Go to main navigation
“För mig är det inte förenligt att både vara granskare av enskilda företag och samtidigt vara ordförande i delegationen, med den nya sammansättningen. Jag har därför valt att lämna posten som ordförande i Agenda 2030-delegationen från och med årsskiftet”, säger Parul Sharma i en kommentar till beskedet.

Foto: Institutet för juridisk utbildning

INTERVJU

Parul Sharma: ”Sida och UD har blivit annonsplatser för företag”

När företagens roll i Agenda 2030-delegationen skulle växa lämnade hon uppdraget som ordförande. Nu talar Parul Sharma för första gången ut i OmVärlden. Hon förklarar att hållbarhet och företagande varken handlar om bistånd eller handelsfrämjande.

När beskedet kom anade Parul Sharma genast oråd. Delegationen hon ledde skulle utvidgas, hade regeringen meddelat. Men hur? Svaret skulle tvinga människorättsjuristen att lämna ordförandeskapet för att undvika jäv.

Delegationen hon ledde hade tillsats i början av 2016 för att stödja och stimulera genomförandet av de Globala målen för hållbar utveckling. Parul Sharma – med erfarenhet från EU-kommissionen, Amnesty Business Group, men framförallt näringslivet – togs in för att leda arbetet. 2017 blev hon utsedd till "Näringslivets mäktigaste kvinna" inom kategorin ”Samhällsförändrare”.

Över ett och ett halvt år reste hon land och rike runt och försökte förankra hållbarhetsarbetet på alla nivåer. Hon träffade kommuner, landsting, företag, myndigheter, civilsamhällesorganisationer, barn och unga, med flera.

Men så i september 2017, ett par månader efter att delegationen lämnat in sitt över sitt förslag på handlingsplan för de Globala målen till regeringen, skulle plötsligt en del förändringar göras. Parul Sharma fick veta att regeringen funderade på att låta privata företag ta plats i delegationen.

– Då frågade jag varför, och fick svaret att det var av ”internpolitiska skäl”. Jag förstår inte hur man kan göra internpolitik av en delegation som ska vara oberoende, säger hon.

Parul Sharma kände att hon var på väg att hamna i en ohållbar situation. Hon resonerade att hon själv granskar och kritiserar företag i sitt arbete och att det skulle bli märkligt om samma företag plötsligt satt i hennes delegation. Hon gav därför regeringen ett ultimatum: kommer företagen in måste hon lämna sitt uppdrag som ordförande.

– Jag var helt öppen för att Svenskt Näringsliv eller någon liknande paraplyorganisation skulle vara med, men enskilda företag är en helt annan sak, säger hon.

Regeringen backade inte. Det gjorde inte heller Parul Sharma, som lämnade delegationen. Enligt henne själv var det dock ingen som ens försökte övertala henne att stanna.

– Jag tror att det var skönt för dem att bli av med mig. Jag hade blivit för obekväm, eftersom jag ständigt i offentliga sammanhang underströk Sveriges målkonflikter, behovet av en bred parlamentarisk förankring och en folkbildningskampanj i Sverige.

Frivillighetens tid är förbi

I sina rekommendationer till regeringen hade Agenda 2030-delegationen haft ett tydligt budskap: vi behöver hårdare lagstiftning mot företagen. Frivillighet håller inte, menade Parul Sharma, särskilt inte som kunskapsnivån hos såväl företag som politiker är så låg inom exempelvis områden som mänskliga rättigheter och företagande.

När regeringen motiverade sitt beslut att ta in företag i Agenda 2030-delegationen sa en statssekreterare till Parul Sharma att regeringen tror på ”det goda företagandet”.

– Det visar så tydligt att de inte alls förstår frågans komplexitet. Du kan inte dela upp företag i onda och goda. Hållbarhet står på fyra ben: mänskliga rättigheter, antikorruption, arbetares rättigheter samt miljö och klimat. Hållbarhet handlar om hur företagen förhåller sig till dessa ben i sitt operativa arbete, alltså vad de gör internt. Det handlar inte hur många hållbarhetskonferenser de medverkar på. Att avgöra kvaliteten i det operativa arbetet är väldigt svårt och för det krävs en mycket hög grad av insyn i ett företag. De seriösa företagen förstår detta. Allt annat är antingen yta, eller i varje fall inte ett hållbarhetsarbete.

Utan möjlighet att kunna verifiera hållbarhetsarbete betyder det ingenting, säger Parul Sharma.

 Tyvärr har Sida och Utrikesdepartementet blivit annonsplatser för företag. Det är en tragisk sammanblandning, där hållbarhetsfrågan används som ett redskap i svenskt handelsfrämjande. När handelsminister Ann Linde åkte till Azerbajdzjan häromåret tog hon och hennes tjänstemän antikorruption som alibi och menade att de svenska företagen skulle agera vägvisare för landets företag i frågor som rör mutor och korruption. Jag arbetar med en mängd stora svenska företag som är ärliga med att just anti-korruptionsfrågan och människorättsfrågor fortfarande är frågor som hamnat sist i deras riskhantering.

Parul Sharma beskriver tron på de svenska företagens förträfflighet i hållbarhetsfrågan som en slags ”neokolonialism”. Regeringar och näringsliv i väst utger sig för att kunna lösa problemen i öst bara våra företag får komma in. Liknande resonemang förde hon fram redan 2013 i kritiska debattartiklar riktade mot den dåvarande borgerliga regeringens inställning till företag och hållbarhet.

I dag säger hon att kritiken är lika aktuell mot den rödgröna regeringen.

 Det är ingen skillnad i förhållningssätt. Byt ut namnen i den förra alliansregeringen mot Damberg, Linde och Lövin, så står sig kritiken än i dag.

"Sida-washing"

OmVärlden har tidigare tillsammans med tidningen Arbetet granskat storföretagens alltmer framträdande roll i biståndet. Enligt biståndshistorikern Bertil Odén har relationen mellan Sida och näringslivet förändrats drastiskt de senaste 15 åren, på det viset att företagen fått en betydligt närmre relation till Sida och större möjligheter att initiera projekt och påverka biståndet.

Sidas samarbete med den privata sektorn omfattar i dag storföretag som H&M, Ikea, Löfbergs Lila och Tetrapak och kan handla om allt från att arbetsrättsliga frågor till mänskliga rättigheter. Parul Sharma har länge varit skeptisk till den här sortens samarbeten. Hon säger att hon ofta hör Sidas rådgivare slå fast att myndigheten och företagen vill samma sak och har liknande målsättningar.

 Tror man det har man blivit grundlurad. Jag förstår att det kan vara spännande att luncha med näringslivstoppar, men man får inte glömma att företag i grunden är till för att göra affärer och få avkastning, och att, återigen, hållbarhet är en systematisk, intern och operativ företeelse.

Ett stort problem är enligt Parul Sharma svårigheten att säkerställa att företagen som Sida ingår samarbete med verkligen lever upp till pratet om hållbarhet. Hon konstaterar att all samverkan kräver djupgående kunskap om ens nya partner. Det vill säga kunskap i hållbarhetsfrågorna, som hon tidigare påpekat är tunga och komplexa discipliner. Vilka risker utgör en partner? Vilken kompetens har den investerat i hållbarhetsfrågans fyra ben?

 Jag tror inte att Sida kan bedöma detta. Det här är operativa näringslivsfrågor, som dessutom är väldigt branschrelaterade, och det har inte Sida kunskap om. Det är ju en biståndsorganisation.

Ett Sida-kopplat företag som ofta förekommer i nyheterna är klädjätten H&M. Företaget samarbetar med Sida i en rad tillverkningsländer för att ”stärka arbetsmarknadens parter inom textilindustrin” och jobba med ”hållbar utveckling och respekt för mänskliga rättigheter”.

Nyligen avslöjade SVT Nyheter att anställda vid en av H&M:s leverantörsfabriker i Etiopien tjänade så lite som 300 kronor i månaden; en lön som de anställda menade inte gick att leva på. Parul Sharma är inte förvånad.

 Går du in och samarbetar med ett storbolag med högriskverksamhet i ett högriskområde behöver du verkligen göra en gedigen riskkartläggning av samtliga hållbarhetsområden. Och så länge det inte finns bindande regler för företag, utan det råder straffrihet, så kommer den här typen av avslöjanden fortsätta att komma. Oavsett om de samarbetar med FN eller Sida, säger hon.

Politiskt vilsen

Efter avgången har Parul Sharma fått inviter från två politiska partier. Hon vill inte säga vilka, men har avböjt förfrågan om att engagera sig i årets valrörelse.

– Jag vill fortsätta mitt hållbarhetsarbete. Jag arbetar hands on med storföretag och stöttar dem i deras efterlevnad, granskningar av leverantörskedjor och är även ute och föreläser.

Agenda 2030-delegationen har fortfarande ingen ordförande och delegationens arbete tar slut i mars 2019. En möjlig utvidgning och en ny ordförande blir nog därför "bara ett jippo under valrörelsen, en ny lansering för att valfläska till det", säger Parul Sharma sorgset.

Hela erfarenheten från delegationen har skakat hennes förtroende för politiker, berättar hon. I nuläget vet hon inte vilket parti hon ska rösta på i höstens val. I förra valet röstade hon delvis på Miljöpartiet.

 Om man fick ångra sin röst skulle jag göra det. Jag upplever att det framför allt är Miljöpartiets ledning som motarbetat mitt arbete. Jag trodde aldrig att ideologier kunde bytas ut så snabbt. Jag hade väntat mig mycket mer av den här regeringen.

OmVärlden har tidigare rapporterat om hur Agenda 2030-delegationens vädjan om en nationell folkbildningskampanj i hållbarhetsfrågor fick kalla handen av regeringen.

 Det var djupt olyckligt att man inte ville stötta oss i det. Det är vad Sverige behöver på riktigt. Jag tror att ju mer du bildar medborgarna i de här frågorna desto lättare blir arbetet, men samtidigt blir valrörelsen svårare för partierna. Och det var nog det som avgjorde i det här fallet.

Axel Kronholm