Go to main navigation
Markus Burman EBA

Markus Burman tycker det är viktigt att se till långsiktigheten i insatserna och att kortsiktiga mål inte alltid är användbara.

Foto: Markus Burman

INTERVJU

Så långsiktigt är biståndet – en av fem insatser håller

Vad händer när biståndet upphör – lever insatserna och resultaten kvar? En ny rapport från Expertgruppen för Biståndsanalys, EBA visar att endast 20 procent av de undersökta projekten fick godkänt.
– Ingen katastrof, så här ser det ut för alla givarländer. Men vi kan bli bättre, säger rapportförfattaren Markus Burman.     

I rapporten Livslängd och livskraft – vad säger utvärderingar om det svenska biståndets hållbarhet? som kom tidigare i år har en expertgrupp vid EBA granskat 114 utvärderingar av svenska biståndsinsatser som gjorts åren 2012-2014. Av dem bedöms endast 20 ha varit hållbara, medan 46 var delvis hållbara och 48 inte hållbara alls.

Hur kommer det sig att Sverige, som brukar rankas som ett av de länder i världen som är bäst på bistånd, är så dåliga på att åstadkomma hållbara resultat? Och hur kan vi bli bättre? Omvärlden frågade Markus Burman, som är utredningssekreterare på EBA och ansvarig för rapporten.

Först och främst – vad menas med hållbarhet i det här sammanhanget?

– Det handlar om livskraften och livslängden för det som har åstadkommits med biståndsmedel efter att biståndet upphört. Det är den definition som brukar användas även internationellt när man gör den här formen av utvärderingar. I till exempel Agenda 2030 används ju en annan definition av hållbarhet, att insatserna ska leda till en ekonomisk, social och miljömässigt hållbar utveckling, och det finns även andra definitioner.

Frågan om biståndets livskraft har belysts i många studier de senaste 30 åren. Varför gjorde ni en ny?

– Det är ju en mycket viktig fråga och diskussionen om vad som händer när biståndet upphör måste hållas levande. Det finns ju historiska erfarenheter att bygga på genom tidigare studier, men det återstår många aspekter att borra vidare i. Det handlar också om att arbetet med de globala målen ska bli både långsiktigt hållbart och livskraftigt. 

Enligt rapporten är endast en av fem insatser, eller 20 procent, hållbara över tid. Tidigare undersökningar av det svenska biståndet har visat liknande resultat. Varför ser det så här illa ut?

– Det finns inga enkla svar på den frågan. Men Sverige avviker inte på något sätt, utan de flesta givarländer som undersöker vad som händer efter att biståndsinsatser har upphört får ett liknande resultat. Studien är alltså inte en katastrofbeskrivning! Men klart är att frågan om hållbarhet med dess olika dimensioner måste tas på större allvar och att det behövs mer forskning  och annan kunskapsinhämtning inom det här området.  På EBA kommer vi att fortsätta med analyser av hållbarheten, bland annat när det gäller den klimatsatsning som Sverige gjorde åren 2009-2012.

Det svenska biståndet till Afghanistan åren 2012-14 omfattar sex större insatser, men ingen av dem bedöms i rapporten som hållbar över tid. Är det ett underbetyg för stödet till Afghanistan?

– Den slutsatsen kan man inte dra. Om en verksamhet faller ihop den dag biståndet försvinner kan det vara en stark signal om att biståndet verkligen behövs, det finns ju  humanitära och politiska aspekter också! Hållbarhet är en mycket viktig komponent, men andra överväganden måste också göras ibland.

– Även internationellt har man uppmärksammat den bristande hållbarheten i stödet till Afghanistan. Världsbanken, till exempel, konstaterade för några år sedan  att det inte finns några biståndsinsatser i Afghanistan som kan bedömas som hållbara över tid. Men det är alltså inte samma sak som att biståndet inte behövs - det kan vara precis tvärt om.  

Vilka insatser har visat sig vara livskraftiga? Pappersbruket Bai Bang i Vietnam brukar ju nämnas i det sammanhanget.

– Vi tar upp några exempel i rapporten, bland annat från Östtimor och Egypten. Stödet till Bai Bang har vi inte studerat här, men det kan vara ett exempel. Där har man ju gjort utvärderingar flera år efter att insatsen avslutades, och fick goda resultat.

Finns det inte risk att man bara satsar på väldigt säkra kort i biståndet om hållbarhet över tid står i fokus?

– Vår slutsats är inte att hållbara resultat ska vara det enda målet för biståndet, men att det är en mycket viktig aspekt som man måste vara medveten om och utvärdera på ett rimligt sätt.

– Det räcker ju med att titta på vårt eget land för att förstå komplexiteten med hållbara resultat. Till exempel att vårt svenska civilsamhälle till stor del finansieras av skattemedel och att det förmodligen skulle få enorma konsekvenser om dessa anslag drogs in.  Den här finansieringsformen skulle kanske inte bedömas som långsiktigt livskraftigt i en utvärdering, utan det är det faktum att vi i Sverige ser civilsamhället som en bra form för att driva olika verksamheter och därför i demokratisk ordning har beslutat om stöd som har varit avgörande.      

Har den så kallade resultatagendan, alltså kravet om snabba och mätbara resultat i biståndet, påverkat möjligheten till hållbara resultat? 

– Vi har inte gjort några sådana analyser i rapporten. Men en egen synpunkt är väl att kortsiktiga och frekventa resultatmätningar generellt sett inte alltid är så användbara, utan att man också bör ha ett mer övergripande och långsiktigt perspektiv. 

Några korta förslag om hur man kan bygga in ett bättre hållbarhetstänkande i biståndet:

– En slutsats i rapporten är att styrmekanismerna när det gäller hållbarheten över tid är för svaga och bör förbättras. Man måste också följa upp  och utvärdera biståndet bättre, det visar både svenska och internationella studier.

– Det är också viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv. Idag är de utvärderingar som Sida beställer ofta kopplade till hanteringen av olika insatser och görs när man är i slutfasen av ett projekt och på väg in i nästa. Det är inte säkert att man får en rimlig bild av projektets livskraft då. Det kan vara bättre att följa upp avslutade insatser efter några år för att se vilken utveckling som har skett och dra lärdomar av det.

– Man bör också vara tydligare med tidsperspektiven i alla insatser. Ofta är det oklart när ett projekt eller annan insats förväntas ha uppnå det önskade resultatet, och då är det svårt att utvärdera hur hållbara resultaten är.

– Men man måste komma ihåg att ett riskbenäget bistånd i utmanande miljöer generellt sett kan förväntas ha en större andel projekt som inte överlever utan bistånd, och att det i sig inte är ett underbetyg för det (ofta svåra) arbete som faktiskt bedrivs.

Agneta Carleson