Go to main navigation
valet 2018
isabella lövin
miljöpartiet

OmVärlden träffar olika partipolitiker för att fråga de brännande frågorna om biståndet, inför höstens val.

Foto: Riksdagen

INTERVJU

Lövin tycker Miljöpartiet gjort allt rätt

Frågar man biståndsminister Isabella Lövin (MP) är Sverige bäst i klassen. Väljarna har dock inte verkat särskilt imponerade. Under mandatperioden har Miljöpartiets väljarstöd pendlat dramatiskt och varit nere runt 4 procent. OmVärlden frågade språkröret om det osäkra opinionsläget.

Under de senaste fyra åren har Miljöpartiet haft mer makt än någonsin tidigare att producera resultat i partiets profilfrågor. Med Isabella Lövin som minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat har man fördubblat klimatbiståndet, antagit ett klimatpolitiskt ramverk och lett den internationella rörelsen mot president Trumps attack på bistånd till mödravård med mera.

Men av de som 2014 röstade på Miljöpartiet, och alltså såg till att det blev en sådan politik, hade nästan hälften övergett partiet innan sommaren. Då var det bara runt 4 procent som svarar att de skulle rösta på MP, jämfört med de 7 procent man fick i senaste valet. I SvD:s första Sifo-mätning efter den torra och heta sommaren hade partiet klättrat till 5,6 procent, vilket fortfarande är en bra bit från förra valets siffror.

– Det går ju upp och ner i opinionen snabbt nu för tiden, svenska väljare är inte så partibundna som tidigare och bestämmer sig senare. Jag tror att det finns ganska många som inte bestämt sig ännu, och det är dem vi måste övertyga igen om att vi är det bästa partiet för miljön och hållbar utveckling och att vi står upp för medmänsklighet och solidaritet när andra partier börjar vackla i de frågorna, säger Isabella Lövin när OmVärlden träffar henne på arbetsrummet på Utrikesdepartementet i Arvfurstens palats i Stockholm.

Isabella Lövin har inte mycket självkritiskt att säga om opinionsläget, utan konstaterar att debatten och valrörelsen präglas av andra frågor: brottslighet, migration och andra inhemska frågor som inte främst gynnar hennes parti.

– Jag tror inte att alla tagit till sig vad vi har gjort den här mandatperioden. Det är svårt för oss att komma fram med de här lite mer abstrakta reformerna som exempelvis klimatlagen, som ju FN:s generalsekreterare sagt är världens kanske bästa klimatprogram, säger hon, och påpekar också att medieklimatet är ogynnsamt.

– Det är svårt att komma fram med längre resonemang i media i dag. Jag är också orolig för det sätt som människor tar till sig information i dag. Det är mer splittrat och man har sina egna kanaler. Det sprids också desinformation. Vi har upptäckt fakekonton på Facebook med vår logotyp och personer som inte finns som gillar islamism och feminism och skriver konstiga saker. Det är rena desinformationskampanjer som är orkestrerade och riktade mot oss och säkert andra också. Det blir bara tuffare och tuffare och det är den valrörelsen vi går in i nu.



Det var inte detta Isabella Lövin såg framför sig när hon som prisbelönt och uppburen journalist övergav sitt gamla skrå och gav sig in i politiken. När Miljöpartiet bad henne kandidera till Europaparlamentet hade hon fått stort genomslag med boken ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken” om överutnyttjandet av fiskebestånden i världen. För den hade hon fått Guldspaden, Stora journalistpriset, Svenska miljöjournalistpriset, med flera andra utmärkelser. Lövin hade det bra förspänt inom journalistiken, kan man lugnt säga, men så kallade plikten.

– Jag kände att jag inte bara kan peka på problemen och beskriva dem. Har jag möjlighet att gå in i politiken och verkligen göra förändring så ska jag göra det. Det kanske också är så att det inte finns någon annan som är bättre på och mer engagerad i det här än jag, och då är det mitt ansvar att göra det, säger hon.

Det var dock inte miljön, utan frågan om rasism, som först väckte hennes globala intresse. Som ung gjorde ”Onkel Toms stuga”, om den amerikanska slavhandeln, stort intryck på den unga Isabella Lövin som senare, i gymnasiet, engagerade sig i Sydafrika och anti-apartheidrörelsen, bojkottade sydafrikanska varor och skrev specialarbeten om apartheid. Som 20-åring var det en annan bok som styrde in henne på en ny bana: Jeremy Rifkins ”Entropi – en ny världsbild”, om planetens ändliga resurser och hur vi överutnyttjar dem. Sedan dess har hon känt att det är den kanske allra viktigaste frågan mänskligheten har att jobba med.

På sätt och vis är det vad Isabella Lövin nu gjort som företrädare för Sverige i arbetet med Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen, som hon beskriver som ”världens hopp”. Samtidigt tycker Allianspartierna att regeringen skjuter för brett, att 17 hållbarhetsmål är för många och att länder behöver nischa sig och prioritera det man kan bäst.

– Om man tror att vi ska lösa världsfattigdomen och få en fredlig värld genom att fokusera på ett av de här 169 delmålen, eller de 17 målen, i taget då tror man fel. Det säger jag rakt ut, jag motsätter mig helt den synen. Vi måste inte bara ha två tankar i huvudet samtidigt utan hela spektrumet i huvudet samtidigt.



Det kan låta spretigt med 17 olika hållbarhetsmål, och så har vi bistånd till 35 länder dessutom. Skulle vi inte som litet land ändå kunna åstadkomma mer med en nisch?

– De här 17 utvecklingsmålen hakar i och förstärker varandra. Det är inte så enkelt som att man kan isolera ett mål. Vatten är nödvändigt för livsmedelssäkerhet, hygien, och därmed också kvinnors möjligheter att delta i samhället, och så vidare. När det gäller utvecklingssamarbeten tror jag mer på givarsamordning, att vi är många givare som, med landet i förarsätet, kan bestämma om utvecklingsplaner. Det är en lite gammaldags och på gränsen till kolonial syn att varje givarland ska ta hand om ett eller två utvecklingsländer och styra upp det. Det innebär dessutom att en enskild givare får väldigt stor makt. Så nej, jag tycker inte vi sprider oss för tunt utan vi har inflytande på många områden. När OECD utvärderar vårt bistånd ligger vi i topp när det gäller effektivt bistånd, säger hon.

Er regering har haft en så kallad ”feministisk utrikespolitik”. Samtidigt är ju inte ni först med att satsa på jämställdhet globalt eller försöka inkludera kvinnor i fredssamtal. Vad är det som gör er regering mer feministisk än exempelvis den förra regeringen?

– Jag instämmer i den beskrivningen att även tidigare regeringar har prioriterat SRHR och jämställdhet. Det är jättebra och vi har fortsatt med det. Vi har dessutom sagt att vi är en feministisk regering som driver en feministisk utrikespolitik, och då har vi kanske lagt ytterligare betoning vid kvinnors politiska deltagande, att kvinnor ska vara med i fredsprocesser, att hela tiden vara uppmärksam på kvinnors delaktighet i de politiska besluten. Vi har tagit ytterligare steg, och att kalla sig en feministisk regering väcker intressen och reaktioner.

Under våren har du fått flera frågor från riksdagsledamöter om biståndet till Palestina, där man ifrågasätter hur det här biståndet följs upp och hur Palestina lever upp till krav gällande korruption eller mänskliga rättigheter. Vad har du svarat dem?

– Att vi följer upp det biståndet noga precis som vi följer upp bistånd med alla våra partnerländer. Det är ingen skillnad. Det som är den stora skillnaden är att det finns ett enormt starkt tryck från vissa krafter i världen på att man ska misstänkliggöra just biståndet till Palestina. Palestinas befolkning är under enormt hårt tryck, under en blockad och ockupation, det är brist på rent dricksvatten och enormt svårt att bedriva ekonomisk verksamhet. De behöver stöd till skolgång och vägar och sådant som människor behöver för att överleva och ha ett hopp om en tvåstatslösning. Så mitt svar är att vi hjälper människorna i Palestina, vi stöttar verkligen inte terroristverksamhet och jag tycker det är bedrövligt att man ska misstänkliggöra stöd på det viset, säger Isabella Lövin.

Varför kommer de här frågorna från oppositionen nu, tror du? Är det ett led i det här misstänkliggörandet som du nämner?

– Det finns starka krafter i dag som gärna vill ifrågasätta palestiniernas agerande och jag kan väl bara se att här har vi en konflikt där det ena landet, Israel, är ockupationsmakt och den andra befolkningen har en väldigt svår situation. Jag som biståndsminister har ju till uppgift att stödja och hjälpa människor som annars riskerar gå under av fattigdom. I det här fallet kan vi också se att när man tappar hoppet om att det finns ett stöd från omvärlden är risken överhängande att man beväpnar sig.


– Alla länder där vi är verksamma med bistånd är länder där man har problem med demokrati på olika sätt eller att det sker kränkningar av mänskliga rättigheter. Det finns alltid något att kritisera i nästan vartenda ett av våra partnerländer. Skulle vi ha logiken att vi skulle strypa biståndet så fort någon i regeringen i våra samarbetsländer beter sig illa då skulle vi inte ha något bistånd någonstans. Så fungerar inte biståndet och så bedriver man inte ett effektivt bistånd.

Bara för tydlighetens skull, vad är det för krafter som misstänkliggör biståndet till Palestina? Är det krafter här i Sverige eller internationellt?
 
– Nä det här trycket finns på givare i alla länder i dag. Att den här diskussionen dyker upp överallt det är ju för att det finns en stark sådan diskussion inte minst med USA som flyttar sin ambassad nu till Jerusalem.

Socialdemokraterna har ju föreslagit att biståndet ska kunna användas som påtryckningsmedel på länder för att tvinga dem att ta emot sina medborgare om de fått utvisningsbeslut från Sverige. Hur ser du som biståndsminister på att använda biståndet på det sättet?

– Ja som biståndsminister tycker jag inte det. Och som språkrör för Miljöpartiet kan jag understryka det ännu starkare att vi tycker inte det. Anledningen är att det här är något som diskuterats länge inom biståndet: är det ett bra sätt att villkora bistånd? Gynnar det fattigdomsbekämpning eller inte? Svaret är att det gör inte det. Bedriver vi utvecklingssamarbete ska vi kunna vara långsiktiga och pålitliga och vi ska vara på de fattiga människornas sida.

Hur viktig är den gränsdragningen? Är det en röd linje för er som parti och för dig som minister?

– Ja vi har ju på EU-nivå beslutat att ”more for more”-principen kan gälla men inte ”less for less”. Vi ska inte hota med att dra in biståndet om man inte uppfyller vissa saker, däremot så kan vi stödja vissa saker om man diskuterar det för de gemensammas bästa, när det till exempel handlar om återtagande av personer som fått avslag på sin asylansökan. Men att dra tillbaka stödet till skolor och preventivmedelsrådgivning i Afghanistan för att Afghanistan inte tar emot personer som ska utvisas från Sverige, det kommer inte att vara ett verksamt hot. Det kommer däremot att drabba flickor och kvinnor som får ett bättre liv genom det stöd vi ger. Och på längre sikt kommer det naturligtvis att vara bra för hela världen att vi fortsätter ge bistånd eftersom det blir färre människor som känner att de behöver lämna sina länder eller hem på grund av att de inte har några framtidsutsikter där, säger hon.

Näringslivet får en allt större roll inom biståndet. Vad ser du för risker med det?

– Vi ska inte villkora bistånd till export av produkter eller samarbete med företag, det är en uppenbar risk och där är vi väldigt tydliga: det gör vi inte. Vi kan inte heller vara naiva och tro att bara det sker investeringar i utvecklingsländer och ekonomin växer så är det per definition bra. Man måste också se till att det finns fungerande skattesystem i de här länderna, en ansvarsfull politik och ansvar hos företagen, så att man inte förstör naturen eller bidrar till korruption i länderna. I vissa av de fattigaste länderna ser vi enorma investeringar i exempelvis olja och fossila tillgångar men det kommer ju inte befolkningen till del, som i Nigeria till exempel.

– Näringslivets investeringar är ingen nyckel till fattigdomsbekämpning om vi inte också jobbar med alla de andra bitarna: anti-korruption, skattesystem, demokrati, medier som kan hålla företagen ansvariga och kontrollera. Men naturligtvis behövs ansvarsfulla investeringar, och företag som är intresserade och förstår de globala målen och de utmaningar som finns med fattigdomsbekämpning. Och många företag är faktiskt intresserade av att bidra.

Det finns ju många exempel på företag som säger sig brinna för hållbarhet men sedan ertappas i skandaler där de inte lever upp till detta. Hur ska Sida eller Utrikesdepartementet kunna avgöra vilka företag man bör eller inte bör samarbeta med?

– Där måste vi ha noggranna uppföljningssystem, och både hängslen och livrem så att man inte stödjer något som sedan blir en skandal. Man får aldrig vara naiv i de här sammanhangen.

Har ni varit naiva?

– Det finns ju otaliga exempel på dikeskörningar i de här sammanhangen och det är klart att det är svåra miljöer många gånger där korruption frodas och där det finns många intressen för att kapa åt sig lite pengar och projekt som kanske inte blev vad som hade förespeglats, men där får vi lära oss av varje misslyckande och försöka se till att de inte upprepas.

Det finns ju många oroväckande tecken i världen just nu med kriget i Syrien, auktoritära tendenser i många delar av världen, Kinas ökande inflytande, president Trump, med mera. Vad ger dig hopp när du ser på världen?

– Agenda 2030 ger mig hopp. Och metoo. Jag tror att kvinnors roll i global utveckling kommer att bli jätteviktig. När kvinnor får makt brukar saker kunna gå i en mycket bättre riktning. Det kommer också att gå väldigt mycket snabbare om kvinnor får möjlighet att utvecklas.

Axel Kronholm

 

Fotnot: Texten har uppdaterats med de senaste opinionssiffrorna.