Go to main navigation

OmVärlden granskar

Misstänkt förskingring i Folkpartiets Kubabistånd

Folkpartiets biståndsorgan, Silc, har polisanmält chefen för ett av organisationens egna demokratiprojekt. Mannen misstänks ha förskingrat runt tvåhundratusen kronor. Ärendet ligger nu hos Ekobrottsmyndigheten. Sida är mycket förteget om projektet som tidigare finansierats via det omdiskuterade stödet till partinära organisationer.

Den misstänkta förskingringen gäller en exilkubansk tidning och uppdagades i slutet av förra året. Medarbetare i både Sverige och Kuba undrade varför de inte fick någon lön samtidigt som de kunde se på Facebook hur chefredaktören reste runt i världen och lade upp den ena semesterbilden efter den andra. 

– Jag förstod inte var han fick alla pengar ifrån, han levde inte ett utsvävande liv annars, säger en person som känner mannen.

När Silc fick klart för sig att det fattades pengar i bokföringen polisanmäldes mannen – som omedelbart lämnade sin tjänst.

Ärendet ligger nu hos Ekobrottsmyndigheten i Stockholm. Totalt handlar det om minst 150000 kronor som inte har kunnat redovisas. 

Mannen kom till Sverige 2005 och fick då politisk asyl. 

Enligt OmVärldens källor har förre chefredaktören medgett att han ”använt pengarna på fel sätt” och hänvisat till personliga skäl. 

– Vi är så klart bestörta. Det här rör sig om en person som plötsligt har gjort fel efter att ha fungerat länge, säger Martin Ängeby, nuvarande generalsekreterare för Silc, som dock inte vill slå fast att brott har begåtts förrän polisutredningen är klar.

Han förklarar att Silc är mycket nöjt med det exilkubanska tidningsprojektet som man har stött sedan 2006. 

– Det handlar om att människor på Kuba ska få uttala sig fritt. 

Flera källor vittnar om att det förekommit slarv och oklarheter i tidningens administration under en längre tid. Bland annat har anställda under perioder saknat ordentliga anställningskontrakt. Men enligt Martin Ängeby har kvartalsredovisningarna inte visat på några oegentligheter förrän sista kvartalet förra året.

– Jag vet inte varför den här personen har bestämt sig för att göra fel med hundra procents risk för upptäckt. Det är som om en taxichaufför sticker med bilen, det går inte att förhindra – men det upptäcks ju direkt.

Martin Ängeby påpekar också att verksamheten vuxit på senare år och att administrationen gradvis blivit bättre. Efter en systemrevision våren 2013 gjordes flera förändringar. Nu stärks rutinerna på den exilkubanska tidningen ytterligare, bland annat genom krav på dubbel attestering vid alla utbetalningar.

Tidningen finansierades tidigare via Sidas partianknutna demokratistöd – som har varit kontroversiellt sedan det infördes för snart tjugo år sedan. Numera finansieras medieprojektet på annat sätt, förklarar Martin Ängeby. 

– Det här är inte en del av det partinära stödet.

 Men er resultatredovisning från 2011 visar tydligt att Sidapengar gick till ”Kuba tidskrifter”. 

– Ja, men inte de senaste åren. Efter nya riktlinjer från Sida tyckte vi själva att tidningsprojektet inte passade in och lyfte ut det.

Varken Martin Ängeby eller Sida kan – eller vill – plocka fram några dokument som visar att det så kallade PAO-stödet inte längre går till den exilkubanska tidningen.

Sida hänvisar till sekretess och Silc säger sig behöva skydda tredje part.

– Vi uttalar oss aldrig i detalj om vilka som finansierar oss. PAO-stödet motsvarar ungefär en tredjedel av vår omsättning. Resten kommer från liberala stiftelser, egna insamlingar, Svenska institutet, Forum Syd och organisationen Freedom House, säger Martin Ängeby, som hoppas att Silc ska kunna kräva tillbaka de förskingrade pengarna när rättsprocessen är över.

Det är inte helt ovanligt att partiernas biståndsprojekt kritiseras för slarv, försvunna kvitton, undermåliga rapporter, bristande revisioner och dålig måluppfyllelse. En granskning som OmVärlden gjorde 2010 visade att Sida hade stoppat utbetalningarna till fyra av de sju partipolitiska biståndsorganisationerna året dessförinnan på grund av brister i verksamheten.

En av dessa var Kristdemokratiskt Internationellt Center, KIC, som hade betalat ut 40000 kronor i kontanter till ungdomsförbund i Kenya, Uganda och Tanzania och sedan bedrövat insett att mottagarna tackat för pengarna – och försvunnit.

Palmecentret, Socialdemokraternas biståndsorganisation, tvingades efter kritik från Sida begära tillbaka 40000 kronor som inte redovisats ordentligt från sydafrikanska ANC. Även Miljöpartiets och Vänsterpartiets biståndsorganisationer har fått bakläxa. 

För två år sedan polisanmälde Centerpartiets internationella stiftelse, CIS, sig själv för brister i redovisningen av biståndsprojekt i Irak som totalt kostade 3,2 miljoner kronor. 

Först i maj i år var utredningen klar. Något åtal blev det inte, men Sida kräver nu CIS på 230000 kronor som aldrig har slutredovisats.

– Vi väntar in pengarna inom kort, säger Johan Norqvist, ansvarig handläggare på Sida.

Flera utredningar har pekat på problemen med PAO-stödet. Det handlar dels om svårigheterna för Sida att kontrollera vart pengarna går, dels om vilken nytta de gör. Trots kritiken har stödet ökat från omkring 10 miljoner kronor första försöksåret 1995 till 80 miljoner för senaste perioden i år. Den senaste stora översynen gjordes 2010 av Sadev, dåvarande institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, och resulterade i tjugo förslag till förbättringar. 

Därefter har stödformen blivit strategistyrd och riktlinjerna tydligare: 70 procent av stödet går nu till systerpartier i utvecklingsländer och 30 procent till stöd av flerpartisystem. Den första stödformen fördelas enligt mandat i riksdagen, den andra prövas av Sida precis som andra biståndsprojekt.

Partierna själva är i stort sett positiva till PAO-stödet.

– Det handlar om att bygga upp politiska fungerande strukturer och partier från grunden i länder som ofta har eller har haft ett odemokratiskt ledarskap. Vi jobbar mycket i Vitryssland, Ukraina och Latinamerika, säger Christian Holm (M) riksdagsledamot och styrelsemedlem i Moderaternas biståndsorganisation Jarl Hjalmarson Stiftelsen, som definitivt vill behålla biståndsformen.
– Den är jätteviktigt, särskilt nu när osäkerheten i världen är stor och den ryska aggressionen ökar i vårt närområde. Ökar behovet ännu mer tycker jag att man kan överväga att öka anslagen, på samma sätt som man kan minska dem om behovet minskar.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är de enda partier som vill avskaffa stödet. 

– Vi tycker inte att de politiska partierna har den kompetens som behövs. Frivilligorganisationer har en helt annan erfarenhet av biståndsarbete, säger riksdagsledamot Hans Linde (V).

Han är skeptisk till själva grundidén att svenska partier – och inte respektive lands medborgare – avgör vilka partier i andra länder som ska stödjas. Dessutom beklagar han, precis som flera utredningar, att de som beslutar över stödets framtid också är de som får pengarna, nämligen partierna.

Visserligen har kontrollen från Sida blivit bättre på senare år, menar Hans Linde. Men han ogillar att partiernas biståndsorganisationer hemligstämplar så stor del av sin verksamhet – och tycker att det är ”extremt olustigt” att regelverket tillåter pengar till partier som Sverigedemokraterna. 

– Om ett i grunden främlingsfientligt parti ska bedriva bistånd – vad blir det för bistånd och vilka krafter stöder man då? 

 Karolina Andersson