Go to main navigation
valet 2018
sofia damm
kristdemokraterna

OmVärlden träffar olika partipolitiker för att fråga de brännande frågorna om biståndet, inför höstens val.

Foto: Riksdagen

INTERVJU

Kristdemokraterna: Feministiska utrikespolitiken ”ett PR-trick”

Regeringens feministiska utrikespolitik är ett PR-trick som döljer tillbakagången för de mänskliga rättigheterna i världen. Det anser Sofia Damm, utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna.

Det var Sofia Damms tidigare chef och politiska idol Alf Svensson som lade till titeln Människorättsminister när han som Kristdemokraternas ordförande år 1991 utsågs till biståndsminister. En fin titel som passar en kristdemokrat anser hon.

— Idag har vi en bistånds- och klimatminister, och jag tror att det lett till att fokus på mänskliga rättigheter inte är lika starkt.

Sofia Damm pluggade statsvetenskap i Storbritannien och Tyskland och var stabschef åt Alf Svensson i EU-parlamentet innan hon 2014 blev riksdagsledamot för Kristdemokraterna. Samma år utnämndes hon till utrikespolitisk talesperson, och året därpå valdes hon in i partistyrelsen. En snabb karriär mot toppen som tyder på gott fotarbete och öra hos partiets högsta ledning.

Kristdemokraterna kippar ju efter politiskt syre i undervegetationen till fyraprocentsspärren. Men de vet att både under och uppståndelse har hänt förr, och om partiet får upp ångan och alliansen vinner valet, då är 41-åriga Sofia Damm en möjlig kandidat till biståndsministerposten.

Hon ger ett glasklart svar på frågan om vad hon tycker om president Trumps beslut att dra in stödet till FNs befolkningsfond som arbetar med familjeplanering och preventivmedelsrådgivning – ett beslut som möttes med jubel av den kristna högern i USA.

— Det var ett dåligt beslut. Kvinnors hälsa och rätt till mödravård är centralt. Jag befarar att det är plakatpolitik, men som drabbar oerhört många kvinnor. Jag är glad över att Sverige kunde gå in och stötta upp med extra pengar.

En viktig orsak till beslutet var risken att pengarna används till abortrådgivning. Är det problematiskt också för KD?

— Nej. Jag tror att Trump ville blidka de av hans väljargrupper som inte ser helheten i mödrahälsan och inte förstår att kvinnor dör för att deras kroppar inte är redo att föda barn.

På KDs hemsida står det: ”Fattigdomen och svälten i världen är en moralisk katastrof som kan åtgärdas. Det som saknas är den politiska viljan. Den har vi Kristdemokrater.” Vilka är det som enligt er saknar en sådan vilja? Och vad är det KD vill göra?

— Det måste finnas ansvarsfulla regeringar i de länder som är i konflikt eller på annat sätt har ett stort behov av bistånd. Det är en grundförutsättning. Även Gulfstaterna och många andra rika länder tar för lite ansvar för att minska fattigdomen. Om fler länder tog lika stort ansvar som Sverige skulle världen se lite bättre ut.

Så det är inte en stor klubba i huvudet på nuvarande regeringen, att den saknar vilja att åtgärda fattigdomen?

— Nej, tanken är att vi kristdemokrater världen över har den viljan. I Sverige har vi ju en ganska bred samsyn om bland annat enprocentsmålet och huvuddragen i biståndet. Men det är klart att vi kan slå små klubbor på regeringen, för vi är inte nöjda med allt som görs.

— Vi vill se ett nytänk nu när biståndet får åtta extra miljarder på grund av att BNI ökar och anslaget därmed är det högsta någonsin. Att man inte slentrianmässigt fortsätter att ge pengar till olika FN-organ utan istället stärker det svenska civilsamhällets organisationer. De har under många år har jobbat upp väldigt goda kontakter i de länder där de verkar.

Mer pengar till civilsamhällets organisationer är en viktig fråga för KD. Varför?

— De har ofta kontakter nära människorna, där hjälpen verkligen behövs. Personer som är aktiva i kyrkor och moskéer, till exempel, drivs av ett kall och brukar vara de sista som överger en ort. Med en större flexibilitet i biståndet skulle en kyrka, en församling eller en mindre organisation kunna få svenskt bistånd och förmedla det till behövande. Särskilt i krissituationer borde vi använda fler aktörer, som ett komplement till FN-organens arbete.

Sverige borde också bli bättre på att föra in innovationer från svenska företag i katastrofhjälpen, anser hon.

— Sverige är en stor givare, men vi kommer på plats 73 när det gäller att bidra med kompetens och produkter i katastrofsituationer, som vattenrening, bättre skydd och elektricitet till flyktingläger. Kanske handlar det om en ovilja att tjäna pengar på katastrofbistånd. Men vi har många bra lösningar, och ju bättre de är desto bättre blir det för människor i världen.

KD vill också ha ”en mer enad front mot fundamentalism”. Vilka länder är fundamentalistiska? Hur är det med Afghanistan? Saudiarabien?

— Fronten mot fundamentalism handlar främst om den Islamiska staten. Jag är inte van sätta epitet på länder, men det är en fruktansvärd situation i Afghanistan med både talibanerna och terrororganisationer som verkligen har fått fäste.

Även Saudiarabien betecknar Sofia Damm som ett fundamentalistiskt land, även om hon kallar utvecklingen där under senare tid för ”spännande”. Den svenska vapenexporten till Saudiarabien kommer med en alliansregering att bli mycket starkt ifrågasatt, säger hon, och hänvisar till den starkare lagstiftningen kring vapenexport som nyligen trätt i kraft.

KD vill också att FN effektiviseras och att vetorätten ”ses över” – i praktiken begränsas. Vad är särskilt besvärande med FN?

— Att säkerhetsrådet har varit totalt handlingsförlamat när det gäller kriget i Syrien. Alltför många resolutioner har blockerats. När ett folkmord är på väg att inträffa ska det inte gå att använda vetokortet. Om världssamfundet står handfallet trots allt lidande, då minskar tilltron till FN. Och det finns risk att andra aktörer sluter någon form av fred – men inte inom ramen för det internationella samfundet. Det är otroligt problematiskt. 

Läs mer: Svenska värderingar ska styra mer av biståndet

Andra KD-förslag är att prioritera fattigdomsbekämpning och länder i södra Afrika. Men det är oklart om dagens urval av mottagarländer, totalt 35, kommer att förändras om KD får bestämma.

— Urvalet påverkas mycket av givarsamordning, alltså vilka andra givarländer som mottagarlandet har samarbete med. Men det är inte moraliskt försvarbart att vi har den fattigdom vi har år 2018 och att barn dör av sjukdomar som inte längre borde finnas.

— Under förra alliansregeringen gjorde dåvarande biståndsministern ett stort arbete för att minska antalet samarbetsländer. Det tror jag var rätt. Den nuvarande regeringen vill vara överallt. Det ligger i hela tänket, att man är den feministiska regeringen som ska åstadkomma otroligt mycket. Men det är bättre att fokusera på det som Sverige kan göra bra och där vi har en lång tradition av samarbete.

Den rödgröna regeringens feministiska begreppsapparat är helt klart ett skavsår för KD. Det man retar sig på är ordet feministisk – inte själva innehållet. Även KD vill ha fokus på kvinnors rättigheter, understryker Sofia Damm.

— Jag tror inte att begreppet feministisk utrikespolitik har gynnat Sverige. Det är ett smart PR-trick – men fallet blir hårt när regeringen inte klarar av att leva upp till sitt löfte. Till exempel när man var med och valde in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission och när man vid flera tillfällen inte har vågat fördöma den iranska regimens brutalitet mot de kvinnor som vågat kasta av sig sina slöjor. När verkligheten kommer ifatt plakatpolitiken blir det ganska tufft.

Så regeringens feministiska utrikespolitik har varit för lite feministisk?

— Fokus på kvinnors rättigheter kommer att bestå. Det har det gjort under en lång tid, oavsett om det är en alliansregering eller en rödgrön regering.

Sofia Damm anser också att den feministiska politiken har skymt sikten för den starka tillbakagången för det bredare begreppet mänskliga rättigheter.

— I stora delar av världen är det idag mycket problematiskt att tala om de mänskliga rättigheterna. Men man accepterar att ett par länder i norr tar upp kvinnors rättigheter, det uppfattas som ganska ofarligt. Det är lättare att organisera ett seminarium om ”Women’s Rights” än om MR-frågor. Om man föreslår det senare ryggar många tillbaka.

Regeringen Löfvens välvilliga inställning till Palestina är ett annat rött skynke för KD liksom för flera allianskollegor  samt Sverigedemokraterna. Det senaste året har alliansföreträdare vid flera tillfällen tagit upp biståndet till Palestina under debatter och frågestunder i Riksdagen. Regeringen har genomgående svarat att det inte utgår något stöd till den palestinska myndigheten och att biståndet följer vanliga regler och rutiner för svenskt bistånd.

Något som kritikerna särskilt anklagat regeringen för är en kvinnoorganisation som fick stöd via ett givarsamarbete, WATC, där Sverige, Nederländerna och Schweiz ingick. WATC ingick i sin tur ingick i ett samarbeta med ett kvinnocentrer och ett lokalt byråd namngav deras lokal efter en person som år 1978 begick ett terroristbrott. Namngivningen skedde efter att projektet avslutats och det var inte WATC som namngav centret och följaktligen inga svenska pengar. När givargruppen fick veta att WATC inte tog avstånd från byrådets namngivning avslutades samarbetet, enligt biståndsminister Isabella Lövins svar i en interpellationsdebatt.

Sofia Damm säger att det är möjligt det finns fler mottagare av svenskt bistånd som hyllar terrorister och antisemiter, till exempel via det bistånd som förmedlas av EU, även om hon inte kan ange några exempel. Även det socialdemokratiska systerpartiet Fatah har ett ganska antisemitiskt budskap, säger hon.

— Den palestinska myndigheten vet att Sverige är ett stort givarland - ändå kan man sprida antisemitiska budskap. Så det här har blivit väldigt starkt fokus på den här frågan. Det är välbehövligt, vi ska vara tydliga med våra samarbetspartners. Om det blir en alliansregering så kommer vi att göra om biståndet till Palestina i grunden.

”Utrikesminister Margot Wallström (S) är tydligt partisk i Israel–Palestina-konflikten, vilket skadar svensk utrikespolitik” skrev KD i en debattartikel nyligen. Är KD opartiska i den här frågan?

— Vi kritiserade Margot Wallström för att hon från dag ett som utrikesminister har visat att hon inte prioriterar att upprätthålla en god relation med Israel. Om man säger att man vill vara en aktiv part i fredsprocessen måste man kunna tala med båda parter. Det upplever jag inte att Sverige kan idag. Utrikesministern kan inte resa till Israel, det säger väldigt mycket.

Är KD på god fot även med representanter för den palestinska myndigheten?

— Det finns säkert personer i mitt parti som har starka åsikter om både det ena och det andra. Men det här handlar om Sveriges anseende i världen. Jag är övertygad om att om Kristdemokraterna hade utrikes- eller biståndsministerposten skulle vi inte driva en så ensidig politik som den nuvarande regeringen gör.

Vad anser KD om Israels ockupation av Västbanken och bosättningspolitiken?

— De är hinder för utveckling, absolut. Men vi stannar inte där. Det palestinska ledarskapet har också ett ansvar för sin befolkning när det gäller frågor som demokrati, kvinnors rättigheter, fackliga rättigheter.

KD har ju kristen grund, och det här är Jesus gamla hemtrakter. Om han skulle återvända, vad tror du han skulle tycka om situationen idag och hur de olika parterna agerar?

— Det är en fråga som jag inte har tänkt på eller ens känner är relevant. Det är klart att man förväntar sig något annat, det är en väldigt hatisk miljö. Israel har ju grannar som vill utplåna dess existens så det är en väldigt tuff situation. Även om jag inte håller med dem om allt som deras ledare säger så har jag en viss förståelse för att människor röstar för personer som kan skydda och trygga dem.

Det finns många oroväckande tecken i världen just nu – kriget i Syrien, framväxten av auktoritära regimer i Europa och Donald Trumps framfart i USA för att nämna några. Hur ser du på framtiden?

— Med tillförsikt! Men det är en orolig värld. Mänskliga rättigheter är ju på så stark tillbakagång. Enligt Human Freedom Index är det tionde året i rad som utvecklingen går bakåt. Men samtidigt går fler barn går i skolan, fler kvinnor får mödravård och fler människor lyfts ur fattigdom.

Så vi får det bättre men blir ofriare?

— Det kanske är en summering av hur det känns.

Skrämmer det dig? Eller tänker du att vi kan vända på den utvecklingen?

— Det skrämmer mig. Men det gör mig också övertygad om att biståndet inte kan fortsätta i traditionella spår. Istället måste vi skärpa insatserna, inte vara rädda för nytänkande och vara flexibla.

Agneta Carleson