Go to main navigation
Roger Buhendwa Badilika Kongo Annelie Edsmyr/PMU

Roger Buhendwa undervisar en grupp lokala civilsamhällesledare om mänskliga rättigheter i stadsdelen Kaduto i staden Bukavu i östra Kongo-Kinshasa.

Foto: Annelie Edsmyr/PMU

INTERVJU

Roger Buhendwa: ''Våldet i Kongo har blivit en sedvänja''

Idag hålls en givarkonferens för Kongo-Kinshasa i Genève, men landets regering har ställt sig utanför.

– Det går inte att förstå, säger Roger Buhendwa som arbetar med mänskliga rättigheter på gräsrotsnivå i Kongo-Kinshasa. 

Kongo-Kinshasa är mitt uppe i en politisk och humanitär kris. International Crisis Group beskriver den humanitära krisen i Kongo-Kinshasa som en av världens värsta och som en av konflikterna att hålla extra koll på 2018. Ett år efter att svenska Zaida Catalán mördades är läget i landet än mer instabilt och det humanitära behovet är stort.

Därför arrangeras en internationell givarkonferens med målet att samla ihop 1,7 miljarder dollar. Dock har regimen i Kongo-Kinshasa gått ut med att den inte tänker delta i konferensen, och menar att det inte alls stämmer att situationen i landet är katastrofartad. Kongo-Kinshasas minister för kommunikation, Lambert Mende, har bland annat sagt att organisationer och omvärlden medvetet har överdrivit antalet flyktingar för att samla in mer pengar.

– Det går inte att förstå, säger Roger Buhendwa och skakar på huvudet. Det är väldigt synd att de bojkottar konferensen. I en sådan här situation är det bästa att vara ödmjuk, att se de vänner man har som en välsignelse. De borde komma, men politikerna bryr sig inte om oss.

Badilika = förändring

Roger Buhendwa är är på Sverigebesök för att informera om situationen i landet och berätta om sitt arbete, inbjuden av Pingstmissionens utvecklingssamarbete, PMU.

Han beskriver sig själv som människorättsförsvarare och arbetar sedan fem år tillbaka för organisationen Panzi Foundation med programmet ”Badilika”. 

Ledare från exempelvis kyrkor, studentgrupper, ungdomsgrupper, kvinnokooperativ, företag deltar i Badilikas workshops. Foto: Annelie Edsmyr/PMU

– ”Badilika” betyder förändring, berättar Roger Buhendwa. Jag och mina kollegor undervisar kongoleser i mänskliga rättigheter och jämställdhet – och försöker få dem att se vilka rättigheter de har och att förändring är en möjlig väg.

Roger Buhendwa växte upp i en militärfamilj, studerade språk på universitetet och arbetade först som lärare i engelska, både i Kongo och utomlands. Sedan, när konflikten drog igång på riktigt i hemlandet började han istället arbeta som översättare, fixare och reporter åt olika medier.

– Jag såg saker som jag aldrig kommer glömma. Hundratals döda kroppar och platser där massvåldtäkter ägt rum – jag började förstå konsekvenserna av kriget. Att 200 kvinnor i en och samma by blivit våldtagna, att 18-månaders bebisar utsatts för sexuellt våld, säger han och fortsätter:

– Våldet är inte bara normaliserat, det har blivit en slags sedvänja där förövare går fria. Straffriheten är den största anledningen till att våldet fortgår. Men det går inte att fortsätta möta våld med våld och död med död. Därför startade vi ”Badilika” där vi vill förändra folks attityd på gräsrotsnivå.

”Badilika” är en del av Panzi Foundation, organisationen som startades 2008 och drivs av dr Denis Mukwege som fått 2008 års FN-pris för mänskliga rättihgeter och Olof Palmepriset för sina insatser för de våldtagna kvinnorna i krigets Kongo. Själva sjukhuset arbetar med läkning, medan Badilika arbetar mer förebyggande. Framförallt sker arbetet genom workshops med diskussioner om mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Jämställdhet i praktiken

Roger berättar att han ofta får höra att mänskliga rättigheter och jämställdhet är västerländska idéer som kommer ovanifrån men att hans organisation istället försöker visa hur det konkret påverkar vardagen, i hemmen.

– Normen är till exempel att mannen ska få mest mat, oavsett hur mycket som finns. Och om tillgången till mat är knapp så fungerar ju inte det konceptet. Själva begreppet jämställdhet är svårt att prata om, men praktiska lösningar och vikten av ”att dela med sig” är lättare att nå fram med, menar han och tillägger:

– I Kongo röstades en lag igenom 2006 som ger män och kvinnor lika rättigheter, men den implementeras inte så väl i praktiken – det vill vi också uppmärksamma.

"Allt är bra"

Arbetet sker framförallt i de fattiga kvarteren i Bukavus, en stad i östra Kongo-Kinshasa med runt en miljon invånare. Workshopsen varierar men oftast träffar först män, kvinnor och unga var för sig i olika grupper och sedan blandas alla för att utbyta erfarenheter. ”Badilika” anordnar också debatter och försöker nå ut med sitt budskap i media.

– Det är svårt när vi har politiker som hycklar och hävdar att ”allt är bra”. Men vi ger inte upp, vi fortsätter dela med oss av fakta och lägga fram bevis på hur situationen egentligen är. I december anordnade vi flera stora möten på temat mänskliga rättigheter, dit kom tusentals människor, säger Roger Buhendwa.

Roger Buhendwa drivs av att få människor att inse att förändring är möjligt. Foto: Annelie Edsmyr/PMU

Men hur pratar man om mänskliga rättigheter i ett land där brott mot dem pågår dagligen?

– Ja, vad är egentligen mänskliga rättigheter? Ganska små saker när man tänker efter, säger Roger Buhendwa. Vi försöker få människor att tänka efter och ifrågasätta: Varför går inte barnen i skolan? Varför dödas människor i vårt land? Varför äger inte staten någonting? Varför står det på en ambulans att det är en ”present från presidenten” – har han själv betalat, för egna pengar?

Människorättsförsvarare världen över utsätts, i allt större utsträckning, för hot i sitt dagliga arbete. Och så även Roger Buhendwa.

– Vi blir hotade. Min mentor och kollega doktor Mukewe lever i princip isolerad på sitt sjukhus. De som bor runt sjukhuset blir måltavlor. Hoten ökar och kan komma från alla håll, det är väldigt komplext och staten bryr sig inte. Jag har sagt till min familj att jag kanske inte blir så gammal, säger han.

– Men samtidigt är jag inte ensam – det finns fortfarande människor i Kongo som ser att förändring är möjligt. Att fred är möjligt. Att få människor att se det är vad som driver mig. Jag är arg men fortsätter kämpa och ger inte upp, fortsätter Roger Buhendwa.

I slutet av december i år ska det hållas val i Kongo-Kinshasa. Det var egentligen planerat till november 2016 men har sedan dess skjutits upp.

Vad är dina tankar om valet? Kommer det bli av?

– Det måste bli val i år. Världen kommer ha ögonen på Kongo då i december. Men skulle det inte bli av undrar jag hur det internationella samfundet kommer agera? De måste sätta press.

Louise Gårdemyr