Go to main navigation
Ellen

Ellen Johnson Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president, hälsar på i en skola.

Foto: Glenna Gordon

Intervju

Afrikas första dam

Afrikas första kvinnliga president vet att inte bara Liberias folk utan även omvärlden håller ögonen på henne. Kan den söndertrasade nationen förvandlas till en framgångssaga?

Madame Presidents handslag är lite svagt, lite avvaktande. Ellen Johnson Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president iakttar mig och fotografen med viss undran. Förvisso har en intervju utlovats och förvisso ska vi följa med på presidentens halvdagsutflykt, där skola och bro högtidligt ska öppnas. Men att vi skulle skaka hand med Liberias folkvalda ledare på hennes innergård var inte en del av planen.

Men hon fattar sig snabbt och hälsar oss välkomna och bekräftar att vi visst ska talas vid senare.

Hennes assistenter skyndar på.

En liten fotpall med rött tyg ställs fram vid den fyrhjulsdrivna bilens bakdörr och hon stiger in.

Klädd i sidenklänning i afrikanskt snitt med den traditionella huvudbonaden som ramar in hennes vackra ansikte är det svårt att tro att hon är strax över 70 år.  Jag hinner se att huset där hon bor åtminstone på utsidan inte är något annat än en större villa. Ett gott tecken, noterar jag, med tanke på att Liberias tidigare makthavare bott i överdådiga monsterpalats.

Vi följer efter i konvojen som med blåljus, säkerhetsvakter, polis och FN-soldater i hög hastighet drar genom huvudstaden Monrovia på väg ut på landet.

Det har gått mer än tio år sedan jag var i Monrovia och nu är det en helt annan stämning. Då höll inbördeskrigets chefsdirigent, diktatorn och krigsherren Charles Taylor, hov i staden men nu är han långt hemifrån. Häktad och åtalad vid den internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten i samband med kriget i grannlandet Sierra Leone.

Gatuhandel, trafik, barn på väg till och från skolan. En hel del byggnader har fasader i skinande färger och på ytan är det nästan bara husruinerna som skvallrar om det djupa krigstrauma som Liberia bär på.

Efter fjorton år av konflikt som rasat till och från är detta ett av världens fattigaste länder trots naturrikedomar i form av ädelträ, gummiträds-plantager och diamanter.

Över en miljon av landets tre och en halv miljon invånare trängs i huvudstaden. Varenda byggnad med någon form av tak härbärgerar interna flyktingar. Det högljudda brummet från generatorer hörs dag och natt och fyller luften med lukt av diesel. Livsviktig ström som håller igång allt en modern stad vill ha. Internet, kyldiskar, tv, restauranger och till och med rinnande vatten för en del lyckligt lottade.

Jag ser nästan inga unga män som ser så där galna ut i blicken längre, så som de gjorde 1995. Många hänger sysslolösa vid gathörn men med över tiotusen fredsbevarande FN-soldater på plats, är det i dagsläget ingen större risk att dessa före detta barnsoldater rekryteras för att utföra någon maktlysten krigsherres smutsiga hantverk. En del av krigsherrarna har till och med vunnit plats i senaten. Det är nationell försoningspolitik som råder i avvaktan på att Liberia på riktigt ska våga göra upp med sitt förflutna.

Vägen till skolan är smyckad med palmblad, virade till pelare nedstuckna i marken med infällda hibiskusblommor. Vägen kantas också av enorma vägmaskiner, en del med förare på plats. In i det sista har det fixats. Utan fyrhjulsdrift vore det omöjligt att ta sig fram, inte minst nu under regnperioden.

Privata donationer från USA har i samverkan med Liberia Agency for Community Empowerment finansierat restaureringen av Gbandolskolan i Upper Virginia. Förväntansfulla elever, lärare, lokala administratörer och politiker tar emot. Aldrig tidigare har en president varit på besök.

Med ett leende på läpparna lyssnar Ellen tålmodigt på talare efter talare. Timmarna går. Barnen får godis, rissäckar delas ut och jublet blir stort då det visar sig att presidenten även har tagit med en pengagåva.

Hon tackar och talar om den inspiration lokala ledare är då de med gemensamma krafter och tillsammans med hjälp utifrån kan bygga kapacitet ute på landsbygden. Ett av presidentens favoritämnen eftersom just kapacitet saknas på alla nivåer i Liberia.

– Det viktigaste av allt är att barnen kan gå i skolan och förbereda sig att bli morgondagens ledare i Liberia, avslutar hon sitt tal.

– Vi behöver hjälp med kunskapsbyggande, yrkesskolor så som det såg ut under Lamcos tid i Liberia, hantverkare, mekaniker, förklarar hon senare. Kunskapsbistånd och investeringar det är vad vi vill ha från Sverige.

Ellen a true daughter of Liberia. Ellen is the iron lady of all market ladies. We are in need.

Rader av kvinnor med plakat kantar vägen då vi kommer fram till bron som ska invigas. Presidenten lotsas fram mellan dansare, musiker och så kallat vanligt folk. Händer sträcks ut. Man hoppas få en kort pratstund med sin ledare.

Men nu är det bråttom. Hela utflyktsprogrammet ligger efter med flera timmar. Sidenbandet klipps men det undgår ingen att även Ellen verkar berörd då hon talar om den på ytan lilla oansenliga bron i Lower Johnsonville. Under kriget förstördes den och tiotusentals människor har sedan dess antingen tvingats vada genom ett osäkert vattendrag för att ta sig till staden eller ta långa omvägar. Nu är förbindelsen återställd och det betyder bättre möjlighet till marknadshandel och skolgång.

Liberias kvinnliga befolkning och många andra afrikanskor sätter sitt hopp till Ellen Johnson Sirleaf. Hon fick just många marknadskvinnors stöd då andra omgången av presidentvalet inleddes i slutet av 2005.

Det såg ut som om fotbollsproffset George Weah skulle ta hem segern men då drog tusentals kvinnor ut för att hjälpa till med kampanjen och övertyga om att Liberia behövde en erfaren kvinna vid rodret.

En mamma med enorm kärlek till Liberia men som framför allt besatt ekonomiska kunskaper och ett oerhört stort internationellt nätverk efter chefsposter inom både FN, Världsbanken och storbanker.

Utan dem och rådgivning från några av USA:s bästa valstrateger hade det kanske sett annorlunda ut.

Jag ber presidenten berätta om Liberias största framsteg sedan hon kom till makten. Utan en sekunds tvekan handlar det om att få ned landets enorma utlandsskulder.

– De uppgick till 4,7 miljarder US dollar 2006. Nu är det nere i 1,7. Snart ska även detta avskrivas och då kan Liberia få tillgång till nya lån från tillväxtekonomierna Brasilien, Indien och Kina.

Självklart är detta en stor framgång, inte minst för en före detta finansminister och Harvardutbildad ekonom. Hon har visat sina forna kollegor på Världsbanken att hon menar allvar. Att det ska renas upp i Liberias notoriskt usla ekonomi. Sverige är ett av flera länder som efterskänkt landets skulder.

Korruption har hon också förklarat krig emot. Men trots det brottas hennes regering med en del skandaler, däribland en infrastrukturminister som försvunnit med en stor summa pengar.

Vi talar om Liberias nära relation till USA. Landet grundades av frigivna slavar från Amerika. Nybyggarna blev herrar och förtryckte ursprungsbefolkningen. En uppdelning av det liberianska samhället sedan 1800-talet som delvis låg till grund för inbördeskriget och även präglar samhället i dag. Liberias flagga ser till och med ut som den amerikanska fast med en stjärna. En mäktig vän att ha med sig in i framtiden.

Hon bekräftar USA:s planer att öka sin militära närvaro i Liberia. En viktig strategisk bas på den råvarurika kontinenten. För en smart ledare som Ellen, utmärkt läge att spela sina kort väl både mot väst och mot öst som trycker på allt mer för att ta för sig av metaller, olja och jordbruksmark på den afrikanska kontinenten.

 Hon berättar att de tillsammans med sina amerikanska kollegor från CIA och FBI börjar få bukt med internationell narkotikahandel som använt Liberia som genomfartsland.

Ellen Johnson är korrekt och talar en vacker engelska med amerikansk brytning. Samtalet hettar till lite grann då jag tar upp Liberias Sanningskommission, dess arbete och dess rekommendationer.

Över 20 000 vittnen har framträtt och vittnat om de ohyggliga övergrepp som skett under inbördeskriget. Flera ledande personer är namngivna i kommissionens rapport där misstanke eller bevis förs fram att de haft samröre med krigsherrar.

Ellen Johnson Sirleaf anklagas för att ha gett sitt stöd till Charles Taylor under en tid i början av kriget. Hon har vid en rad tillfällen sagt att hennes kortvariga stöd till Taylor var ett stort misstag.

– Naturligtvis vore det lättare om inte mitt namn fanns med men nu är det där. Vissa rekommendationer från Sanningskommissionen skapar problem för oss. Vi kommer inte ta en massa människor till en krigstribunal. Jag tror inte alla förstår vilka konsekvenser, vad det innebär med en krigstribunal. Det är dyrt, det kan ta hur lång tid som helst. Titta på Rwanda, titta på Haag. Hon sneglar på sin presschef. Jag uppfattar det som om hon vill ha stöd.

– Det är dyrt med en krigstribunal. Även om våra partner skulle ställa upp med finansiering så kanske det vore bättre om pengarna används för utveckling.

Presidenten fortsätter och menar att landet är för skört just nu för att hantera sitt förflutna.

En idé är att Liberias folk ska få skicka representanter till en nationell konferens som ska avgöra hur landet ska gå vidare med Sanningskommissionens rapport.  Straffrihet ska naturligtvis inte råda för de som uppenbarligen begått fruktansvärda övergrepp. Till exempel sitter en av krigsherrarna som låg bakom avrättningen av president Doe 1990 i senaten.

Jag frågar om hon tror att de kommer hitta en väg framåt i denna svåra fråga. Hon tittar mig i ögonen, sänker tonen i rösten en aning och säger:

– Jag tror vi kommer hitta en väg men ibland är det nog så att folk inte förstår komplexiteten i liberiansk politik. Det är mycket mer än det man kan se med blotta ögat. Varje rapport, varje rekommendation kan ha en politisk agenda inbyggd i sig. Man måste bena ut det och det leder till debatt i samhället. Denna rapport är ett annat exempel på det.

Hon fortsätter med att säga att rapporten är bra på många sätt och att landet måste försonas.

– Men vi vill inte att det ska bli oroligt igen, vi vill inte att någon sida ska uppvigla den andra.

Ellen Johnson Sirleaf är en slipad och erfaren politiker. Inte för ett ögonblick betvivlar jag att hon verkligen vill förändra och utveckla Liberia. Hon har stått på barrikaderna med höjd näve och med risk för sitt eget liv och utmanat diktator efter diktator. Lämnat trygghet och inkomst i USA bakom sig för att återvända hem, för att nå sina drömmars mål. Nu är hon där. Inne på sitt tredje år som president men med nya val 2011 börjar det bli bråttom med handfasta, synbara förbättringar.

Skuldavskrivningar, utländska investeringar, bilaterala avtal och Hillary Clinton på besök är inga dåliga saker att visa upp. Men det knorras på gatorna. Skolavgifterna går upp. Priset på basfödan ris höjs, det finns inga jobb och eliten fortsätter att sko sig.

Hon är med säkerhet akut medveten om den tuffa verkligheten för så kallat vanligt folk.

– Vi måste skapa en medelklass som på eget initiativ kan nå ekonomisk trygghet. I dag är det libaneserna som sköter så gott som all handel. Vi måste ändra på det.

Populistisk retorik kanske går hem men ändrar inte det faktum att även hon är beroende av stöd från den ekonomiska makten vare sig hon vill eller inte. Landets budget är inte större än en svensk kommuns.

När jag sitter i taxin på väg ut till flygplatsen på den så gott som perfekta tvåfiliga vägen pekar Hassan, chauffören, ut intressanta platser.

Hälsoministeriet som fortfarande står som ett tomt skal på en liten kulle. En gång en modern byggnad som förmodligen skulle inge Liberias folk hopp om en stat som brydde sig om sina invånare.

Eller den stora fotbollsarenan. Så gott som ny efter att kineserna av bara farten renoverat även den, när alla huvudvägar fixades av deras influgna arbetare.

Efter ett tag blir vägen som ett rakt streck genom landskapet. Vi susar fram och jag lutar mig bakåt och sluter ögonen en stund. Tänker på Ellen Johnson -Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president.

Hennes nyligen utgivna biografi heter This child will be great en spännande och tidvis utlämnande berättelse om en överlevare. En människa som hotas, slagits och fängslats för att hon gång på gång vågat kritisera despoterna som plundrat Liberia på naturrikedomar och kört över sitt eget folk.

Vilken resa hon gjort genom årtionden av konflikt och brutalitet. Fyrabarnsmamman som i dag är mormor och förebild för många kvinnor.

This country will be great, tänker jag, då jag öppnar ögonen igen och ser de enkla men funktionella husen som kantar vägen med nylagda palmbladstak. Liberia will be great, om de goda ansvarsfulla krafterna kan få en chans. Om internationella samfundets olika aktörer lägger sina egenintressen åt sidan och tänker på Liberias bästa.

Om investerare tar socialt ansvar och biståndet lär ut i stället för att bära. 

"Stop babysitting Liberia". Så uttrycker några nyfunna vänner biståndets dilemma.

"Om ett barn inte kan gå ska en förälder inte bära runt på sitt barn utan en förälders uppgift är att lära sitt barn att gå."

Liberias framtida möjligheter och framgång bygger på ett gemensamt globalt ansvarstagande. Om inte det sker så kommer kriget att ta fart igen med eller utan Ellen Johnson Sirleaf vid makten.

Flyktingar kommer strömma in i grannländerna, ytterligare destabilisera ett redan skört Västafrika. Skicka nya flyktingar i rangliga båtar mot Europa.

Just så enkelt är det och samtidigt så svårt.

Framme vid flygplatsen går det som på räls att checka in. När väskan åker igenom säkerhetskontrollen är det ingen som höjer på ögonbrynen åt min stora påse med liberianska chillies. Däremot har killen framför mig något i sin väska som inte får följa med. Han halar upp en stor bunt amerikanska dollar och försöker muta sig igenom.

– Stop, stop, säger säkerhetsvakten i sin skinande uniform.

– We don’t do this thing here.

Med ett mycket förvånat uttryck i ansiktet stoppas sedlarna ned och jag tänker, Ellen, Madame President skulle blivit stolt om hon hört och sett detta.

Marika Griehsel