Go to main navigation
Brisilda Taco

Foto: Anki Wood

Intervju Brisilda Taço

"Kanske blir jag Albaniens Obama"

För ett år sedan tog Brisilda Taço en fil. kand. i kommunikation vid Europeiska universitetet i Tirana i Albanien. Det är det många som gör. Ändå är Brisilda Taço unik. Hon är nämligen en av mycket få romer i Albanien som tagit en universitetsexamen.

Vi möts på ett bullrigt café i Tirana. Det är andra gången jag träffar henne. Den första gången var för elva år sedan, i Kinostudio, ett slitet och fattigt område i Tirana där många romer bor. Svenska Palmecentret stöttade en grupp unga albanska psykologer som tillsammans med romerna byggde upp ett center med hälsovård, yrkesutbildningar och läxläsning.

– Allting började på ”the Social Center” i Kinostudio, konstaterar Brisilda.

När centret öppnade var Brisilda Taço ungefär tolv år – och en värld av drömmar och möjligheter öppnade sig för henne.

– De unga psykologerna var mina förebilder, de hade studerat och jag ville bli lika kunnig som de. Hon fascinerades också av att det kom människor från andra länder på besök och när albanska journalister ville intervjua romer vände de sig ofta till centret.
– Jag såg att de vuxna gav varandra visitkort och sade att de skulle hålla kontakten. När jag var 14 år gjorde jag mina egna visitkort. Jag klippte till papperslappar och skrev mitt namn och centrets telefonnummer. Jag gav korten till journalisterna som kom till dit och de blev väldigt förtjusta och de ville alltid intervjua mig.

Och på den vägen är det. Om albanska medier vill intervjua en rom blir det ofta Brisilda Taço. Hon har blivit en företrädare och talesperson.

Det är ovanligt att romska flickor i Albanien går ut grundskolan, många arbetar tillsammans med sina föräldrar från det att de är mycket små, och många blir bortgifta tidigt, redan vid 14 års ålder.

– Att vara romsk kvinna i Albanien är att leva med ett dubbelt förtyck. Om vi ska nå förändring måste vi börja med föräldrarna. Fadern är familjens ledare – det är alltid hans ord som gäller. Den mentaliteten måste ändras. Det enda sättet att integrera romerna i samhället är utbildning. ”Steg för steg”, säger hon.
– Barnen behandlas illa i skolan, de har inga kamrater och lärarna behandlar dem som om de är mindre intelligenta. De bryr sig inte om att de kanske inte har albanska som modersmål, att ingen kan hjälpa dem med läxorna och att de kanske arbetar varje dag. Ingen försöker stoppa dem eller hjälpa dem när de hoppar av skolan.
– Jag hade det lätt för mig i skolan, men fick dåliga betyg av min lärare som aldrig stöttade mig. I min grundskola fanns det fyra klasser med 35 elever i varje. Vi var fyra romska barn och vi var placerade i varsin klass, så vi kunde inte stödja varandra. En flicka gifte sig och slutade efter grundskolan. De andra två hoppade av under gymnasietiden.

Brisilda Taços pappa Xheladin Taço var chef på Kinostudions ”Social center” under de första tio åren. Han är en man som alla respekterar och har förtroende för.

– Min far har alltid stött mig – men det finns de som tjatat på att han ska tvinga mig att sluta studera och gifta mig. Han har alltid sagt att han vill att jag ska få en bra utbildning och att jag ska kämpa för en bättre framtid för romerna i stället för att bli inlåst hemma.
– Nu säger grannarna att det är bättre att jag fortsätter att kämpa än att jag gifter mig.

Och grannbarnen blir stolta när de ser henne på tv.

– Det är precis det jag vill uppnå när jag ställer upp på intervjuer.

Men vill du gifta dig?

– När romafrågan är löst,

svarar hon med ett litet leende och bilden av en Jeanne d´Arc eller en nunna som ger sitt liv för andra fladdrar förbi.

På gymnasiet fick hon stöd av rektorn, som såg hennes potential. Hon tipsade om ett stipendium till ett privat universitet där hon skulle kunna läsa kommunikation.

Men Brisilda ville studera psykologi, vilket det universitetet inte erbjöd. Då gick sju romska NGO:er samman och vände sig till utbildningsministeriet. De åberopade den nationella strategin för romer, som EU förmått Albanien och andra ansökarländer att formulera. Där står det är romska ungdomar ska få extra stöd för högre studier, speciellt inom hälsovård, utbildning och juridik.

Ministeriet svarade att det lät rimligt, men tiden gick och inget beslut togs. Terminen skulle börja och hon tackade i stället ja till att studera kommunikation.

– Efter fem månader fick jag besked från ministeriet – jag kunde börja på ett universitet långt från Tirana, flera månader efter terminsstarten.

På universitetet var det vissa studenter som behandlade henne illa, föraktade henne för att hon var rom och bara kunde studera för att hon fått ett stipendium.

De tyckte att hon skulle hitta ett jobb. Och de tyckte definitivt inte att hon skulle ägna sig åt rättvisefrågor och politik.

– De sade ”Vad skulle vi ha en rom i parlamentet till?” Jag svarade ”Varför är det så viktigt att Obama blev vald till president?”
– De retade mig och sade att jag kanske kommer att bli Obama junior. Och kanske blir jag det: Albaniens Obama, säger hon och sträcker på ryggen och ler.

Hon kände till några andra romer som studerade på olika universitet, men de berättade inte för någon om sin bakgrund. Självklart var det tungt att ständigt känna sig ensam och utsatt. Ofta grät hon på vägen hem, eller inne på universitetets toalett.

– Visst var det jobbigt ofta och jag ville ge upp. Speciellt när vi inte hade pengar. Men jag vägrade att visa hur ledsen jag var. Mina föräldrar stöttade mig hela tiden.

Hon tog sin examen för drygt ett år sedan och nu arbetar hon som konsult i antidiskrimineringsfrågor för FN:s utvecklingsprogram UNDP, Soros Foundation och Osses avdelning för mänskliga rättigheter, Odhir. Med stöd från Soros Foundation, som arbetar mycket med romafrågan på Balkan, har hon startat ett nationellt ungdomsnätverk.

– Vi ger varandra stöd och tips, vi försöker hjälpa varandra att hitta jobb och vi försöker påverka politiker.
– Det känns som om jag måste hålla mig aktiv. Om jag tystnar nu så kommer olika organisationer, myndigheter och departementen tro att problemen är över.

Det är så mycket kvar att göra, så många unga som måste få utbildning. Vissa dagar är hon mycket pessimistisk. Men andra dagar ser hon att många romska organisationer skapas, att många unga är intresserade av att engagera sig och utbilda sig.

– Vi är många, vi är trötta på att ingenting förändras, och vi är beredda att pressa på myndigheterna. Men så fort situationen blivit bättre ska jag engagera mig för att försöka göra vår röst hörd inom politiken. Problemet är bara att veta vilket parti jag ska gå med i – inget av dem bryr sig om romerna.
– Men det är inom politiken man kan göra skillnad på allvar, säger Brisilda Taço.  

Anki Wood