Go to main navigation
Francis Deng arbetade inom FN redan 1967 och har fyrtio års perspektiv på det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.

Francis Deng arbetade inom FN redan 1967 och har fyrtio års perspektiv på det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.

Foto: Johanna Hanno

Intervju

Han vill avmystifiera folkmord

– Folkmord är en så känslig fråga att ingen vill röra vid den, säger Francis Deng, FN:s särskilde rådgivare för att förebygga folkmord. Så länge det pågår tenderar både förövarna och de vars uppgift det är att gripa in att förneka att det rör sig om ett folkmord. Om vi inte alltid ska komma för sent måste vi avmystifiera hela frågan.

Francis Dengs uppgift är att analysera folkmordets grunder. Ofta förenklar vi hela frågan och gör det till en fråga om etniska konflikter som spårar ur. Men så enkelt är det inte, menar Deng. Folkmord föregås nästan alltid av en extrem identitetskris i ett land. De etniska skillnaderna förstärks av fattigdom, ojämlikhet och diskriminering. Av att vissa grupper är inkluderade i samhället, andra är utestängda. 

– Med det som utgångspunkt är det lättare att gripa in i tid och bryta en våldsspiral som förstärker indelningen i ett vi och ett dom. Och det finns alltid förebud till ett folkmord. Det gäller bara att våga se signalerna. 

Jag träffar Francis Deng en solig dag på hösten 2010. Han är i Sverige för att hålla årets Dag Hammarskjöldföreläsning i Uppsala. Deng är öppen och lätt att tala med. Han tar emot oss på sitt hotellrum i centrala Stockholm och berättar stillsamt och utan överdrifter om sitt arbete och de katastrofer som gör det nödvändigt. Vid några få tillfällen under samtalet berör han också sin egen bakgrund. 

Francis Deng kommer från Dinkafolket i Sudan, ett land som i decennier härjats av konflikter och krig, Hans far, Deng Majok,
var en inflytelserik byhövding som arbetade för att öka förståelsen mellan landets norra och södra delar. Han hade över 200
fruar och ännu flera barn. Som ung skickades Francis Deng till norra Sudan för att studera på college, och han återvände sedan till södern för att läsa på universitetet. Han har skrivit om sin far och uppväxten i sin bok The Man Called Deng Majok.

– Vi var en stor familj, kanske en av de största i Afrika. Några var kristna, några muslimer och andra hade kvar sin traditionella afrikanska tro. För mig var det självklart att man skulle röra sig över de kulturella gränserna. Det blev nästan som en del av min utbildning, har Francis Deng sagt i en intervju om sin barndom.

I slutet av 1960-talet kom Deng till FN-skrapan i New York för att arbeta med mänskliga rättigheter. Få personer har samma tidsmässiga överblick på världsorganisationens utveckling. 

– Jag kom till FN full av entusiasm och idealism men upptäckte snart att sekretariatet var förvånansvärt undergivet i sin relation till medlemsländerna. Det finns fortfarande kvar till viss del, men i dag har FN byggt upp en mer bestämd och självständig hållning.

Deng beskriver också hur det fanns en attitydskillnad mellan de yngre handläggarna och de äldre, som ofta kom från rika länder. De äldre var mer tillfreds med att spela en undanskymd roll, de var administratörer. De yngre ville förändra och påverka. 

– Delvis berodde det nog på att vi kommit dit med olika förutsättningar. I sina hemländer var FN-tjänstemannen från ett rikt land bara en i mängden. Vi som kom från utvecklingsländerna var utvalda för att vi skulle bli framtida ledare. Jag tror att vi hade kanske ett tydligare politiskt mandat.

FN:s hantering av de mänskliga rättigheterna är annars en av de frågor som allra tydligast utvecklats under de 40 år som gått sedan Deng kom till FN första gången. Han beskriver hur mänskliga rättigheter bara fick nämnas i teoretiska termer. Om man kritiserade något enskilt land gjorde man intrång i den nationella suveräniteten. En extremt känslig fråga i en värld där många länder just lämnat kolonialtiden bakom sig. 

– Konkreta frågor om mänskliga rättigheter fick avhandlas bakom stängda dörrar. Dag Hammarskjöld var ett undantag förstås. Han dog för uppgiften att lyfta interna konflikter till en internationell diplomatisk nivå, och hans ande svävar fortfarande över FN.

Steg för steg har FN vidgat sitt mandat till att handla även om individens rättigheter. För några år sedan antog FN:s generalförsamling en ny stadga där världssamfundets ansvar att skydda individen från övergrepp var en av grundpelarna. Francis Deng var en av dem som formulerade de nya principerna. 

Han lämnade FN 1972 för att bli Sudans ambassadör i Stockholm. Efter flera andra betydelsefulla poster, bland annat som utrikesminister för Sudan mellan 1976 och 1980, slog han sig ned i USA. Han arbetade för tankesmedjan Brookings och föreläste vid Massachusetts Institute of Technology. 

I början av 1990-talet återvände han till FN, då som rapportör för internflyktingars mänskliga rättigheter. Och 2007 utsågs han till särskild rådgivare för att förebygga folkmord. Systemet med rapportörer och kommissioner har ofta kritiserats för att vara en papperstiger. Rapportörerna är ofta underbemannade och ingen behöver egentligen lyssna på dem om de kritiserar ett lands regering eller utvecklingen i något konfliktområde. FN:s hårdaste kritiker beskriver världsorganisationen ungefär på samma sätt som Deng själv gör när han talar om FN på 1960-talet. Men Francis Deng är övertygad om att FN spelar en viktig roll.

– Steg för steg har vi ökat öppenheten och förståelsen för mänskliga rättigheter, säger han. Rapportörerna och FN:s övriga arbete har varit nödvändigt för den utvecklingen. När jag kom till FN första gången erkände en regering aldrig någonsin att man hade interna problem. I dag är det vanligare. Och även när en regering förnekar övergrepp gör systemet med rapportörer och människorättskommissioner att de hamnar på defensiven.

Därmed får de drivkraft att förbättra situationen för utsatta grupper. 

– Till och med en defensiv hållning är en grund för dialog, säger Francis Deng.

Ändå erkänner han att FN och världssamfundet har långt kvar innan det effektivt kan förhindra konflikter och grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Det märks inte minst i Dengs eget hemland, Sudan. 

– Större delen av mitt vuxna liv har jag sett hur mitt eget land slagits i spillror av en intern konflikt.

Han beskriver Sudan som ett land med en akut identitetskris. Befolkningen i södern och i stora delar av norra Sudan ser sig som afrikaner samtidigt som stora grupper vårdar en arabisk och muslimsk identitet. Sedan några år tillbaka råder vapenvila mellan regeringen och gerilla-grupperna i Syd, men i januari hålls en folkomröstning som ska avgöra Syds framtida status. 

– Om södern lämnar Sudan och regeringen i Karthoum motsätter sig detta kan det bli mycket våldsamt, säger han.
Det ligger i allas intresse att relationen förblir stabil. Det krävs antagligen att Syd får större självständighet men att samhörigheten fortsätter i någon form. Det krävs fri rörlighet och fortsatta politiska och ekonomiska kontakter mellan nord och syd. Alternativet är ett nytt förödande krig.

 

Jesper Bengtsson