Go to main navigation
Amira Malik Miller whistleblower Oxfam sex scandalHaiti

Amira Malik-Miller tvekade inte att anmäla den nu aktuella Oxfam-mannen när hon arbetade i Liberia, säger hon till OmVärlden, här framför Medelhavsmuseet.

Foto: Ylva J Bergman

INTERVJU

Svenska biståndsarbetaren Amira Malik- Miller avslöjade Oxfam-mannen redan 2005

Hon var bara 25 år och yngst på jobbet, men tvekade inte att slå larm om opassande sexuellt beteende från den nu uppmärksammade Oxfam-mannen.
– Herregud, han hade hållit på i 14 år, tänkte jag och började skaka – och blev jättearg. Men det är fel att svartmåla en hel organisation. Det här handlar om något annat – ett systemfel, säger Amira Malik-Miller, tidigare Sidamedarbetare.

Tidningen The Times har i en rad artiklar avslöjat att sju hjälparbetare, inklusive landchefen, för Oxfam på Haiti, utnyttjade prostituerade efter den stora jordbävningen där 2010. År 2011 ska information om sexköpen ha uppdagats inom organisationen. Men flera av de anklagade männen gick ändå vidare till andra biståndsorganisationer.

Läs mer om hur sexköpsskandalerna skakar Oxfam.

Men redan 2005 anmälde Amira Malik-Miller en av de nu utpekade fd Oxfam-männen för opassande sexuellt beteende. Att en av dem nu dök upp igen chockade henne.

– Jag läste det i fredags i mobilen. Det första jag såg var hans ansikte, och en historia från 2011 i Haiti. Jag blev jättearg och arg på mig själv också. Jag kunde ha fortsatt ha koll på honom. Nu har han gått runt i systemet, arbetat i Tchad, Haiti, Bangladesh  länder med svaga skydd för barn. Han har lyckas komma undan och manipulera systemet, säger Amira Malik-Miller.

2005 i Liberia var mannen hennes landchef på den brittiska humanitära organisationen Merlin. Redan inför avresan, på huvudkontoret i London, viskades det om att allt inte stod rätt till på kontoret i Monrovia.

– Jag förstod att det förekom opassande sexuellt beteende. Jag gjorde klart för dem att det tänkte jag inte acceptera.

När Amria Malik-Miller anländer till Liberia blir hon mött av landchefen, den fd Oxfam-mannen, som nu pekas ut i samband med skandalen om sexköp på Haiti.

– Det var lite ovanligt att bli personligen hämtad av chefen. Jag var ju en junior medarbetare. Han verkade glad och trevlig men jag fick direkt en känsla av att något inte stod rätt till. Så fick han ett mobilsamtal, och det var tydligt att han talade om mig, han sa något som ”it´s a green light”. Det tolkade jag som att han inte såg mig som en fara på något sätt.

Hur kunde du uppfatta det?

– Han försökte dölja samtalet, talade som i kod och det var tydligt att syftet med att hämta mig var att se vad jag var för någon. Det var konstigt att en landchef  mitt i en humanitär kris  hämtar en ung medarbetare, men jag kan ha fel, säger hon.

Sedan började hon arbeta. Personalen bodde i ett gemensamt hus, landchefen och den medicinskt ansvarige bodde i ett annat hus, en annan del av staden. Alla delade samma kontor. Landchefen var ofta borta på dagarna och kom sedan tillbaka med andra kläder, blöt i håret. Till en början var det inget som hon reagerade på.

– Men sen förstod jag vad det handlade om. En helg, ganska snabbt efter att jag anlänt, gick jag ner köket i huset vi delade. Där var en annan senior medarbetare med en ung lokal tjej. De flamsade och det kändes inte okej. Hon såg ung ut, men jag vet inte om hon var över 18. Jag sa till honom att där jag bor får sådant inte pågå och att det är emot alla värderingar som organisationen har.

Vad svarade han?

– Han blev svettig och nervös, ursäktade sig.

Nästa morgon skrev Amira Malik-Miller en anmälan till huvudkontoret, som reagerade blixtsnabbt. De höll kontakt med Amira och inom tio dagar kom ett team av seniora medarbetare ned som började kartlägga de beteenden som Amira rapporterat om.

–  Jag var aldrig rädd men kände mig bevakad av de fyra män som detta handlade om. De lämnade mig aldrig ensam, passade på mig. När huvudkontoret ringde fick jag låtsas att det var min mamma för att få prata i fred.

Försökte de prata med dig under tiden?

– Alla försökte förklara att det var ett normalt beteende, att tjejerna såklart var över 18 år, att det var normalt att man hade relationer med lokalbefolkningen, inget konstig med det.

Det undersökande teamet kom snabbt fram till att de fyra medelålders män köpte sex och hade använt organisationens bilar för att skeppa in och ut flickor, men att det saknades konkreta bevis för att åtala dem. Det fanns heller inga bevis för att flickorna var under 18 år, och landchefen nekade till alla anklagelser, enligt Irin news, som ändå gick med på att avsluta sitt uppdrag. Tidningen har också uppgifter om att organisationen Merlin redan innan Amira anmälde kände till anklagelserna.

Det var ett skamlöst beteende från ledningen, enligt det undersökande teamet, men det fanns också en rå kultur kring sexhandel och relationer med lokalbefolkningen i Liberia vid den här tiden, som var precis efter inbördeskriget.

– Allt skedde helt öppet, ute på restauranger, på stranden, vid uteserveringar på stränderna. Där satt många biståndsarbetare helt öppet med lokala flickvänner. Jag hade aldrig tidigare sett ett sådant beteende. Men de verkade inte tycka att det var pinsamt. En annan landschef kom fram till mig och snackade jobb med en av sina unga lokala flickvänner. Det kanske är okej att ha relationer, men för mig handlar det om en maktbalans. Det kanske inte var prostitution, men många var unga och det var tydligt inför alla att det gått över styr.

Om den här kulturen nu var känd sedan tidigare, varför anmälde ingen annan?

 – Av olika skäl kanske de inte kände att de kunde. Men jag kunde, och vi hade etiska riktlinjer. Det var mitt ansvar och jag råkade inte illa ut, utan blev tvärtom mycket väl bemött och väl behandlad inom organisationen även efteråt.

Men det är en besvikelse för henne att landchefen och de tre andra männen inte straffades hårdare. De gick alla iväg i tysthet. Några av dem direkt, andra jobbade klart sina kontrakt.

– Det fick mig att tvivla lite på om jag varit naiv, för principfast. Konsekvenserna borde varit tyngre.

Biståndsbranschen anklagas för en tystnadskultur kring sexuella övergrepp, och tidigare visselblåsare har råkat illa ut, som Anders Kompass, som blev av med sitt jobb, hur ser du på det?

– Jag tror att det är lika vanligt i andra branscher. Men det är ett utbrett problem inom den humanitära sektorn, eftersom många här befinner sig långt hemifrån, så även för andra som arbetar utomlands i andra branscher, eller är på semester.

Några år efter incidenten i Liberia jobbar Amira Malik-Miller på Sida och ska hantera ett projektanslag för Oxfam i Tchad. På ansökan står landchefens namn – mannen hon anmält i Liberia. Hon tar upp ärendet med sina ansvariga chefer på Sida.

–  Mitt minne från den gången är att de tar det mycket allvarligt. De kallar in jurister och lyssnar på vad jag hade att säga.

Sida beslöt ändå att ge pengar till Oxfam, vad tycker du om det?

–  Det viktiga för mig är att de tog anmälan vidare och agerade. Att man får pengar är inte konstigt. Oxfam kan ha gjort ett bra jobb i Tchad trots detta. Merlin gjorde ett fantastiskt jobb i Liberia och stod för halva landets sjukvård vid den tiden jag var där, så att straffa en hel organisation, eller dra in den humaniräta responsen i en kris är inte rätt. Det här handlar om problem som ska hanteras, inte om att allmänheten eller givare ska straffa organisationen.

Vad borde Sida ha gjort tycker du?

– Jag hoppas att de anmälde, med tanke på den respons jag fick så uppfattade jag att de reagerade stark. Det skulle förvåna mig om de inte gick vidare. Gjorde de inte det tror jag att det handlar om ett misstag.

Men hon är bekymrad över den mediala bilden av Oxfam som nu målas upp.

–  Det är fel att svartmåla Oxfam från alla håll. Det här är ett problem som finns i alla organisationer och på alla geografiska platser. Vi behöver lösningar på systemnivå. Det handlar om hur vi rekryterar men också om att stärka skyddsmekanismer och skydda målgrupper, säger hon.  

Varför tror du att landchefen – och andra som honom – har kunnat fortsätta i branschen?

– Organisationer är rädda för reaktionerna, därför tystar man ner. Se vad som händer nu med Oxfam. Alla ropar ”dra in pengarna”, men då uppmuntrar man inte transparens utan förstärker istället en tystnadskultur och straffar i fel ände. Det är enkla, reaktiva lösningar som går ut över den humanitära responsen. Att männen fortsatt kan bero på att de ljugit om sina referenser, att man inte kollat ordentligt, men det pågår ett arbete nu för att skapa robusta system för visselblåsare. Då är det viktigt att inte fastna i det mediala drevet, säger hon.

Många visselblåsare har ju tidigare själva råkat illa ut men så var det inte för dig, varför?

– Jag hade möjlighet att agera, och blev mycket väl bemött av arbetsgivarna. Fastän jag var i en juniorposition så fick jag stöd, och kunde fortsätta mitt arbete. Man ska inte alltid vänta sig en negativ reaktion och därför bör de som kan ta sitt ansvar. Men jag klandrar inte dem som inte kunnat, säger hon. Man måste känna att man är trygg och samtigt ha förtroende för systemet. Vi måste alla gemensamt arbeta för att motarbeta tystnadskulturen.

Läs mer om biståndsbranschen och #metoo här.

Ylva Bergman