Go to main navigation
Professor Joseph Stiglitz

Professor Stiglitz har gett den globaliseringskritiska ­rörelsen akademisk legitimitet och kallas ­ibland ”populist” av kolleger – men finans­krisen har gett tyngd åt hans kritik.

Foto: Martin Adolfsson

Intervju

Vår tids Keynes

Joseph Stiglitz är den amerikanske nationalekonomen som tror att dollarn måste avskaffas som reservvaluta. Han kritiserar ofta ojämlikheterna i den globala ekonomin och tycks vara mer populär i Peking än i Washington. Men han spår ofta rätt.

Att G8-länderna blev G20 är ett stort steg framåt – men det finns fortfarande 170 länder som inte är representerade. Det var president Bush själv som gjorde urvalet och bestämde vilka stater som skulle få komma till det första G20-mötet i Washington 2008. Så ska inte ett globalt system fungera, säger Joseph Stiglitz, vänligt men bestämt.

– Det här är en viktig demokratifråga. Så vi förespråkar ett mer representativt världsråd, som koordinerar ekonomiska frågor och tar till vara även utvecklingsländernas intressen.

Professor Stiglitz tar emot på sitt något stökiga tjänsterum på Columbia-universitetet i New York, där studenter och assistenter sköter ruljansen och där han dimper ner mellan sina täta resor.

När han talar om "vi" syftar han på experterna i den FN-kommission som han lett under året. Initiativet till den togs i fjol av den nicaraguanske sandinistas-politikern Miguel d’Escoto Brockmann, som tills nyligen ledde generalförsamlingens arbete. Dess officiella namn lyder "FN:s generalförsamlings ordförandes expertkommission för reformer av det internationella monetära och finansiella systemet" – oftast kallad "Stiglitz-kommissionen".

I september lade kommissionen fram sin slutrapport, med en rad förslag på hur den globala ekonomin bör reformeras för att undvika framtida kriser. Den världsomfattande kollapsen – som inleddes med Lehman Brothers fall i september 2008, men som Stiglitz är övertygad om hade skett ändå – får i rapporten tjäna som bevis för att kapitalflödena behöver styras hårdare av överstatliga regelverk.

Just regleringar för att åtgärda marknadens imperfektioner är något Stiglitz intresserat sig för under hela sin karriär. Mest radikal är kanske kommissionens idé om att skapa en global valuta, som skulle få ersätta den amerikanska dollarns status.

– [Den brittiske ekonomen] Keynes sade redan för 75 år sedan att det borde vara en övernationell valuta i världens valutareserver, inte en nationell. Men USA lade in sitt veto vid Bretton Woods-konferensen 1944. Nu har dollarn vanryktats så pass mycket att vi tror att idén kan vara mogen för ett skifte. Det är inte rimligt att fattiga länder ska sitta på dollar, en hyfsat riskfylld valuta, när avkastningen är nära noll – och när världsekonomin behöver deras efterfrågan.

Joseph Stiglitz ambition har varit att ge röst åt utvecklingsländerna.

– Kommissionen har haft medlemmar från hela världen för att få högre legitimitet. Vi är experter med olika bakgrund, inte politiker – så allt vi kan göra är att skicka ut idéer som vi hoppas plockas upp av andra, förklarar han.

Med en lätt suck, men ett milt leende, säger han luttrat att det inte lär bli några snabba förändringar. Kommissionen har förstås ingen formell makt.

– Något mer än diskussioner, diskussioner och åter diskussioner kan man inte räkna med inom FN. Men våra rapporter har fått inflytande i vad som debatteras globalt, till exempel vad gäller G20 och reformeringen av Internationella valutafonden (IMF). Eftersom den kinesiska regeringen har anammat förslag som den övernationella valutan lär de inte försvinna från dagordningen.

Joseph Stiglitz föddes 1943 i stålverksstaden Gary i Indiana och är nog den mest kände personen därifrån efter Michael Jackson och hans syskon; möjligen vid sidan av den äldre nationalekonomen Paul Samuelson.

Själv uppvuxen i medelklassen – med en mamma som var lärare och en pappa som sålde försäkringar – men i en stad där många familjer var fattiga, fick han tidigt känsla för orättvisor. Välfärdsstaten enligt nordisk modell tycks vara hans ideal, och med svenskt språkbruk kan man lätt klassa honom som socialdemokrat.

Med sitt gråsprängda skägg och sina plirande ögon ser han ut som arketypen av en akademiker. Schablonen om den tankspridde professorn, som behöver hjälp med att packa sin resväska och kolla telefonsvararen, tycks också stämma – om man får tro hans tredje hustru, den 20 år yngre journalisten Anya Schiffrin.

– Joe älskar fotografi och teater, säger hon, för att visa att han har ett liv bortom nationalekonomin och politiken.

De träffades för snart tio år sedan. Ömsesidigt tycke uppstod när hon intervjuade honom om kapitalflödena i Vietnam och Malaysia. Nu undervisar även hon på Columbia, samt sköter makens presskontakter.

Häromåret spelade franska filmare in "Jorden runt med Joseph Stiglitz", som inleddes med att de lät honom visa hur hemstaden Gary förändrats i och med stålindustrins fall. Resan fortsatte med besök i Ecuador, Botswana, Indien och Kina, för att skildra hur globaliseringen påverkat ekonomin och tillvaron i olika delar av världen.

– Enligt min mening har den ekonomiska globaliseringen gått om den politiska, säger Stiglitz, som talar om "ett demokratiskt underskott", och om hur den rika världens jordbrukssubventioner drabbar utvecklingsländernas fattiga

I sin akademiska karriär har Joseph Stiglitz studerat hur asymmetrisk information – att alla aktörer inte har tillgång till samma fakta – påverkar marknader och ger upphov till marknadsmisslyckanden. Dessa studier gav honom 2001 del i ekonomvärldens finaste pris, det som Riksbanken delar ut till Alfred Nobels minne: en rejäl upprättelse efter uppbrottet från chefekonomjobbet på Världsbanken året innan.

I många utvecklingsländer har denne amerikanske vänsterekonom snudd på stjärnstatus, och tas – enligt personer som rest med honom – emot med öppna armar i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är hans kritik mot IMF och Världsbanken och talet om orättvisor som går hem, och han ger en teoretisk uppbackning åt globaliseringskritiska aktivister.

– Jag tror att globaliseringen kan vara en god kraft. Men jag tror också att de internationella handelsavtal som spelat så stor för frihandel måste förändras i grunden, säger han själv.

Fidel Castro sägs beundra Joseph Stiglitz – som gästat honom i Havanna – och ser rentav amerikanen som betydligt mer radikal än han själv. En annan som tagit till sig Stiglitz teser är Kinas premiärminister Wen Jiabao.

Men även Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister Gordon Brown har konsulterat honom i globaliseringsfrågor. Hans skrifter citeras flitigt av andra ekonomer, men ofta kritiskt: exempelvis av Columbia-kollegan Jagdish Bhagwati, som i en färsk text i World Affairs problematiserar Stiglitz kritik av kapitalismen och kallar honom "populistisk".

Den amerikanska regeringen har en ljummen inställning till Joseph Stiglitz – och han verkar själv ha en rätt kluven inställning till Washington.

I mitten av 90-talet ingick han i president Bill Clintons ekonomiska råd, och blev sedan chefsekonom på Världsbanken. Men han var också en av flera kritiker av "The Washington Consensus", definierat som en ohelig allians mellan så kallade "marknadsfundamentalister" på IMF och andra institutioner. Det var främst hur finanskrisen i Asien 1997–1998 hanterades, med krav på avregleringar, som han ogillade.

I längden höll det inte att kritisera systemet inifrån. Stiglitz slutade på Världsbanken 2000, och fick i stället en friare plattform på Columbia-universitetet. Där driver han bland annat Institute for Policy Dialogue, som tar fram metoder för att involvera mottagarländerna när bistånd utformas.

Hans personlige rival under tiden i Washington var Larry Summers, som i dag är Barack Obamas ekonomiske rådgivare. Det infekterade förhållandet mellan de två tycks ha gjort Stiglitz omöjlig för någon post i kretsen kring Vita huset. Trots att han – till skillnad från Summers – var tidigt ute med att stödja Obama, och trots att neo-keynesianer som Stiglitz borde stå högt i kurs nu när Keynes idéer om statliga interventioner fått en renässans i USA.

– Jodå, jag har kallats till Washington i flera sammanhang. Men jag antar att man kan kalla dem "informella", säger professor Stiglitz och anstränger sig att uttrycka sig både diplomatiskt och kritiskt.

– De vet att jag inte gillar hur de hanterat krisen. De som utformat Obama-regeringens "bail outs" sitter antingen i bankernas knä, eller så är de inkompetenta.

Liksom ekonomer på högerkanten är det de enorma räddningspaketen Stiglitz kritiserat hårdast. Fast, till skillnad från dem, inte beloppen i sig – utan att en så stor del av pengarna gått till de stora bankerna, i stället för att spridas i samhället. Tvärtom anser han, i Keynes anda, att stimulanspaketen borde ha varit större – och han är djupt pessimistisk inför den närmaste framtiden, då han befarar att såväl fattiga i USA som fattiga länder drabbas hårt.

Redan för tjugo år sedan varnade Stiglitz för de risker det innebär att göra värdepapper av bostadslån. Medan andra ekonomer rekommenderade chockterapi med snabba privatiseringar i Ryssland betonade han vikten av att bygga fungerande rättsstats-institutioner, parallellt med marknadsekonomiska reformer.

Professor Stiglitz har också varit kritisk mot att låta kapital flöda fritt in i tillväxtmarknader och att blanda investmentverksamhet med affärsbanksverksamhet. Det vill säga, han var tidigt ute med att uppmärksamma flera av de problem som vållat den globala finanskrisen.

Meningsmotståndarna anser att Stiglitz underskattar globaliseringens förtjänster, och utmålar utvecklingsländerna som offer för västvärlden. Själv ler han bara åt sådana påståenden, och förklarar att han i så fall mest är en motvikt i debatten.

Vad får du för reaktioner i USA när du nu vill degradera dollarn?

– Hmm ... Alla är kanske inte så positiva. Men vi har inte så stort val, tror jag. Frågan är mest om vi ska avskaffa dollarn som reservvaluta på ett organiserat sätt eller om det ska ske genom kaos, säger han.

USA har knappast samma position som 1944. Kanske är perioden 1989 till 2008 då vi dominerade världsekonomin en historisk undantagsperiod. Det är troligen en god idé att ha ett stabilt, multilateralt ekonomiskt system. Allt annat är märkligt i en globaliserad värld.

Gunilla Kinn