Go to main navigation
Kenneth G Forslund, socialdemokraterna valet 2018

OmVärlden träffar olika partipolitiker för att fråga de brännande frågorna om biståndet, inför höstens val.

Foto: Riksdagen

INTERVJU

Socialdemokraterna: Israeliska bosättare påverkar alliansens syn på Palestinabiståndet

Alliansen har influerats av israelisk propaganda i sin syn på biståndet till Palestina. Det säger Kenneth G Forslund, utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna, som själv var aktuell till posten som biståndsminister 2014.

Kenneth G Forslund är något av en politisk doldis, men har många tunga riksdagsuppdrag i sitt CV. Vad sägs om ordförande i utrikesutskottet, ledamot i krigsdelegationen och EU-nämnden, suppleant i utrikesnämnden och försvarsutskottet? Han är också med i riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling som träffar parlamentariker från alla Natoländer ett par gånger om året. ”Det brukar gå livligt till när vi ses”, säger Kenneth G Forslund, ”inte minst när man diskuterar vad som händer just nu i USA och Turkiet.”

Han säger att han inte blev ett dugg förvånad när biståndsministerposten i den nuvarande regeringen gick hans näsa förbi och landade hos en miljöpartist.

 Det var en del spekulationer i media om att jag skulle få den posten. Men själv var jag ganska säker på att vi socialdemokrater vid en valseger skulle bilda regering med något annat parti och att de skulle få utse just biståndsministern, säger han.

Hur ser du på epoken Isabella Lövin? Vilken skillnad hade det varit med dig som biståndsminister?

 Vi koalitionspartier för ju bistånds- och utvecklingspolitiken tillsammans. Men det spelar en viss roll vem man är som person. Isabella Lövin är mycket engagerad i miljö och särskilt havsmiljöfrågor, och det har naturligtvis präglat hennes insats. Min utgångspunkt är mer att arbete och egen försörjning är grunden för välstånd och utveckling.

 Men även jag hade haft fokus på klimatförändringar, till exempel att stigande havsnivåer hotar flera länders existens. Så innehållet hade kanske inte skilt sig så mycket åt, men det man hört om utåt hade varit lite annorlunda.

Kenneth G Forslund var biståndspolitisk talesperson för socialdemokraterna under den tidigare alliansregeringen, då moderatpolitikern Gunilla Carlsson var biståndsminister. Han var då uttalat kritisk mot en del förändringar som hon genomförde, bland annat att minska budgetstödet, kräva snabba resultat av olika biståndsinsatser och minska antalet samarbetsländer.

Han säger att han fortfarande är positiv till budgetstöd, alltså att ett samarbetsland får pengar direkt till den egna statsbudgeten utan att de är öronmärkta för särskilda insatser, men konstaterar samtidigt att inget samarbetsland får sådant stöd från Sverige idag.

 Budgetstöd förutsätter att landets regering arbetar seriöst för en demokratisk, transparent och inkluderande utveckling, och att man målmedvetet angriper korruption. Så ser det inte alltid ut. Tyvärr hänger ju fattigdom och korruption ofta samman.

Den röd-gröna regeringen har också kommit tillrätta med avarterna av den Carlssonska resultatagendan, anser han.

 Att kräva resultat är högst relevant. Men Gunilla Carlsson, som jag på många sätt uppskattar, var lite väl ivrig. Det går inte att se snabba resultat av en biståndsinsats, man måste ha tålamod och vara uthållig. Vi har fortfarande ett tydligt fokus på resultat, men inte ett överfokus som det var under den senaste alliansregeringen.

Ett minskat antal samarbetsländer är också ett arv från tidigare alliansregeringar. Många socialdemokrater var upprörda över att gamla favoritländer som Vietnam, Laos och Nicaragua ströks från biståndslistan, och misstänkte att det handlade om ovilja mot vänsterregeringar snarare än en neutral bedömning av ländernas utvecklingsnivå och biståndsbehov.

 Man måste löpande se över vilka länder vi har ett samarbete med. Däremot kan man inte som Gunilla Carlsson föreslog ha som princip att antalet samarbetsländer inte ska vara fler än att hon kan räkna upp dem om hon blir väckt mitt i natten. En biståndsministers intellektuella kapacitet när hon är nyvaken är inte en bra grund för ett sådant beslut!

För en del tidigare samarbetsländer går det bättre politiskt, socialt och ekonomiskt nu, och de har inte längre behov av svenska biståndsinsatser, säger han. Men det finns också länder där utvecklingen går åt fullständigt fel håll, vilket kan leda till att det uppstår nya behov av bistånd framöver.

 Just nu är min största oro att några latinamerikanska länder är på väg mot inbördeskrig, till exempel Venezuela. Även i Nicaragua är det mycket bekymmersamt, även om man inte är på samma eländiga nivå som Venezuela.

Sverige är med och förmedlar bistånd till Eritrea, via EU. Ett land som håller en svensk medborgare, Dawit Isaak, fängslad sedan 16 år utan vare sig rättegång eller dom. Är det rimligt?

 Det är inte rimligt att någon sitter fängslad i 16 år utan att få veta vad man är anklagad för. Men att villkora bistånd är jag mycket tveksam till. Däremot ska vi självklart inte medverka till ett direkt samarbete med regeringen i form av budgetstöd eller liknande.

 Jag hoppas också att situationen börjar lossna. Den nya regeringen i Etiopien är mer öppen för att lösa den konflikt om territorier som har orsakat stora spänningar mellan länderna, och det skapar förhoppningsvis öppningar i även Eritrea så att regimen kan bli mer konstruktiv.

Många socialdemokrater har genom åren varit engagerade i Västsahara, det fattiga ökenlandet som har varit ockuperat av Marocko sedan 1975, och partiet har tagit beslut om att erkänna landet. Under den här mandatperioden har regeringen erkänt det likaledes ockuperade Palestina – men inte Västsahara. Och ett sådant beslut kommer att dröja, menar Kenneth G Forslund. Regeringen vill istället fortsätta det så kallade FN-spåret, att försöka lösa konflikten mellan Västsahara och Marocko och stärka strukturerna i Västsahara så att landet kan klara av att bilda en självständig stat.

Så löftet om ett erkännande av Västsahara är något socialdemokraterna vill i princip men inte jobbar för? Ungefär som avskaffandet av monarkin?

 Vi anser att Västsaharierna själva ska avgöra sin framtid. Om de vill ha ett eget land och fattar ett sådant beslut under demokratiska former, då ska vi erkänna dem. Det är ett långsiktigt mål. Men det inte nödvändigt att det är lika långt kvar till ett erkännande av Västsahara som till att avskaffa monarkin.

Erkännandet av Palestina har väckt mycket diskussion och kritik inom allianspartierna. Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är särskilt upprörda och vill att det svenska biståndet till Palestina görs om i grunden. Det höga tonläget beror enligt Kenneth G Forslund på att de tre partierna okritiskt har anammat argument från högerextrema israeliska bosättare.

 Dessa bosättare driver en mycket aggressiv kampanj och angriper allt stöd som världssamfundet ger till Palestina. De är välorganiserade och jobbar mycket hårt och bestämt med att underminera biståndet för att komma åt den palestinska myndigheten. De har en mycket reaktionär syn på konflikten i Mellanöstern och vill inte se en tvåstatslösning.

 Liberalerna har ända sedan 60-70-talet haft en mer positiv inställning till Israel än övriga partier, även om de är för en tvåstatslösning. Den senaste tiden har de helt klart influerats av propagandan som kommer från de israeliska bosättarna. Det gäller även Kristdemokraterna och framför allt Sverigedemokraterna, som verkligen har svalt den högerradikala bosättaragendan.

På frågan om vilka belägg han har för påståendet att allianspartierna har influerats av högerextrema bosättare svarar Kenneth G Forsberg att socialdemokraterna liksom flera andra organisationer har gått igenom det informationsmaterial och de informationsinsatser som kritiken bygger på.

 När man skrapar på ytan hamnar man hos väldigt reaktionära delar av bosättarrörelsen. De har nära band till USA, där man samlar in stora summor för att finansiera bosättarverksamheten och den här kampanjverksamheten mot bistånd till Palestina.

Allianspartierna anser att Sverige bör ställa mycket hårdare krav på den palestinska myndigheten till exempel när det gäller kvinnors rättigheter och arbete mot korruption. Ligger det inte något i den kritiken?

– Absolut. Vi ska ställa krav på den palestinska myndigheten och det gör vi också. Regeringen och även socialdemokraterna har under senare år blivit mer och mer tydliga i kontakterna med de palestinska myndigheterna och Fatah, vårt socialdemokratiska systerparti, bland annat när det gäller arbetet mot korruption. Vi är väldigt kritiska till Hamas och kan aldrig tänka oss att samarbeta med dem.

 Den kritik som de här bosättargrupperna har lyft fram har ibland lett till att vi har avslutat bistånd till organisationer som inte har haft demokratiska värderingar och ambitioner. Men man ska vara klar över att de har en väldigt uttalad agenda med sin kritik och att deras agerande inte bara handlar en allmän omtänksamhet om att biståndsmedel ska gå till goda saker.

– Vi är också kritiska mot Israel och hur de agerar. Man måste komma ihåg att Israel är den starkare parten och ockupationsmakten, och har som ockupationsmakt ett särskilt ansvar för att sörja för befolkningens överlevnad.

I årets utrikesdeklaration står det bland annat att ”Demokratin, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer motarbetas i världen. Det betyder att människorna får mindre inflytande över sina samhällen och mindre utrymme att forma sina liv. Tryggheten i världen minskar.” Det är tunga och sorgliga ord. Ser du så här på framtiden?

 Det är en sorglig utveckling i världen just nu, med nationalism och främlingsfientlighet i många olika länder. Utvecklingen är dubbel – samtidigt som fler länder blir demokratiska så minskar demokratin i länder som redan är etablerade demokratier. Det är naturligtvis djupt allvarligt.

 Skälet till att nationalismen ökar i världen är att globaliseringen av ekonomin inte enbart har haft goda effekter. Om man inte såsom i de nordiska länderna har kombinerat globaliseringen med fördelningspolitik och en utveckling av näringslivet är det uppenbart att stora grupper har blivit förlorare. USA till exempel har inte klarat av att göra den omställningen.

Mitt i allt detta tunga – vad ger dig hopp?

– Totalt sett i världen är det en positiv utveckling, även om vi hör om mycket elände varje dag. Allt fler människor har ett jobb, allt fler barn och framför allt tjejer går i skolan, svälten minskar, välståndet ökar, och trots problemen med demokratin så lever allt fler i demokratier. Det är färre konflikter i världen – trots kriget i Syrien. Antalet dödade i konflikter var långt fler under Vietnamkriget och Koreakriget till exempel – för att inte tala om under andra världskriget.

 Det ger mig hopp.

Agneta Carleson