Go to main navigation
Samia Nkrumah sitter i Ghanas parlament. Hon vill bygga en ny politisk vision för Afrika, baserad på faderns pan-afrikanska vision men moderniserad för att passa 2000-talet

Samia Nkrumah sitter i Ghanas parlament. Hon vill bygga en ny politisk vision för Afrika, baserad på faderns pan-afrikanska vision men moderniserad för att passa 2000-talet.

Foto: Peter Dicampo

Intervju

I sin fars fotspår

Accra, Ghana: för 44 år sedan avsattes Kwame Nkrumah, som ännu hyllas som symbolen för Afrikas frigörelse, i en militärkupp. Nu återvänder hans dotter för att återupprätta sin fars politiska visioner.

Samia Nkrumah kommer på slaget tio till parken och museet som byggts till minne av hennes far, det självständiga Ghanas förste president. Här finns hans grav och en staty som bär märken efter kuppen 1966. Huvudet saknas och baksidan av ena benet är bortsprängt. Den huvudlösa avbilden är en laddad symbol.

Kwame Nkrumah avsattes under ett besök utomlands och familjen som var kvar i Ghana tvingades fly. Samia Nkrumah var bara sex år när kuppen inträffade och långt upp i vuxen ålder höll hon sig borta från politiken. 

- Jag tror det beror på de psykologiska konsekvenserna av kuppen. Men man kan inte fly sitt arv och med åren började jag återknyta kontakten med folk som arbetat tillsammans med min far. Under de senaste åren har jag också upplevt att hans visioner och tankar har fått en renässans, säger hon.

Under tiden i exil utbildade hon sig i Storbritannien, arbetade som journalist, gifte sig med en man av dansk-italienskt ursprung och flyttade till Rom. Tillsammans har paret en son.

SAMIA NKRUMAH ÅTERVÄNDE till Ghana i början av 2008 efter en inbjudan från Kwame Nkrumahs parti CPP som återuppstått i slutet av 1990-talet efter att ha varit bannlyst under flera decennier. 

- De ville att jag skulle hjälpa dem i valkampanjen 2008. Efter flera resor hit bestämde jag mig för att själv kandidera till parlamentet. Sedan 2000 hade Ghana stadigt gått mot ett demokratiskt flerpartisystem. Tiden var mogen att återvända.

Vi sitter på en smal parkbänk i skuggan av ett träd i minnesparken. Ett par påfåglar strosar omkring på gräsmattan och en grupp turister kommer förbi. Diskret påkallar guiden Samia Nkrumahs uppmärksamhet och hon går dit för att hälsa. Turisterna visar sig vara fransmän på besök i Ghana.

- Jag blir ibland lite förvånad när folk utanför Afrika visar sådant intresse för vår historia. Men det är bra att jag är här och kan träffa dem, det blir mer konkret då, säger hon efter en kort pratstund med besökarna.

DET GICK BRA för Samia Nkrumah i valet, men inte lika bra för hennes parti. Kwame Nkrumahs dotter är i dag CPP:s enda ledamot i parlamentet. Hennes valkrets ligger i de sydvästra delarna av landet, en underutvecklad och marginaliserad landsbygd där folket är fattigt men jorden bördig och naturen rik på guld och olja.  

- Många av oss politiker driver egna utvecklingsprojekt i våra valkretsar. Vi gör sådant som regeringen borde göra men inte har gjort. Bland annat har jag samlat in pengar till nya brunnar och upprustning av mödrakliniken. Men flera av dagens problem är självförvållade på grund av korruption, brist på kunskap och dåligt styre, säger hon.

Hennes yngste bror är även han politiskt aktiv, men inom regeringspartiet NDC. Och hon är väl medveten om att hade hon valt att ansluta sig till något av landets två stora partier hade hon både haft mer inflytande och mer makt.

- Men då hade jag missat det viktigaste, nämligen att återuppliva Nkrumahs vision. Jag är inte bara Nkrumahs dotter, jag försöker bokstavligen gå i hans fotspår.

Ingen av dagens partier står för hans idéer om utveckling genom industrialisering och ekonomisk och social rättvisa. Och det är klart att vi inte kan kopiera hans politik rakt av. Vi måste anpassa den till dagens omständigheter, men kärnan av hans utvecklingsagenda är densamma.

Samia Nkrumah försöker förklara. Hennes far var vänsterpolitiker och ville bygga upp en stark statlig industri. Det handlade inte om att isolera Ghana, säger hon, utan om att göra landet ekonomiskt oberoende.

- Inget land har utvecklats utan en stark industri. De flesta afrikanska länder producerar i princip ingenting. Tänk dig själv ett europeiskt land som inte producerar något, det är omöjligt. Men det är vår verklighet här. Så när vi talar om vikten av nya handelsavtal är det inte endast en fråga om ideologi, det är en nödvändighet.

En annan vision som Kwame Nkrumah hade var ett enat Afrika med gemensam valuta, handelsregler och försvar.

- Men detta var kalla krigets dagar och hans idéer ansågs väldigt farliga. I västvärldens ögon var ett enat socialistiskt Afrika något av en mardröm. Egentligen var han bara före sin tid, säger Samia Nkrumah.

Hon påminner om att i början av 1960-talet var den europeiska gemenskapen fortfarande i sin linda. Nkrumahs visioner för en afrikansk union var betydligt mer ambitiös och omfattade en politisk, ekonomisk och social enighet.

Fördelarna med ett enat Afrika skulle vara många, anser Samia Nkrumah.

De flesta länder i Västafrika är för små för att klara sig på egen hand och därför borde ett utökat samarbete, exempelvis inom infrastruktur och utvinningen av råvaror och mineraler, vara en självklarhet. 

- Vi måste sluta låtsas att förhandlingar som förs om partnerskapavtal mellan Ghana och EU exempelvis, sker på lika villkor. Vi är alldeles för små för att förhandla med stora EU.

SAMIA NKRUMAH EFTERLYSER ett mer rättvist handelssystem i världen och ett mer demokratiskt styre - även inom internationella organisationer som FN och de finansiella institutionerna.

Men skulden till att henne fars visioner om ett starkt och enat Afrika inte har kunnat förverkligas, lägger hon inte enbart på omvärlden. 

- Många av våra ledare har svikit oss, men det tillhör historien. Det är upp till oss att rätta till misstagen och rösta fram osjälviska ledare. Kvinnor och ungdomar lyssnar till budskapet för det är de som bör konsekvenserna av andras beslut.

Förändring kommer inte med dem som redan har makten, utan med nya grupper, menar Samia Nkrumah.

MEN DET FINNS FÅ kvinnliga politiker i Ghana. Av landets 230 parlamentariker är endast 19 kvinnor. Själv tror hon att en av orsakerna är att jobbet tar så mycket tid och enligt traditionen är det kvinnans uppgift att ta hand om hemmet och barnen.

- Hade min man inte stöttat mig hade mitt politiska uppdrag varit omöjligt. Jag hade inte kunnat lämna min son till någon annan än honom och många här säger att min man är så förstående på grund av att han är europé.

Hon skrattar. Kanske är det så. Motståndet till kvinnor som tar aktiv del i politiken och förvärvslivet ligger inbäddat i samhället.

NÄR SAMIA NKRUMAH återvände för att axla sin fars politiska mantel fick hon först övervinna folks fördomar.

- De frågade mig varför inte mina bröder hade kommit i stället. Första utmaningen var alltså att få mitt eget parti att acceptera mig som ledare. I valet ställdes jag mot två manliga politiska veteraner. Jag var den "lilla flickan" men kvinnorna och de unga röstade för mig. De hungrade efter något nytt.

 Ändå vill hon inte tala så mycket om sin egen politiska framtid utan skakar mest på huvudet och skrattar när frågan om presidentskapet kommer upp.

Det gäller att ta ett steg i taget, påpekar hon, och hon vet att det finns de som motsätter sig att hon är gift med en vit man. Skulle hon fortsätta sin politiska karriär kan det bli en stor fråga.

- Vi måste redan nu förbereda oss på hur vi ska bemöta och försvara mitt giftermål om det blir ett politiskt slagträ. Men vi måste lära oss att se bortom ras och hudförg. Slaveriet och kolonialismen hade aldrig kunnat hända utan vår egen medverkan. Likadant med dagens exploatering av våra resurser, det sker inte utan medverkan och samarbete med afrikaner.

MEN VÄGEN TILL landets presidentämbete är lång. Ett första mål är att bli vald till partiordförande vid CPP:s kongress i december.

- Vi måste bygga en stark partistruktur och ena partiet som i dag är splittrat i olika falanger. Men det finns ett behov av en tredje politisk kraft i landet, den uppskattning jag känt sedan jag återvände är ett bevis på det. Ibland blir jag stoppad på gatan av folk som frågar när CPP blir en kraft att räkna med igen. Nästa val ligger för nära i tiden, men vi arbetar målmedvetet mot valet 2016. Då kan det bli CPP:s år.

 

Görrel Espelund