Go to main navigation
Eva Joly

Eva Joly. OmVärlden har träffat korruptionsgranskaren och ordföranden i Europaparlamentets utskott för utveckling.

Foto: Jean-Francois Robert/Modds

Intervju Eva Joly

Mutor under lupp

Eva Joly har vigt sitt liv åt att bekämpa korruption och ekonomisk brottslighet. Först som orädd åklagare i Frankrike, senare i Bryssels politiska korridorer. Det har varit en farlig och ojämn kamp mot storbolag, mäktiga eliter och deras advokater. Först nu börjar hon känna segervittring.

Svart skinnjacka. Runda plastbågar. Rufsig, lite flickaktig frisyr. Bara händerna som vilar över ett papper med anteckningar vittnar om att detta är en person i 70-årsåldern. Norsk-franska Eva Joly ser betydligt yngre ut än vad hon är när hon tar emot på sitt kontor i Europaparlamentet i Bryssel.

Under de senaste fem åren har hon haft sin arbetsplats här, på åttonde våningen, bland de andra europeiska miljöpartisterna. Det har varit en framgångsrik tid menar hon.

– De senaste fem åren har vi kommit framåt i kampen mot korruption och skatteparadis. Egentligen är ju utflödet av kapital ur fattiga länder mycket större än pengarna de får av oss. Det är allmänt erkänt nu, så var det inte när jag började, säger hon.

Eva Joly är ordförande i EU-parlamentets utskott för utveckling och därmed en av nyckelpersonerna när EU ska klubba lagar och regler som rör bistånd och fattiga länder. Men hon poängterar att EU-besluten som påverkar detta inte bara ligger i hennes utskott utan lika mycket i något av de övriga 19 parlamentsutskotten, särskilt de som styr över ekonomiska frågor och skattepolitiken.

Beräkningar från intresseorganisationer som ActionAid visar att fattiga länder förlorar mer än 900 miljarder kronor årligen bara i utebliven inkomstskatt från internationella bolag. Räknar man med en bredare definition av kapitalflykt går fattiga länder miste om över 5000 miljarder kronor varje år, mångdubbelt det samlade biståndet. Det var just det här som fick Eva Joly att ge sig in i den europeiska politiken för fem år sedan.

– Jag såg hur internationella bolag använde skatteparadis för att fortsätta plundra utvecklingsländerna. Det är en ny form av kolonialism, säger hon. 

Eva Joly blev känd för sin kamp mot korruption och ekonomisk brottslighet i mitten av 90-talet när hon som orädd och ihärdig undersökningsdomare i Paris granskade Elf Aquitaine, det statliga oljebolag som president Charles de Gaulle satte samman på 60-talet för att bryta den anglosaxiska dominansen inom oljeindustrin.

En mindre dispyt med ett amerikanskt bolag triggade fram en undersökning som Eva Joly fick ansvar för. Under hennes ledning växte granskningen till en av de största korruptionsutredningarna sedan andra världskriget. Elf Aquitaine hade under årtionden använts för att tvätta svarta pengar, kanalisera mutor, köpa smycken och lyxbostäder samt finansiera valkampanjer och politiska tjänster för såväl högern som vänstern i Frankrike.

Mycket skedde via dotterbolaget i Gabon där en tongivande figur var Omar Bongo, presidenten som i praktiken tillsattes av Frankrike efter självständigheten och som med stöd av fransk militär styrde det oljerika landet från 1967 fram till sin död 2009.

Elf Aquitaine var ett globalt nystan av korruption och under de åtta år som Eva Joly ledde utredningen hittade hon ständigt nya trådar att dra i. Trådar som ledde hela vägen upp till den franska makteliten och den politiska toppen. Det var mäktiga motståndare som inte skydde några medel för att skydda sig och sina ekonomiska intressen. Eva Joly motarbetades och svartmålades i media. Hon fick ta emot dödshot och levde under polisbeskydd.

Men hon gav inte upp och utredningen gav resultat. Närmare 100 personer åtalades och även om den politiska toppen slapp undan blev flera tongivande företagspersoner fängslade. Bolaget privatiserades och blev en del av oljekoncernen Total.

Samtidigt hade det kostat på ett personligt plan. Långa arbetsdagar under flera års tid. Skilsmässa från maken Pascal Joly. Men det var också genom den korruptionsaffären som hon gjorde sig ett namn och som senare skulle ta henne till maktens korridorer i Bryssel.

På det senaste utrikesministermötet i EU enades man om stöd till Västafrika på 6,5 miljarder euro inom ramen för ett handelsavtal de kommande åren. Det är ett tydligt exempel på viljan att koppla samman utveckling och bistånd med andra politikområden. Tanken är att ökad handel ska leda till investeringar och tillväxt, vilket i sin tur ska minska fattigdomen. Man hoppas också att det ska göra biståndet och utvecklingspolitiken mer effektiv.

Samtidigt finns det en oro, inte minst bland intresseorganisationer, att utveckling ska få en underordnad ställning och användas för att vinna ekonomiska fördelar för företag på hemmaplan. Eller utnyttjas som ett strategiskt verktyg i EU:s utrikesenhet, EEAS, för att nå politiska mål. Eva Joly delar den oron.

– Det är alltid viktigt att påminna om att utvecklingspolitik är inte europeisk exportpolitik. Det handlar inte om att säkra EU:s tillgång till råvaror, säger hon.

Inom utvecklingsutskottet har man den övertygelsen, förklarar hon, men det räcker inte då de verkar i ett liberalt parlament där tron på näringslivets förmåga att bekämpa fattigdom genom affärer och lån är stor. Hon lyfter händerna från pappret och sätter knytnävarna mot varandra för att beskriva den strid om företagens bidrag till utveckling som pågår med de mer liberala krafterna som dominerar på Europaparlamentet. Hon tar Kongo som skräckexempel.

– Där har man byggt stora kraftverk som ger ström till koppargruvorna, men inte till Kinshasa. Du använder bistånd för att bygga energiförsörjning för internationella bolag, ofta till reducerat pris. Det berikar västerländska multinationella bolag, men det ger inga jobb. Det fördriver lokalbefolkning och det förgiftar floder.

Eva Joly är frustrerad över att hon inte lyckats driva igenom mer av den politik hon förespråkar de senaste fem åren. Det gäller dels utveckling, dels reglering av finanssektorn som är kopplad till hennes hjärtefråga om skatteparadis. Särskilt skulle hon velat reglera spekulation och insiderhandel i banksektorn hårdare. Samtidigt poängterar hon att man har kommit framåt med nya regler för bankerna och bland annat satt tak för bonusar.

– Den banklag vi har lagt fram reglerar bara delvis spekulation. Men detta var vad vi kunde enas om och vi gick längre än man har gjort på nationell nivå. Du kan jämföra med Frankrike där de lade fram en banklag före oss. Europa gick längre.

Att jämföra med Frankrike ligger nära till hands. Det är landet som hon har gjort till sitt hemland och det är det franska folket som har valt henne till representant i den europeiska politiken.

Eva Joly flyttade till Frankrike som 20-åring 1964. Hon arbetade som au pair hos societetsfamiljen Joly där det sattes tydliga gränser. Hon var inte en del av familjen. Hon fick aldrig äta med dem vid det fina matsalsbordet. Sonen i huset, Pascal, var dock i samma ålder och de blev förälskade. Fru Joly protesterade. Eva var inte rik, hon kom inte från en fin familj och till råga på allt hette hon på den tiden Gro vilket kunde förväxlas med franskans gros som betyder tjock.

Trots svärmors invändningar gifte de sig och Gro tog Joly till efternamn och sitt andranamn Eva som tilltalsnamn. De fick två barn. Eva började sedan läsa juridik, tog examen vid 37 års ålder och hamnade slutligen hos åklagarmyndigheten i Paris där hon skulle få Elf Aquitaine på sitt bord.

Efter den långdragna utredningen av den franska oljejätten fick hon flera tunga uppdrag, både från FN och andra länder. Under 2000-talet arbetade hon för norska staten där hon ledde ett antikorruptionsprojekt. Hon upptäckte då att statliga riskkapitalbolaget Norfund placerat pengar i skatteparadis. Det visade sig senare att även den svenska motsvarigheten, Swedfund, hade gjort likadant.

Eva Joly fick norska regeringen att agera och sätta stopp för placeringarna men i Sverige var man inte alls lika samarbetsvillig. Först erkände Swedfund inte att man hade pumpat in pengar i skatteparadis. När det senare blev känt att bolaget gjort det valde regeringen ändå att ha kvar de existerande innehaven och bara förbjuda sådana framtida placeringar.

– Norge har legat mycket mer i framkant för att bekämpa korruption. Sverige har jag alltid upplevt som en icke like-minded. Jag har egentligen dålig erfarenhet av svenskt engagemang, berättar Eva Joly.

 Medan hon arbetade i Norge förhandlades en FN-konvention mot korruption. Norge fick stöd av många länder, men inte från Sverige.

– När vi ville ha kontrollinstanser så sa den svenska ambassadören som jag hade kontakt med att det skulle kosta pengar och att det var onödigt för Sverige eftersom det inte fanns någon korruption i Sverige.   

  EU-ledare och nationella stats- och regeringschefer har dock i spåren av den ekonomiska krisen de senaste åren använt stora ord för att visa att de menar allvar med att bekämpa skattefusk och skatteparadis. Eva Joly menar att man måste skilja på läpparnas bekännelse och verkligheten.

Arbetet mot skatteparadis går sakta och även om nya skatteavtal sluts kan man konstatera att allt fler fattiga länder erbjuder skattelättnader med förhoppningen att locka till sig utländska investeringar. För 30 år sedan fanns det knappt några skattefria zoner alls i Afrika. I dag ger nära hälften av länderna söder om Sahara omfattande lättnader till multinationella bolag. Ett av dem är Gabon som var navet i det korrupta systemet kring Elf Aquitaine.

Ali Bongo, som tog över presidentposten i Gabon efter sin far, har, liksom dagens ledande franska politiker, lovat att korruptionen som Eva Joly avslöjade inte längre existerar. Själv är hon inte lika säker. Hon lyckades aldrig nysta upp hela härvan och det finns de som menar att Elf-systemet bara muterade till något annat. Man kan fråga sig varför fransk militär har fortsatt att skydda familjen Bongos palats i Libreville. Och varför var den första utländska ledaren som Nicolas Sarkozy ringde upp efter att ha blivit vald till president just Omar Bongo.Mannen som sades ha ett förflutet som finansiär av franska politiska kampanjer via Elf. Det är inga bevis, men det har väckt frågor bland journalister och andra granskare.

Klart är dock att korruption och ekonomisk brottslighet alltjämt hindrar fattiga länders verkliga utveckling. Det är därför Eva Joly hoppas på ytterligare fem år i Bryssel. 

– Nu satsar jag alla mina krafter på EU-valet, säger hon entusiastiskt.

Hon vill fortsätta kampen mot mäktiga internationella storbolag och rika eliter. Den är fortfarande ojämn och hon har en armé av kostymklädda advokater, revisorer och skatteexperter till motståndare. Ändå vädrar hon seger och hon tror att det är möjligt att hon under sin livstid kommer få se ett Europa fritt från skatteparadis.

– Det är en kapplöpning. När det kommer nya regler hittar de multinationella bolagen nya sätt att slippa undan. Men likväl ringar vi in dem. 

Andreas Liljeheden