Go to main navigation
Jonas Mosskin psykolog

Psykologen Jonas Mosskin tycker vi kan använda vår ångest för världen som en drivkraft.

Foto: Lena Larsson

INTERVJU

Psykologen om världsångest: ”Det är sunt att vara orolig”

Har du känt hopplöshet inför situationen i världen? Lugn, du är inte ensam om att ha världsångest. OmVärlden har pratat med psykologen Jonas Mosskin om hur vi kan hantera vår oro över världsläget. 

I en tid när fler människor än någonsin är på flykt, när vidden av sexuella trakasserier och övergrepp kommer fram i ljuset och när klimatförändringarnas effekter blir allt mer påtagliga är det kanske inte konstigt ifall man känner ångest för världen.

En Sifoundersökning, på uppdrag av Världsnaturfonden, visar till exempel att var tredje svensk oroar sig över klimatet och miljön. I den årliga SOM-undersökningen är klimatförändringar och miljöförstöring det vi oroar oss mest över, tätt följt av terrorism.

Jonas Mosskin är organisationspsykolog på Sandahl Partners, skribent på bland annat Dagens Nyheter och föreläser om psykologiska perspektiv på klimat- och hållbarhetsfrågor. Hans uppfattning är att världsångest än så länge inte är ett levande begrepp inom psykologin men att ångest eller oro över världen förekommer på olika sätt. 

Symtom på världsångest kan vara känslor av hopplöshet, nedstämdhet och förtvivlan.

Hur vanligt är det att folk uttrycker att de har världsångest?

 – De klienter som uttrycker den här typen av oro brukar prata i mer konkreta termer – som till exempel bi-döden eller känslan av att naturen håller på att förändras. Den här oron är ofta ihopkopplad med en låsning – att man vill leva hållbart och inte belasta systemet men har svårt att hitta vägar dit, säger Jonas Mosskin och tillägger att det inte är något han stöter på särskilt ofta:

– Människor pratar visst om sin ångest över hur det ska gå för världen men det är inte huvudgrejen, det är inte därför de går i terapi eller coaching.

Har fler världsångest idag än för tio år sedan?

– Jag tror att folk pratar mer med varandra om sin oro, man har till exempel märkt att klimatet har förändrats. För tio-femton år sedan så brydde sig en minoritet, idag skulle vi uppfatta det som mer avvikande att inte bry sig – och man blir i det fallet också mer ifrågasatt idag.

– Sedan oroar sig folk för olika saker i olika tider. Förut kanske det var mer fokus på Ozonlagret eller kärnvapenkrig medan det idag är en mer generell känsla av otrygghet och osäkerhet – vi vet inte hur det kommer bli. Vi kan inte längre räkna med regn på våren, snö på vintern eller att alltid ha tillgång till vatten.

Hur kan vi hantera vår världsångest?

– Jag tycker det är sunt att vara orolig, att normalisera och legitimera känslan. Världsångest handlar ju om en slags existentiell ångest; det finns inga givna svar, vi tvingas brottas med den jämt och får försöka hitta sätt att leva med den.

– Jag har träffat många som engagerat sig i samhället och som haft perioder där de varit lamslagna eller overksamma i flera år. Men som med många svåra saker handlar det ofta att lära sig leva med dem och sedan fundera på vad man själv kan göra.

Jonas Mosskin menar också att det är viktigt att ta fasta på de värderingar man själv vill uppfylla och leva med. Vill man engagera sig i något eller till exempel sluta flyga finns det ingen anledning att tänka "ingen annan bryr sig så det spelar ingen roll vad jag gör".

Det händer väldigt mycket i världen just nu – kan vi hantera hur mycket ångest som helst?

–  Nä, det kan vi inte. De flesta av oss lever närmst sig själv – den egna familjen, egna gruppen, byn, samhället – det är naturligt. Det är en större abstraktion att oroa sig för hela klimatet än att oroa sig för sin egen stadsdel. 

Det går ju framåt på många håll men många tenderar ändå att ha en ganska negativ världsbild. Kan det vara så att vi ibland har världsångest i onödan?

– Jag tycker det finns mycket klokt och viktigt i det perspektivet, vi ska inte alltid tro på medias bild av verkligheten – det är inte alltid den sanna beskrivningen av världen. Den där systemkollapsen som målades upp under flyktingkrisen 2015 tror jag exempelvis det var väldigt få som märkte av. 

– Sedan när det gäller till exempel miljö- och klimatfrågor kan jag tycka att individen skuldbeläggs för ofta. Ansvaret behöver ligga mer på samhällsnivå än på den enskilda medborgaren.

Är det bättre att bejaka sin världsångest? Se den som en drivkraft? 

– Ja, jag tror faktiskt det. Jag tänker egentligen mer på det som dåligt samvete eller som skuld för vad vi gör mot vårt samhälle, mot framtiden. Och de flesta som känner dåligt samvete tänker ändå att de ska göra något åt det, i alla fall nästa gång. Världsångest kan lätt kännas lite för abstrakt eller diffust för att det ska leda till handling, men är man orolig för något mer konkret – om det så är kärnvapen eller migration – så kan man ju rikta in sig på det.

Har du världsångest?

– Jag har rört mig från att vara orolig till att ändra min egen livsföring. Jag försöker göra medvetna val när jag kan, laga grejer till exempel. Och när jag misslyckas försöker jag inte bli nedstämd utan satsar på att göra rätt nästa gång istället. Jag kan känna mig bekymrad men har ändå rätt mycket hopp om de olika krafterna som vill göra skillnad. 

Louise Gårdemyr