Go to main navigation
Anders Wijkman

Anders Wijkman är aktuell med en ny bok om världens moraliska klimatkris.

Foto: Flickr/Friends of Europe CC2018

INTERVJU

Anders Wijkman: ”Vårt samhälle är så förbannat kortsiktigt”

För att möta klimatkrisen behövs en ny upplysningstid, skriver debattören Anders Wijkman i en ny bok.

Han är förbannad men kamplysten, den tidigare borgerlige politikern som nu är ordförande för Romklubben. Boken han medförfattat utkommer på en rad europeiska språk under våren och är en vidareutveckling av de tankar som lyftes fram bästsäljaren från 1972, ”Tillväxtens gränser”.

– Jag var ganska ung när ”Tillväxtens gränser” kom och den gjorde starkt intryck på mig, förändrade min syn på livet, säger Anders Wijkman.

Det man varnade för då, i början av 70-talet, är precis vad som skett, säger Wijkman. 

– Man sa att om det enda måttet på framgång är hur mycket pengar som snurrar i systemet, om vi producerar utan att tänka på konsekvenserna, då kommer vi att gå in i väggen så småningom. Klimatet är det tydligaste exemplet på det, men också jordförstöring, tilltagande resursbrist och föroreningar.

Högern ute och cyklar

Även om det i dag finns en ökad medvetenhet om hållbarhet och naturens gränser räcker inte det, konstaterar Wijkman.

– Människor vet att vår befintliga ekonomiska modell inte är hållbar, men här sitter vi ändå kvar med den. Det är sanslöst att vi i dag, med snart 8 miljarder människor, jobbar under ett ekonomiskt system som formades när världen hade drygt en miljard människor.

Den nya boken som Wijkman skrivit ihop med Ernst von Weizsäcker bär titeln ”Come On! - Capitalism, Short-termism, Population and the Destruction of the Planet” och målar upp en moralisk kris, där krisen för klimatet och många viktiga ekosystem kopplas samman med den sociala kris som följer av ökade ekonomiska klyftor. Skulden för dessa ökade klyftor lägger Wijkman delvis på den politiska höger han själv tillhört.

– Jag har ju en borgerlig bakgrund, men man lär sig under resan. De här senaste 20-30 åren har varit speciella där man inom vår starkt nyliberala ordning har sagt att marknaden klarar alla problem. Det är en fullständig felsyn. En marknad som inte styrs av social eller miljömässig hänsyn kommer att gå åt helt fel håll. Vi ser det också i Sverige, där det i dag saknas pengar till vård, skola, polis och så vidare, samtidigt som vi konsumerar mer prylar än någonsin. Och ingen vågar höja skatten.

Brist på tillit försvårar

Anders Wijkman menar att när klyftorna vidgas eroderas det sociala kapitalet i samhället varpå det blir ännu svårare att ta ett långsiktigt grepp på världens utveckling.

– För det krävs tillit, men tillit är en bristvara. Långsiktiga frågor som miljö, klimat, finansiella marknader, styrning av ekonomin och teknologi - både möjligheter och risker - har spelat en väldigt liten roll i de valrörelser vi sett de senaste åren. I stället dominerar en blandning av populism och kortsiktiga frågor.

Det bärande budskapet i boken är att världen behöver en ny upplysning. Liksom 1700-talets upplysningstänkare bröt med påvarnas och feodalherrarnas makt, lyfte fram kunskap och satte utbildning i centrum, behöver vi bryta med den nuvarande ordningen. Bland annat handlar det om att ha ett holistiskt synsätt på samhället, där frågor som exempelvis migration inte behandlas isolerat, utan som något som hänger ihop med klimatförändringar och det globala ekonomiska systemet.

 Allt hänger ihop, det går inte att tackla problemen med ett silo-beteende. Se på utbildningssystemet eller forskningsvärlden i dag. De är otroligt specialiserade, man petar inom sin disciplin men de här större frågorna det är väldigt få som ägnar sig åt.

Partierna duckar frågan

Författarna kommer med en del förslag, som i sig inte är nya, på hur de första stegen mot ett nytt ekonomiskt system kunde tas. Det handlar bland annat om att lägga om skatten – att beskatta kapital och utnyttjande av naturen i stället för arbete – och att omfördela vinsterna från robotisering och artificiell intelligens på ett rättvisare sätt. Vad som än blir det första steget tycker Wijkman att det viktigaste är att diskussionen överhuvudtaget tar fart.

 Den intellektuella och politiska eliten behöver ta sitt ansvar. Vi har en skriande brist på diskussion om de här frågorna bland människor med utbildning. Har du hört en enda partiledare som talat om detta inför valet, förutom Isabella Lövin? De talar polis och migration, men inte de här systemfrågorna.

 Miljöpartiets utspel nyligen om stopp för fossila drivmedel efter 2030 är ett bra försök som jag hoppas får efterföljd. Men problemet är att den bredare frågan, om vår ekonomiska modell och dess systemfel, inte diskuteras. Vem ska leda diskussionen om framtiden om inte våra partier? Deras agerande är ett tydligt bevis på den förbannade kortsiktighet som dominerar samhället.

En annan fråga i boken är den om befolkningsökningen i världen. ”Tillväxtens gränser” kritiserades bland annat för att inte beakta den utplaning i befolkningsökningen som sker i världen i takt med att länder lyfts ur fattigdom. Men Wijkman säger att faran inte är över bara för att vi ser en utplaning – det finns mycket kvar att göra, inte minst för biståndsaktörer. 

Det är en jävla skillnad om befolkningen planar ut på 8 eller 11 miljarder människor. Även om fattiga inte sätter så stora miljömässiga fotavtryck kommer de att eftersträva ett drägligt liv. Vi vet dessutom att en kvarts miljard kvinnor vill ha hjälp med att begränsa barnantalet. Vi borde satsa mer på att hjälpa dem göra det.

Axel Kronholm