting, delvis för att hans resurser höll på att sina. Att hålla gisslan kostar ju pengar och det är många på ”lönelistan”. I början vaktades vårt folk av 26 tungt beväpnade män. Men till slut var det bara ett fåtal kvar, piratledaren kunde inte avlöna fler.

Leif Zetterlund och hans team gjorde allt klart för att hämta hem medarbetarna. Plan stod startklara på ett flygfält utanför Nairobi och sjukvårdspersonal och traumahanterare skulle möta vid hemkomsten.

– Just när piratledaren skulle ringa det för oss förlösande samtalet attackerades han av en släkting som dödade honom. Släktingen tog över gisslan och förkastade hela uppgörelsen, vilket betydde att vi i princip fick börja om från början.

 Det här är inte första gången Leif Zetterlund har att hantera en kidnappningssituation. För tjugo år sedan, 1994, kidnappades den svenska sjuksköterskan Lena Thelander (nu Lilja) när hon arbetade för IAS i Somalias huvudstad Mogadishu. Kidnappningen fick ett oerhört genomslag i media och svenska folket följde dramat noga.

Lena Lilja satt fången i sjutton dagar och en lokal kvinnogrupp hade stor betydelse för frisläppandet.

– Den situationen går inte att jämföra med den här. De som tog Lena och en kollega till henne var ett gäng unga kriminella pojkar som hoppades att snabbt kunna tjäna en hacka. De hade ingen planering eller organisation och gick att prata med.

– Det är annorlunda med piraterna, det är skrupelfria skurkar som kan döda om de inte får vad de vill ha. De har inga religiösa motiv – de är knappt ens religiösa. De tuggar khat dagarna i ända och drömmer om ett västerländskt lyxliv mitt i den djupa somaliska misären.

Att det blivit farligare att vara hjälparbetare i världen framkommer tydligt bland annat i forskarrapporten Aid Worker Security Report 2013. Rapporten visar att attacker mot hjälparbetare ökat kraftigt de senaste femton åren. 

År 2012 dödades 67 hjälparbetare, över hundra skadades och 92 togs som gisslan. I jämförelse med motsvarande siffra från millennieskiftet har kidnappningarna sjufaldigats och en förklaring är att det speglar förändringarna i vår värld. I dag sammanblandas hjälparbetare ofta med politiska syften och ibland även med militära. Det är också vanligt att hjälporganisationer uppfattas som representanter för den rika världen, vilket gör att banditgäng i oroshärdar ser chansen att kvickt komma över stora pengar. 

Hjälparbetare som tagits som gisslan släpps i flertalet fall efter mindre än tio dagar i fångenskap och det betyder att situationen för de kidnappade i Somalia är extrem – få har suttit så länge som de.

– Vi vet att våra medarbetare hålls nära kusten, men inte exakt var, säger Leif Zetterlund. Vi har en hyfsad uppfattning om deras tillstånd eftersom gisslanförhandlaren har kontakt med dem på telefon. Det finns inget som tyder på att de utsätts för fysiskt våld men den psykiska pressen är förstås oerhörd. Det vet ju inte om de kommer levande därifrån.

Det går knappt en minut av Leifs vakna tid utan att han tänker på hur han ska lösa det här.

– Jag skulle kunna säga att vi inte betalar, att det är mot vår policy att köpslå med människoliv. Det är vad alla säger i sådana här lägen – i alla fall officiellt. Men det är annorlunda i verkligheten. Jag vet få kidnappningar i Somalia, om ens någon, som har slutat väl utan att pengar har varit inblandade – och det gäller på de flesta håll i världen där kidnappningar är vanliga. Om gisslan släpps så är det därför att någon har köpt ut dem.
– Jag tycker att det rent principiellt är fel att betala, för det leder ju bara till nya kidnappningar. Men frågan är vad som är alternativet när människors liv står på spel. För min del finns inget viktigare än att få hem gisslan i livet och hade jag två miljoner dollar så skulle jag inte tveka. Men eftersom jag inte har de pengarna så är mitt enda hopp i nuläget att piratledaren ska resignera av resursbrist och utmattning. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket.

Leif Zetterlund ser ingen anledning att ompröva organisationens sätt att arbeta på grund av dramat.

– Vi har alltid jobbat i besvärliga och farliga områden. Man måste vara beredd att ta risker, annars går det heller inte att förändra – det är en sanning vi måste leva med. Sedan får man alltid ställa riskerna mot nödvändigheten av att människor får hjälp. Man får inte glömma att de som lever i ett tork- eller våldsdrabbat område är de mest utsatta – inte vi som är där för att hjälpa.
– Men en förutsättning måste alltid vara att arbetet ska gå att utföra och ge resultat. För oss går gränsen när riskerna är så uppenbara att våra medarbetare kan mista livet – då måste vi avstå insatsen, eller avbryta om vi är på plats.

 Det är omöjligt att förutspå hur kidnappningen i Somalia kommer att sluta. Man har diskuterat olika fritagningsscenarier men
kommit fram till att de är alltför riskabla; om något går fel så är faran stor att medarbetarna dödas i den eldgivning som kan uppstå.

– Det är djupt frustrerande att veta att gisslan är från ”fel” land eller kontinent, suckar Leif Zetterlund djupt.

Här finns ingen stor diplomatisk apparat i arbete som när de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson satt fängslade i Etiopien. Och här pågår ingen polisiär undercoverinsats som när Niclas Hammarström och Magnus Falkehed hölls fångna av banditer i Syrien.

– Omvärldens intresse för vårt fall är så gott som obefintligt och ingen, förutom vi själva, arbetar för en frigivning. Hela situationen bekräftar hur tydligt som helst att människors värde är olika beroende på var på jorden man hör hemma, säger Leif Zetterlund.

 Berthil Åkerlund