Go to main navigation
Insyriated

I filmen Insyriated träffar vi en helt vanlig familj i deras lägenhet i Syrien. "Det är ingen lätt film att se, men den är viktig" säger regissören Philippe Van Leeuw.

Foto: Scanbox Entertainment A/S

INTERVJU

Philippe Van Leeuw skildrar krigets fasor i vardagens Syrien

Hur är det att skapa en film om ett krig som fortfarande pågår? Det långvariga kriget i Syrien är inte över – och idag gör filmen ”Insyriated” entré i biosalongerna. OmVärlden har pratat med regissören Philippe Van Leeuw om orättvisa och vikten av äkthet.

I Insyriated möter vi den starka matriarken Oum Yazan som försöker skydda sin familj och grannar från krigets fasor. Det är en stark hemma-hos-känsla där vi följer en medelklassfamilj i deras lägenhet mitt under ett brinnande krig. Den som försöker ta sig ut utanför lägenheten gör det med risk för sitt liv.

Vi förflyttas snabbt mellan gemensamma måltider vid matbordet till att alla samlas hukande på golvet när bombanfallen känns väldigt nära. Det finns också människor som utnyttjar situationen, bryter sig in och utsätter familjen för ytterligare fara. Filmen är tung och väcker många frågor när det kommer till hur man själv skulle agera i pressade situationer.

– Jag är väldigt tagen av situationen i Syrien men tycker att den förbises. Det är en historia som måste berättas, säger regissören Philippe Van Leuw.

Philippe Van Leuuw bor i Frankrike och debuterade 2009 med den uppmärksammade filmen Dagen då Gud gav sig av, som handlar om folkmordet i Rwanda. Insyriated har sedan den lanserades 2017 vunnit flera priser, bland annat på Berlins internationella filmfestival.

Varför Syrien?

– Jag var i Libanon för några år sedan, jag träffade många olika människor som berättade historier från krig och konflikter. När konflikten i Syrien startade så blev jag berörd, och höll mig uppdaterad. Så berättade min syriska kollega att hennes far var instängd i en lägenhet i Syrien och inte hört något från honom på tre veckor. Det var så det började, berättar Philippe Van Leeuw.

För dig som vit europé och icke-syrier, funderade du mycket kring hur du skulle göra konflikten rättvisa?

– Absolut. Jag är varken arab eller syrier och jag har inte varit i Syrien. Klart jag var orolig!

– Jag har pratat väldigt mycket med människor som på olika sätt berörts av konflikten, mitt första utkast gav jag till ett par syriska personer som fick ge feedback på det jag skrivit för att säkerställa att vi inte gjorde några misstag. Vi spelade in filmen i Beirut, av förklarliga skäl kunde vi inte vara i Syrien, vilket fågelvägen ligger väldigt nära Damaskus och även ganska nära kulturellt. Merparten av skådespelarna är syriska, både etablerade skådespelare och flyktingar. Många är väldigt angelägna om att få berätta vad de varit med om.

Filmen har vunnit flera priser sedan den visades i Berlin förra året. Framförallt går den hem hos publiken. Vad tänker du om filmens framgångar?

– Varenda gång den visas så hoppas och tror jag att fler får en bättre förståelse för situationen och varför människor tvingas fly. Att vi får någon slags förståelse för att det kan komma till en punkt där du måste bestämma dig för om du ska lämna ditt hem.

– Det är ingen lätt film att se, men den är viktig.

Läs mer om en värld där allt fler befinner sig på flykt.

En av de svåraste scenerna att titta på var våldtäktsscenen i lägenhetens vardagsrum. Hur var den att spela in? 

– Ofta väljer filmskapare att klippa bort tillräckligt mycket av själva våldtäkten så att vi fortfarande förstår vad som händer men jag ville att publiken skulle konfronteras. Det är något som händer överallt i krigstid och civilbefolkningen är extra utsatt. Scenen var svår att spela in, men ja – den är också svår att titta på, det är svårt att sätta sig in situationen och föreställa sig hur man själv skulle agerat.

Filmen stannade kvar som en klump i magen efter att jag sett den. Den skapar också mycket frustration. Vad kan vi göra?

– Det är sant, det är lätt att känna sig avväpnad, att känna sig arg. Pennan är mitt vapen, jag vänder inte ryggen åt situationen. Det finns många exempel på människor och organisationer som faktiskt gör något – som tar emot människor som lämnat sina hem. Det går att göra något, och det är viktigt.

 Louise Gårdemyr