Go to main navigation
Märit Halmin

"Så länge det inte tär på mig psykiskt så kommer jag fortsätta mitt arbete i fält".

Foto: Privat

INTERVJU

Läkaren Märit Halmin: "Viktigt att vittna om Syrien"

Märit Halmin räddar liv på två fronter. Till vardags arbetar hon på Södersjukhusets medicinska intensivvårdsavdelning i Stockholm och en gång om året för Läkare utan gränser. I december kom hon hem från senaste uppdraget i Syrien. 

De senate veckorna har kriget eskalerat i Syrien. Läkare utan gränser är en av organsisationer som varit verksamma där under hela kriget.

När Marit blev specialistläkare bestämde hon sig för att åka ut på uppdrag för den humanitära organisationen Läkare utan gränser en gång per år. Nu senast arbetade hon på ett litet sjukhus i staden Kobane i norra Syrien nära den turkiska gränsen.

– Sjukhuset jag var på var ett litet sjukhus med ungefär 50 sängar som drivs av den kurdiska hälsomyndigheten – det var ett allmänt sjukhus som tog emot det mesta. Jag var där för att ta emot skadade från stridigheterna i Raqqa. När jag först kom ner var det ganska mycket, sedan besegrades IS och området är idag relativt säkert.

Turkiet har byggt en mur längs gränsen mot Syrien. 80 mil lång, 4-6 meter hög. Betong plus taggtråd.

– Muren går genom Kobane, det är en sådan symbolik i det här – du lever under fruktansvärda förhållanden, ett fängelse men kan inte ta dig härifrån.

– Kriget gör sig påmint på olika sätt. Hela staden är i ruiner, allt är beige av cement , ingen grönska, överallt hänger propaganda, människor jobbar inte, barnen är överallt förutom i skolan, stridsvagnar kommer åkandes.

Tidigare har Märit varit på uppdrag i Jemen och Afghanistan.

– Det var annorlunda om man jämför med Syrien, man inser att det varit väldigt likt Sverige vilket blir lättare att identifiera sig med. Jemen och Afghanistan ligger mer efter utvecklingsmässigt.

Märit Halmin i Afghanistan. Foto: Privat

Hotet mot personer som arbetar i fält har ökat de senaste åren och sjukhusattacker har blivit allt vanligare. Vad tänker du kring det?

– Jag funderar inte så mycket på hotet som finns. Jag följer såklart de säkerhetsföreskrifter som ges till mig, men jag har också varit ute i väldigt obehagliga situationer men har då märkt att jag inte blir paralyserad eller rädd av det på plats. Jag tror det är viktigt att vi inte lamslås, då kommer vi vara rädda för att gå ner på Drottninggatan. Så länge det inte tär på mig psykiskt så kommer jag fortsätta mitt arbete i fält.

– Men att stormakterna nu öppnat upp för att det är okej att bomba sjukhus är såklart en fullständig katastrof. Det borde höjas mer röster för det, och läkarprofessionen internationellt borde protestera. 

 Vad är det som driver dig?

– Det är lätt att känna sig lite maktlös, jag kan plåstra ihop folk och släcka eldar – jag skulle vilja lösa grundproblemet men hur? Det är ju kriget som är problemet och jag vill inte att världen ska vara så jäkla orättvis. Men vi har alla ett ansvar för världen. Därför tycker jag det är viktigt att vittna så att människor här i Sverige fattar vad som händer.

Louise Gårdemyr