Go to main navigation
Mariam Abou Ouf

Foto: Johanna Hanno

Fotboll och revolution

Att förändra världen med hjälp av film är svårt. Särskilt när filmerna inte får visas där regissören vill. Trots det är filmen Mariam Abou Oufs vapen i kampen för frihet i Egypten. OmVärlden mötte henne i ett samtal om revolten, dess motståndare och – något överraskande – dansk fotboll.

Drygt ett år har gått sedan revolutionen i Egypten och det pågår fortfarande stora demonstrationer i landet. Har något verkligen förändrats? Mariam Abou Ouf är osäker.

– Ibland verkar det som att Mubarak är kvar. Vi brukar säga att vi blev av med en Mubarak, men i stället fick sjutton nya i form av militärrådet.

Mariam Abou Ouf är en av tio regissörer till filmen 18 Days. Filmen består av kortfilmer och skapades, med noll budget och snabb produktionstakt, för att berätta det egyptiska folkets historier från revolutionen.

– Vi ville dokumentera människors känslor så att de inte skulle glömmas bort, berättar Mariam Abou Ouf.

Jag träffar henne på ett kafé vid Hornstull i Stockholm. Hon är på besök för att medverka vid den årliga CinemAfricafestivalen.

Det paradoxala är att filmen ännu inte har vistats i Egypten, och premiärdatumet skjuts hela tiden upp. Det upprör Mariam som tror att filmen skulle kunna göra skillnad genom att påminna människor om revolutionen.

Mariam har alltid haft ett stort intresse för politik. Hon utbildade sig till statsvetare i Kairo innan hon valde att satsa på att läsa vidare för att bli regissör. Hon pluggade film i London innan hon återvände hem och ett av hennes första jobb vara att regissera en tv-såpa om ett sjukhus. Serien blev en framgång över hela Mellanöstern, vilket gett Mariam möjlighet att göra mer samhällsengagerade filmer.

Och när demonstrationerna började i Egypten för drygt ett år sedan var det självklart för henne att delta.

– Jag hade väntat på den här revolutionen i flera år. Vi hade haft mindre protester tidigare som enkelt slagits ner av polisen, så jag var skeptisk till den här. Jag minns fortfarande min status på Facebook när revolutionen i Tunisien började; People, don’t get excited. This will never happen in Egypt.

Hennes bidrag till 18 Days heter Tahrir 2/2. Den intar ett något ovanligt perspektiv då den handlar om en familj som är motståndare till revolutionen. Filmen följer familjen under dagen för Kamelslaget, den 2 februari 2011. Mannen i familjen får betalt för att slå ner demonstrationerna. När mannen kommer hem, skadad och blodig, ska pengarna användas för att föda familjen.

– Det slog mig att dem vi kallar ligister också är människor och har familjer.

De är situationens främsta offer eftersom de inte har någon utbildning och ingen berättar för dem vad som händer.Under arbetet med filmen fick hon en bättre förståelse för revolutionens motståndare. Hon insåg bland annat att de ser demonstranterna som motståndare till Egypten, och inte bara Mubarak. Hon berättar att det tog 30 minuter att övertyga dem om att hon inte var en spion från USA eller Israel.

För första gången under vårt samtal blir Mariam Abou Ouf pessimistisk när jag frågar henne om Egyptens framtid. Det finns inget bra alternativ, säger hon, eftersom valet står mellan en islamisk stat och någon som är precis som Mubarak. Själv föredrar hon inte någon av dem, och tror att frihet är början på en lösning. Något hon inte tycker det finns tillräckligt av i dagens Egypten.

Hon berättar att cirka 12000 demonstranter sitter fängslade efter revolutionen, samtidigt som ingen militär eller polis blivit arresterad för våldsamheterna. Men Mariam försöker hålla hoppet uppe.

– Jag hoppas att demonstrationerna fortsätter spela roll. Varje gång vi genomför en stor demonstration förändras någonting litet.

Under vårt samtal återkommer vi ofta till något oväntat; Fotboll. Mariam Abou Ouf är en stor entusiast och när jag påpekar att Egypten inte tog sig till de afrikanska mästerskapen i år säger hon leende:

– Vi har haft en revolution! Vad kan man begära?

Och så berättar hon att hon funderar på att resa till Köpenhamn efter Stockholm. På 1980-talet följde hon det danska fotbollslandslaget, särskilt i VM 1986, och sedan dess har hon velat resa till Danmark. På sätt och vis har revolutionen i Egypten också en koppling till fotbollen. Massakern på fotbollsstadion i Port Said den 2 februari i år, ett år efter Kamelslaget, dödade minst 80 personer och skadade över 1000. Teorierna om orsaken bakom händelserna är många, men enligt Mariam Abou Ouf hade de ultrasupportrar som drabbade samman också en framstående roll i de politiska demonstrationerna.

Vad som än var orsaken bakom händelsen är problemet detsamma; ingen har åtalats. Först efter att en stor demonstration genomfördes några veckor efter händelsen, togs personer som ansågs ansvariga för händelsen i Port Said in till förhör. Enligt Mariam är det ett litet tecken på att det går framåt i Egypten, om än väldigt sakta. Hoppet om ett friare Egypten levevidare.

Sofia Quell

Hela artikeln kan du läsa i pappersversionen av OmVärlden 3 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 17 april.