Go to main navigation
INTERVJU

Carin Jämtins första år som Sida-chef: "Alla måste med"

S-veteranen Carin Jämtin har växlat upp från partiets gamla valslogan ”Alla ska med”. Efter ett år som Sida-chef gäller bara en sak: Alla delar av samhället måste med om världen ska ha en chans. OmVärlden besökte Carin Jämtin efter ett år på nya jobbet.


Morgonrutinen innebär att lyssna på P1-Morgon på väg till jobbet. Foto: Sofia Runarsdotter

Queen-låten ”Don’t stop me now” dånar ur högtalarna i den så kallade Oasen på Sidas huvudkontor i Stockholm. Det är sista träffen inom visionsdialogen – processen för att arbeta fram ett nytt styrdokument för hela verksamheten.

– Vi har haft mycket aktiviteter, bra samtal och fått in många idéer. Nu blir det svåra att gränsa av, säger generaldirektör Carin Jämtin, vars namnteckning ska sättas på det färdiga dokumentet i augusti.

De regleringsbrev och strategier för biståndet som regeringen beslutar om är rätt breda, sen är det upp till myndigheten att bestämma hur man ska arbeta. Det man försökt besvara är vart världen är på väg, och utifrån det också vilken Sidas roll ska vara. Ska man bara fokusera på de fattigaste? Vad innebär det i så fall för det humanitära biståndet när katastrofer drabbar mindre fattiga länder?

Det handlar också om hur Sida ska fungera internt. Visionsdialogen är en fortsättning på det förenklingsarbete som pågått i några år redan med syfte att göra arbetssätt och relationen till partners mindre krånglig.

Det är högt i tak under dialogmötena, och när programmet drar igång på scenen får OmVärlden lämna rummet så att åsikterna ska kunna ventileras helt fritt.

S-märkt Sida-chef

Carin Jämtin har nu varit chef för biståndsmyndigheten och dess drygt 700 anställda i ett års tid, med direkt ansvar för ungefär halva biståndet (det bilaterala) samt ansvar för utbetalningen av stora delar av den andra halvan (det multilaterala).

– Det är ett jättekul men väldigt stort och svårt uppdrag. Alla har varit vänliga, säger Carin Jämtin.

Riktigt så vänligt lät det inte i debatten runt Carin Jämtins utnämning. ”En helt onödig politisering av Sida”, sa Moderaternas Sofia Arkelsten om att den socialdemokratiska veteranen fått jobbet som Sida-chef. Carin Jämtin säger i dag att den kritiken inte tog särskilt hårt.

– Andra moderater gratulerade mig samtidigt, och regeringen gjorde uppenbarligen det här valet efter en lång rekryteringsprocess, säger hon.

Hon kommer dock inte ifrån sin S-märkta bakgrund.

– Jag är medveten om att det är min politiska bakgrund folk tänker på när de ser mig.

Själv formulerar hon hellre sin långa politiska bakgrund som en styrka snarare än en belastning.

– Jag har jobbat på nästan alla nivåer, förutom att vara landstingspolitiker, och det är en bra erfarenhet att ha när också Sida jobbar på alla nivåer. När vi var i Albanien nu senast, där de håller på med en kommunreform, så förstår jag vad de pratar om för jag har själv varit med och jobbat med det, säger hon.

 

Hon formulerar sin politiska bakgrund som en styrka, och ser likheter mellan fältbesök och tidigare erfarenhter. Foto: Sofia Runarsdotter

En osäkrare omvärld

En del är sig likt sedan Carin Jämtin var biståndsminister 2003-2006 i regeringen Persson.  precis som nu var några av Sveriges största biståndsländer Tanzania, Mocambique, Palestina och Afghanistan. En hel del har också förändrats, och mycket av den förändringen tog fart under hennes år som minister. Terrorattackerna den 11 september 2001 och efterföljande invasioner av Afghanistan och Irak skapade nya prioriteringar inom det globala utvecklingssamarbetet.

Frågan om säkerhet fick allt större betydelse, och pengar dirigerades om från bistånd till militära eller fredsskapande insatser.

I diskussionen som då fördes inom OECD-ländernas biståndskommitté avvisade Sverige möjligheten att göra kostnader för militära truppinsatser avräkningsbara mot biståndsbudgeten. I en debattartikel i Göteborgs-Posten från 2004 skrev biståndsminister Jämtin att man dock skulle ”ställa sig bakom möjligheten att vissa delar av så kallade säkerhetssektorreformer ska kunna avräknas mot biståndsanslagen.”

Med det menades till exempel utbildning i mänskliga rättigheter för polis, rättsväsende, militär och så vidare, eller andra insatser för att ”stärka demokratisk och civil styrning av säkerhetssektorn”.

Än i dag är detta en fråga som givarländer brottas med. Nyligen uppdagades det att EU-bistånd, däribland svenska pengar, finansierat Turkiets köp av militär utrustning för att stoppa flyktingar från Syrien. Sverige har varit mer eller mindre ensamt i motståndet mot EU-kommissionens förslag att utöka möjligheterna att använda biståndsmedel till militära insatser.

Carin Jämtin hamnar med jämna mellanrum själv i sådana diskussioner.

– Jag tycker att visst kan vi byta information och kunskap med säkerhetssektorn, men närmare samarbeten än så är just sådant som skapat en okunskap om våra olika roller. På det området vill jag ha en strikt linje, man får bättre humanitär hjälp då. Visst behöver man säkerhet, men det behöver inte betyda att vi går hand i hand med soldater, säger hon.

Carin Jämtin i samtal med säkerhetschef Roland Hedlund. Foto: Sofia Runarsdotter

Hjälparbetare som måltavlor

En följd av ett mer militariserat bistånd är att bistånds- och hjälparbetare i allt högre utsträckning själva blivit måltavlor i konflikter där de tidigare sågs som neutrala. I länder som SydsudanCentralafrikanska republiken och Afghanistan har flera hjälparbetare försvunnit eller dödats under det senaste året.

– Det som varit fredat är inte längre det, säger Carin Jämtin.

Sverige har än så länge varit förskonade från sådana tragedier. Samtidigt jobbar Sida i dag i fler konfliktdrabbade länder än tidigare. När Carin Jämtin träffar Sidas säkerhetschef Roland Hedlund för deras veckomöte har de således en hel del att prata om. Det handlar om allt från fysisk säkerhet för anställda och partners i fält till informationssäkerhet.

– Världen är ett osäkrare ställe och vi är i många osäkra länder. På en del platser råder en mer eller mindre konstant hotbild mot våra partners, och på andra kan det blossa upp saker plötsligt som vi behöver hantera, säger Roland Hedlund.

När statskuppen i Zimbabwe inleddes på kvällen den 14 november i fjol drog man direkt igång en process för att hantera ett eventuellt kaos.

– Det var några dagar där vi var oroliga. Ska vi evakuera? Det är jättesvårt, men man pratar med UD och vår personal på plats och ofta får man ta det säkra före det osäkra, säger Carin Jämtin.

– Nu blev det ju aldrig något värre och våra medarbetare var i trygghet, men det hade ju kunnat bli ett annat scenario, säger Roland Hedlund.

– En del miljöer går det ju att förutse oroligheter i, som i Afghanistan eller Somalia till exempel, men Zimbabwe hade vi inte kunnat förutse. Att Mugabe någon gång skulle avgå visste vi förstås, men inte att det skulle ske på det här sättet, säger Carin Jämtin.

Alla måste med

En annan stor debatt inom biståndet är vilken roll företagen ska spela. Liksom militära samarbeten riskerar att skada biståndets legitimitet och oberoende varnar en del för att allt för starka band med näringslivet kan leda fel. I en intervju med OmVärlden kritiserade nyligen Parul Sharma, tidigare ordföranden för Agenda 2030-delegationen, Sida och UD för att ha blivit ”annonsplatser för företag”.

Läs mer: Så påverkar storföretagen biståndet

Carin Jämtin säger att man ska vara klar över att företag och biståndsaktörer har olika mål, men att företagens pengar är en förutsättning för att nå hållbarhetsmålen.

– Biståndet kommer inte att kunna finansiera allt som behöver göras inom Agenda 2030. Alla måste vara med och finansiera. För företagen handlar det dels om direkta bidrag, dels om att man har skattesystem som gör att de inte kan placera sina tillgångar någon annanstans. Att man får lagstiftning på plats som främjar schyst företagande, säger hon, och fortsätter:

– Men biståndet är inte ett främjarinstrument. Det är ett viktigt arbete att främja företag, men det är inte vårt uppdrag. Vårt uppdrag är att lyfta människor ur fattigdom och förtryck. Ett sätt för oss att finansiera det är att gå via våra nätverk med investerare och företag.

Helt riskfritt är det inte, särskilt inte samarbeten med företag som exempelvis H&M. Nyligen avslöjade SVT hur arbetarna som syr kläder åt H&M i Etiopien arbetar med usla löner och utan sjukersättning eller betald semester. Samtidigt har statliga Swedfund investerat  i bygget av en ny textilfabrik i Etiopien som bland annat ska producera kläder åt H&M. Klädjätten samarbetar även med Sida ”kring sysselsättning, hållbar utveckling och respekt för mänskliga rättigheter.”

– När någon vi samarbetar med råkar ut för en skandal är det så klart att det riskerar att svärta ner också annat arbete vi gör. Den risken finns, precis som när något FN-organ vi samarbetar med hamnar i en korruptionsskandal, säger Carin Jämtin.

Det är sista träffen inom visionsdialogen – processen för att arbeta fram ett nytt styrdokument för hela verksamheten. Foto: Sofia Runarsdotter

Politiskt bistånd

Bistånd har alltid, i olika utsträckning, använts för politiska syften. När det gäller Sveriges bistånd har dock kopplingen till politiken blivit ännu tydligare på senare år. Den nuvarande regeringens så kallade feministiska utrikespolitik och Miljöpartiets inflytande har satt tydliga spår i strategierna som Sida ska förhålla sig till. Regeringen har också genom biståndet profilerat sig mot USA och president Trumps beslut att strypa bistånd till organisationer som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

Sverige hoppade snabbt på den nederländska biståndsministern Lilianne Ploumens initiativ ”She Decides”, som bildades för att samla in pengar och täcka upp för det resursbortfall som president Trumps beslut skulle få för organisationer som arbetar med SRHR.

Carin Jämtin tror inte att det är början på en backlash för kvinnors rättigheter vi nu ser. Trots angrepp på aborträtten i länder som Polen och reaktionära krafter runtom i Europa är hon trygg i att motkrafterna är starkare.

– Jämställdhet generellt och kvinnors rättigheter har kommit så pass långt att det är svårt att se att en stor backlash skulle vara möjlig. Enskilda länder kan förstås gå bakåt, men globalt är det för sent att rulla tillbaka. Det finns en kunskap i världen som inte fanns tidigare, och motkrafter som är välorganiserade och som ger mig energi och hopp, säger hon.

I den svenska valrörelsen har biståndet nu också länkats samman med migrationspolitiken. Socialdemokraterna har föreslagit att bistånd ska kunna dras in till länder som inte tar emot medborgare som utvisats från Sverige. Förslaget som ekar det Sverigedemokraterna tidigare föreslagit har kritiserats hårt i biståndsbranschen.

I sin nya roll som generaldirektör går Carin Jämtin inte in och recenserar olika partiers förslag, men hon tycker att det är välkommet med mer debatt i ett annars ganska enigt politiskt landskap.

– Vi har en ganska bred enighet bakom enprocentsmålet, vårt rättighetsperspektiv och miljöfrågorna. På det här området är det faktiskt inte så splittrat i Sverige. Visst finns skillnader, men de är inte alls så stora som i våra grannländer. Men det innebär också att det blir för lite biståndspolitisk debatt i Sverige.

Axel Kronholm