Go to main navigation
valet 2018
fredrik malm
liberalerna

OmVärlden träffar olika partipolitiker för att fråga de brännande frågorna om biståndet, inför höstens val.

Foto: Riksdagen

INTERVJU

Liberalerna: Palestinabiståndet är kravlöst och bör göras om i grunden

Regeringen har ett okritiskt förhållningssätt till Palestina, anser Liberalernas utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm. Han tycker också att de globala målen är för vaga och att vapenexporten till Saudiarabien ska stoppas.

Vilka förändringar väntar inom biståndet om Liberalerna får hålla i spakarna? OmVärlden har träffat Fredrik Malm, riksdagsledamot sedan 2006 och numera utrikespolitisk talesperson för Liberalerna, och därmed en möjlig kandidat till posten som biståndsminister om allianspartierna vinner valet i höst och Liberalerna blir kvar i riksdagen.

President Trump inledde sin presidentperiod med att strypa USA:s stöd till FN:s arbete med familjeplanering, vilket fick den kristna högern att jubla. Ett av regeringen Löfvens första beslut var att erkänna Palestina – vilket orsakade ett ramaskri i Israel. Om du blir biståndsminister i höst, vad blir din första åtgärd?

– Inte något av dessa beslut i alla fall! Jag skulle fortsätta att öka stödet till de humanitära hjälporganen UNHCR, UNOCHA och World Food Program, som är kroniskt underfinansierade samtidigt som behoven är oöverblickbara. Samt använda vår politiska makt inom EU och FN för att pressa på andra rika länder att ge mer till de här organen, säger Fredrik Malm.

Gulfstater som Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten är länder som enligt Liberalerna borde öppna sina överdådiga penningpåsar för humanitära insatser. Dessa superrika oljeländer har till exempel endast tagit emot en handfull flyktingar från krigsdrabbade grannländer, medan Sverige har tagit emot tiotusentals, konstaterar Malm.

– De agerar djupt ansvarslöst genom att polarisera Mellanöstern, elda under kriget i Syrien och bidra till stora flyktingströmmar.  De måste vara med och ta ansvar för den härdsmälta som de själva har skapat.

Han nämner särskilt Saudiarabien, som han i en riksdagsdebatt förra året utnämnde till ”Mellanösterns Krösus Sork”.

- Ett av de rikaste länderna i Mellanöstern, som varje dag de senaste tre åren har bombat Jemen - ett av världens fattigaste länder, fräser han upprört.

Bör Sverige fortsätta att sälja vapen till Saudiarabien?

– Absolut inte, vi borde inte sälja vapen till något land som agerar som de gör!

När det gäller biståndet vill Liberalerna ha en ny inriktning. Demokrati ”rakt av” ska vara ledstjärnan för alla insatser.

– Om jag fick bestämma skulle jag lägga tyngden på FN:s kärnkonventioner om demokrati och mänskliga rättigheter och inte som idag de 17 globala mål som FN:s medlemsländer har enats om, säger Malm.

– De globala målen saknar tydliga skrivningar om demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom många av FN:s medlemsstater är väldigt ointresserade av dessa frågor. Men demokrati och mänskliga rättigheter är nödvändiga förutsättningar för att långsiktigt bekämpa fattigdom, och där är FN:s kärnkonventioner mycket skarpare.

Undantaget är det globala målet nummer 5 om full delaktighet för kvinnor inom alla områden. Det bör Sverige leva upp till och bli världsbäst på, anser Liberalerna.

Med demokrati som överordnat mål skiljer sig Liberalerna från bland annat allianskamraten Kristdemokraterna, som anser att biståndet ska koncentreras till de fattigaste länderna.

– Som jag ser det ska man kunna ge bistånd till en demokratiaktivist i Hong Kong, även om det är ett mycket rikt land, eller till en feministisk aktivist i Saudiarabien. När fattigdomsmålet blir överordnat missar man att det kan finnas mycket förtryck även i rika länder, argumenterar Malm. 

Idag har Sverige utvecklingssamarbete med 35 länder, bland dem Kambodja, Zimbabwe, Etiopien och Myanmar. Länder som knappast toppar listor över demokratiskt styre eller respekt för rättsprinciper. Vilka länder blir kvar och vilka tillkommer om Liberalerna får bestämma?

– Jag har svårt att peka ut enskilda länder. Men vi bör beakta om ett lands regering har en vilja att bekämpa korruption och en grundläggande idé om att genomföra reformer, säger Fredrik Malm, och nämner den kurdiska regionen i norra Irak som ett sådant exempel.

– Där finns det mycket korruption, men jag upplever att det finns förutsättningar att utveckla det området och då bör man kunna ge bistånd dit. Men om man inte ser någon vilja alls från makthavarnas sida att förbättra situationen för landet eller befolkningen, då bör vi vara restriktiva.

Liberalerna anser vidare att Sverige och EU ska känna ett särskilt ansvar för områden som Fredrik Malm kallar ”Europas närområde”, Mellanöstern och Nordafrika, både när det gäller att lindra den akuta nöden och att bidra till en långsiktigt god utveckling.

Även det så kallade Östliga partnerskapet, där Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår, kan behöva mer stöd, liksom västra Balkan. En sådan omprioritering kan innebära att del ”gamla” biståndsländer försvinner. Liberalerna vill nämligen både dra ner på antalet samarbetsländer – och samtidigt ge ökad prioritet åt ”vårt närområde”.

Flera afrikanska stater hänger löst, även om Malm inte nämner några namn. Tanzania, Mocambique, Somalia, Demokratiska Republiken Kongo, Etiopien, Kenya och Zambia är sju mångåriga samarbetsländer som finns med på Sidas topp tio-lista över länder som får mest svenskt stöd.

– Biståndet till länder där Sverige har funnits länge bör utvärderas noga för att se om det har haft den inverkan som är rimligt att förvänta sig. Eller om det är samma politiker som styr länderna nu som under avkolonialiseringen, som tar vårt bistånd för givet och låter bli att genomföra de reformer som är nödvändiga, säger Malm.

Är det rimligt att ställa så starka reformkrav på länder som behöver bistånd? Människor som lever i korrupta och odemokratiska länder har ju ofta enorma behov av stöd och hjälp.

– Vi vill öka den del av biståndet som är demokratibistånd, som inte går till regimerna utan till krafter som vill demokratisera samhället. Och jag vill understryka att den humanitära nödhjälpen självklart ska gå till människor som är i nöd, oavsett vilken regim landet har.

Den nuvarande regeringens engagemang för Palestina är ett stort irritationsmoment för Liberalerna, som anser att det svenska Palestinabiståndet bör göras om i grunden. Partiet var helt emot det svenska erkännandet av Palestina och anser att Sverige i stället borde skärpa tonen mot landets ledare.

”Det har i Palestina inte hållits val på över ett decennium, korruptionen är omfattande, homosexuella förtrycks, kritiska röster tystas och antisemitisk våldspropaganda flödar utan att ansvariga reagerar”, är ett uttalande från Liberalerna. När den palestinske presidenten Abbas i ett tal i våras hävdade att de historiska fientligheterna mot judar berodde på att de hade varit inblandade i ocker och penningutlåning krävde Liberalernas ordförande Jan Björklund att biståndet skulle frysas helt.

Palestina fick 490 miljoner svenska biståndskronor förra året via Sida och var därmed det femte största mottagarlandet, efter Afghanistan, Tanzania, Mocambique och Somalia.

– Jag upplever att Sverige är närmast helt kravlöst gentemot PLO (den inofficiella palestinska regeringen) och palestinska ledare. PLO betalar ut lön till personer som är dömda för terroristbrott. Det kan handla om personer som har dödat obeväpnade människor, barn och gamla, och som nu betraktas som hjältar. Man uppkallar skolor, torg och gator efter människor som begått verkligt bestialiska handlingar. Jag tycker inte att det är rimligt att vi så okritiskt slussar biståndsmedel till den typen av administrationer, säger Fredrik Malm.

Omvärlden kontaktar Fredrik Malm efter intervjun och ber om källor till påståendena ovan. Han hänvisar till Wikipedia som tar upp en palestinsk fond som avser utbetalningar till palestinska fångar, den sk, Martyrfonden, med ett 30-tal länkar till främst israeliska källor. 

Enligt Sida och biståndsministern, som svarat på flera frågor i Riksdagen om det svenska biståndet till Palestina, utgår inget stöd direkt till den palestinska myndigheten utan till civilsamhällesorganisationer och olika internationella organ. Detta bistånd förmedlas enligt samma regelverk och principer som biståndet till övriga svenska samarbetsländer.

Samtidigt anser Liberalerna att den israeliska bosättningspolitiken liksom ockupationen av Palestina är problematisk och vill se en tvåstatslösning. Men både det svenska erkännandet av Palestina och USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad är käppar i hjulet för en sådan lösning, anser Malm.

– Palestinierna behöver vänner som kan påverka Israel. Sveriges agerande har gjort att man har förlorat en sådan vän, eftersom det ledde till kraftigt försämrade relationer med Israels regering.

– Och USA har med sitt agerande försämrat sina relationer med praktiskt taget alla arabländer. Oavsett om Trump eller någon annan är president så är USA en mer konstruktiv part i Mellanöstern än Ryssland, Kina och Iran. Israel behöver USA och deras diplomatiska stöd.

En annan hjärtefråga för Liberalerna är att reformera Sidastödet till civilsamhällets organisationer. Stödet uppgick 2017 till 1,7 miljarder kronor, eller cirka 4 procent av biståndsbudgeten, och fördelas på 15 utvalda så kallade ramorganisationer, bland dem Rädda Barnen, Diakonia, Union to Union och Palmecentret.

De organisationer som får Sidastöd väljer själva sina projekt och samarbetsländer, skriver Liberalerna i en motion till riksdagen. Det vill man ändra på. Civilsamhällets organisationer bör söka anslag på lika villkor, i öppen konkurrens. Liberalernas kritik mot den nuvarande ordningen handlar bland annat om att de projekt som organisationerna genomför ofta är små och därför, enligt dem, inte effektiva. Fredrik Malm hävdar också att civila organisationer i en del länder kan vara fasader för korrupta regimer. Han betonar samtidigt att det civila samhället är mycket viktigt, och att Liberalerna vill kanalisera mycket mer demokratistöd via dem än vad som sker idag.

Liberalerna vill också halvera det så kallade informationsanslaget, alltså Sidamedel som används för att informera i Sverige om biståndet. Anslaget för år 2017 var totalt 140 miljoner kronor.  Merparten av pengarna går till civilsamhällets organisationer och används till bland annat informationsmaterial, seminarier och utställningar.

– Det här stödet används även till politiska kampanjer och annat som inte biståndsmedel ska finansiera, säger Fredrik Malm. Som exempel anger han kampanjer för att bojkotta Israel och vissa handelsavtal.

– Om man vill göra en politisk kampanj i Sverige bör man inte använda biståndsmedel till det. Jag är själv väldigt kritisk mot regeringen i Turkiet och president Erdogan, men jag tycker att det vore fel att använda biståndspengar för att driva en kampanj i Sverige mot honom.

Liberalerna vill ju ingå i en alliansregering – men allianspartierna är också oense om biståndet. Ni vill att demokrati ska vara ett överordnat mål, KD vill satsa mest på de fattigaste länderna och moderaterna vill samordna biståndet med militära insatser under FN, EU och NATO. Hur ska ni kunna enas? 

– Vi allianspartier har ju lite olika profil, men är överens om bland annat enprocentmålet.

– Men helt klart är militär och bistånd två olika saker. Storbritannien, till exempel, tyckte att man kunde finansiera Irakkriget med biståndsmedel. Det visar vad som kan hända om man drar ut det militära resonemanget i tangentens riktning.

– Snarare än att bredda definitionen av bistånd så bör man snäva in den. Annars finns det risk att olika krafter vill nalla av biståndsbudgeten till en massa annat. Det har vi sett när det gäller avräkningen för flyktingmottagandet.

Det finns många oroväckande tecken i världen just nu – kriget i Syrien, framväxten av auktoritära regimer i bland annat Ungern och Polen och Donald Trumps framfart i USA för att nämna några. Ser du några ljusglimtar?

– På det hela taget är jag väldigt pessimistisk. Den ekonomiska utvecklingen är ju mer positiv än den politiska – allt fler människor tar sig från fattigdom till en till en drägligare tillvaro. Den politiska utvecklingen är oerhört oroväckande.

– Till exempel Trump i USA, Orban i Ungern, Erdogan i Turkiet och för den delen Jimmy Åkesson i Sverige gör alla samma sak, nämligen polariserar samhället och försöker nöta ner förtroendet för demokratiska och oberoende institutioner. De attackerar domstolar, det fria kulturlivet, medierna. Målet är att människor inte ska ha förtroende för det som är ryggraden i ett liberalt demokratiskt samhälle.

Agneta Carleson