Go to main navigation
Alsarah and The Nubatones

– Personer som jag kommer vara normen i framtiden, säger Alsarah som är född i Khartoum i Sudan men har bott i New York längre tid än någon annanstans.

Foto: Nousha Salimi

INTERVJU

Alsarah: "Musiken är min tillflyktsort"

Alsarah pratar hellre om personer på genomresa än om flyktingar, hellre om ”gränskriser” än flyktingkriser. Den världsturnerande folkmusikern föddes i Sudan och hamnade, via Jemen, till slut i USA.

Östafrikansk retropop, så kallar hon musiken, som Alsarah tillsammans med sitt band The Nubatones spelar. Med bas i Brooklyn, New York, turnerar de världen runt, just nu är de på en miniturné i Skandinavien. Ikväll uppträder de i Stockholm.

– Vi är på resande fot större delen av året. Men just nu håller på vi också på att skriva musik till en ny skiva, säger Alsarah. 

1989 bröt en militärkupp ut i Sudan och Alsarahs familj tvingades fly. De kom till Jemen där det fyra år senare blev inbördeskrig. Alsarahs föräldrar, som varit politiskt aktiva, kunde inte åka tillbaka till Sudan utan tog sig till slut till USA. Då var Alsarah 12 år.

– Jag känner att jag kommer från både USA och Sudan. Jag har bott i New York längre än någon annanstans.

Alsarah känner sig just nu mest hemma i Brooklyn, New York. Foto: Nousha Salimi

Du pratar hellre om att vara en person på genomresa, än en flykting. Hur menar du?

– Så fort du har dina papper så är du inte en flykting längre. Min period som flykting var väldigt kort. Och jag tror personer som jag kommer vara normen i framtiden, säger Alsarah och fortsätter: 

– Det här med att resa och migrera är något vi gjort sedan urminnes tider. När inte ett liv är värt att leva, när det inte går att få mat eller arbeta – då är det inte så konstigt att man väljer att lämna. Jag skulle säga att migration är den äldsta anti-fattigdoms-kampanjen vi har. Att prata om en flyktingkris känns därför väldigt märkligt, det är snarare än ”gränskris” eller en ”kolonialiseringskris” som vi befinner oss i. 

Jag läste att resa jorden runt och spela musik länge varit en stor dröm för dig. Är det den du lever nu?

– I drömmen hade jag alltid tid att hänga kvar längre på en plats, prata med folk och lära känna platsen. Det hoppas jag att det kan bli mer av framöver. Det finns så mycket liv i konversationer och jag vill att min musik ska skapa relationer med platser och människor.

Alsarah och The Nubatones. Foto: Carlos Ramirez

Själva idén till Alsarah och The Nubatones föddes över ett gäng middagar 2011 mellan Alsarah och tidigare bandmedlemmen Rami El Asasser. De pratade bland annat om delade erfarenheter av migration och om kulturella utbyten mellan Sudan och Egypten.

– Vi umgicks, åt och pratade om musik. Hur vi kan spåra migrationen i musiken, hur kultur gör avtryck på musiken. Sedan dess har vi blivit en liten familj som spelar vad jag kallar östafrikansk retropop, musik som inspireras av länder i regionen. Det är folkmusik men också pop med en äldre känsla. 

Musiken har alltid varit en del av Alsarahs liv. 

– Jag fick en keyboard när jag var barn. Mina föräldrar älskar musik och det fördes vidare. När jag kom till USA blev musiken min tillflyktsort. Jag blev besatt av folkmusik och i att hitta kulturella trådar i musiken där man kan känna igen sig. 

Att vara på turné innebär ett ganska kringflackande liv. Var känner du dig mest hemma just nu?

– I New York, i Brooklyn – det är ett eget litet mikrouniversum som består av immigranter. Där känner jag mig mest bekväm just nu. Men jag reser som sagt mycket, lever lite av ett nomadiskt liv. Världen är full av spännande samhällen men Brooklyn är mitt ankare, just nu. Jag är alltid öppen för förändring, förändring är bra!

Låten Ya Watan finns med på skivan Manara och betyder "Oh, homeland".

Den senaste skivan, ”Manara”, gavs ut 2015 och handlade just om vad som är ett hem. De olika sångerna berättar om frihetskamper, om hur länder sviker sin befolkning, om att hitta hem. En sång kommer från mötet med tre kvinnor som Alsarah träffade i ett flyktingläger. 

– Jag träffade dem när jag spelade in en dokumentär för några år sedan. Det är en glad ganska enkel kärlekssång, mitt i ett flyktingläger. Mötet gav mig perspektiv på livet och nykärlek till Sudan.

Förutom musiken är dans och matlagning två av Alsarahs stora intressen. När de 30 (!) planerade albumen är släppta har hon planer på att öppna en restaurang.

– Jag lagar alla sorters mat och bjuder vänner, just nu blir det mycket sudanesiskt faktiskt, som jag insett är väldigt lätt att göra veganskt. 

Vad händer härnäst?

– Efter turnén i Skandinavien ska vi till Beirut och jobba med nya skivan. Och resten av året kommer handla mycket om det – att få klart ett nytt album. Men det ska få ta tid, ingen stress! Hittills har vi fått ihop en godnattsång och en glad dansant kärlekssång. Vi blir också mer personliga, vilket är lite läskigt. 

Louise Gårdemyr