Go to main navigation
Ständigt på resande fot.  Vi får en intervju på tågot mot Stockholm , där UD väntar.

Ständigt på resande fot. Vi får en intervju på tåget mot Stockholm, där UD väntar.

Foto: Mattias Bardå

Shanta Devarajan - Med fokus på fusket

Makthavares mygel är bara toppen av ett isberg. I samhällets mellanskikt döljer sig den stora tysta korruptionen. "Den kan jämföras med hivepidemin med tanke på hur den hämmar utveckling och drabbar fattiga", säger Världsbankens chefsekonom för Afrika, Shanta Devarajan. Nu ska han börja bekämpa det som inte syns.

Han är lite självlysande. Pigga ögon och rak i ryggen. Men det är ansiktet som gör att folk vänder sig som: öppet, iakttagande med klädsamt skägg och ett vackert leende.

Shanta Devarajan är ett globalt proffs på utvecklingsfrågor.

Som Världsbankens chefsekonom för Afrika är han också hjärnan bakom det nya begreppet "tyst korruption". Det är en farsot som riskerar att förlama Afrika, enligt Världsbankens årsrapport för kontinenten 2010.

Den vanliga korruptionen, där pengar byter händer mot olika tjänster och gentjänster, sker oftast i samhällets övre skikt. Men det är, enligt banken, bara toppen på ett isberg.

– Tyst korruption kan jämföras med hivepidemin med tanke på hur det hämmar utveckling. Det påverkar hälsa, utbildning och välbefinnande – inte minst hos fattigt folk.

Vad det ytterst handlar om är offentliganställda som inte sköter sina jobb. Lärare som inte är närvarande på lektioner. Läkare och sjuksköterskor som inte dyker upp på sina pass och kanske till och med stjäl från förråden.

– Vi vill skapa debatt och ge det civila samhället, ofta de allra fattigaste, möjlighet att påverka. Barn som får en dålig utbildning ligger efter hela livet. Sjuka som inte får vård tynger familjen. Småbönder som får dåliga skördar för att någon tjänsteman spätt ut gödningsmedel i syfte att tjäna pengar tar sig inte ur fattigdomen. Allt hänger ihop och värst drabbat är Afrika eftersom fattigdomen är som djupast där.

Vi får en intervju på tåget mellan Uppsala och Stockholm. Shanta Devarajan är på blixtvisit i Sverige, ett land han inte känner sig främmande i. Från början av 2000-talet fram till 2007 satt han med i regeringens expertgrupp för utvecklingsfrågor, EGDI, och besökte Stockholm flera gånger om året.

Då var Shanta Devarajan Världsbankens chefsekonom för södra Asien och dessförinnan arbetade han med bankens nätverk för utvecklingsfrågor.

På Utrikesdepartementet beskrivs ekonomen som en oerhört idérik och kompetent person.

2008 blev han chefsekonom för Afrika, en utmaning som han uppenbart tilltalas av:

– För mig är det enkelt. Som ekonom är det min skyldighet att använda mina kunskaper. Mitt uppdrag är att minska fattigdomen i Afrika.

Han beskriver Afrika som en plats rik på resurser, inte bara i den traditionella meningen utan framför allt i mänskliga resurser. Det finns många unga människor som kan leda och skapa tillväxt, men det som fattas är utbildning och möjlighet att förverkliga idéer.

Shanta Devarajans första möte med Afrika skedde 1983. Kamerun hade upptäckt olja och tillsammans med några andra ekonomer bjöds han in av regeringen för att hjälpa till att bygga upp ett system för att den nyvunna rikedomen skulle fördelas till alla i landet.

– De hade skräckexemplet Nigeria framför ögonen och ville göra annorlunda. Tyvärr följde de inte alla råd vi gav, så vi lyckades väl inte så värst bra.

Det var möten med människor i det fransktalande landet som blev avgörande för den unga ekonomen. En kväll när han inte visste hur han skulle ta sig tillbaka till sitt hotell dök plötsligt en person från dagens möte upp och erbjöd sig att vara sällskap och visa vägen. En osjälvisk handling som Shanta Devarajan inte var van vid från USA.

– Det verkar, med risk för att låta naiv och generalisera, som om afrikaner ägnar mer tid åt att tänka på andra människors välbefinnande än vi generellt gör i världen. Det är en viktig mänsklig kvalitet.

Sedan 1988 har Shanta Devarajan varit ledande i att utbilda afrikanska ekonomer. Huvuduppgiften för AERC, African Economic Research Consortium, är att stärka oberoende forskning runt ekonomiska problem och utmaningar i Afrika söder om Sahara. Men också ge verktyg för att fler stater ska kunna förhandla internationellt och förvalta sina tillgångar så att det sker en positiv ekonomisk utveckling i allt fler afrikanska länder.

Själv är Shanta Devarajan ursprungligen från Sri Lanka men redan som åttaåring flyttade han med sin familj till New York där hans pappa fått en tjänst i FN-skrapan.

Han satsade på ekonomistudier och efter Princeton University och UCLA undervisade han på Harvard fram till 1991 då han blev en del av Världsbanken.

Genom åren har han jobbat med många olika frågor, men den senaste tiden har han lagt stor vikt vid den tysta korruptionen. Man kan fråga sig varför banken valt att fokusera på just detta.

Svaret är enkelt:

– Vi vill lyfta frågan så att invånarna själva kan se den tysta korruptionens förödande effekter. Förstå att detta inte är saker och tings naturliga tillstånd och börja ifrågasätta.

Rapporten om tyst korruption ska ses i det ljuset – inte som en pekpinne mot mellanskiktet som kanske av nödvändighet, vana och slarv inte utför sina arbetsuppgifter på rätt sätt.

– Rapporten skyller inte på någon, utan erkänner snarare att det finns stora problem i de system och samhällen där de offentligt anställda arbetar. De flesta läkare och lärare vill naturligtvis inte vara frånvarande men omständigheterna de befinner sig i har lett till det. Vi vill hjälpa till att förändra systemen så att de kan utföra sina arbeten.

Det finns även ministrar, menar han, som sliter sitt hår när statliga pengar som ska läggas på sjukvård och skola inte når fram. De offentliga medlen missbrukas och det kan vara i samverkan mellan den lokala parlamentarikern och inflytelserika medborgare i en by eller stad. Om det blev klart och tydligt vilka medel en skola eller ett sjukhus fått kunde medborgarna kräva att få se hur dessa pengar använts och då skulle också resultaten bli betydligt bättre, menar han.

Rapporten tar upp exempel där länder lyckats vända en negativ utveckling inom hälsovården med hjälp av ett bonussystem.

I Rwanda har läkare och sjuksköterskor fått extra betalt för varje barn som vaccinerats. Det har lett till friskare barn, men också till en generellt bättre sjukvård och större närvaro.

– Det civila samhället ska kunna sätta press på sina ledare och makthavare. Vad som sker är att de stjäl från sitt eget folk.

För att ifrågasätta krävs många gånger ett stort mod. I många afrikanska länder fungerar maktutövningen enligt principen: "Kritiserar du så är du emot oss och tillhör därmed oppositionen."

Det tydligaste exemplet är utvecklingen i Zimbabwe där allt fler välutbildade i storstäderna kritiserade president Mugabe och hans elit, organiserade sig och startade ett oppositionsparti i slutet av 1990. Mugabe slog tillbaka med full kraft och tio år senare ligger landet i spillror.

Men Shanta Devarajan är optimist. Han har sett omvandlingen i Asien och ser stora likheter mellan Kina och Afrika.

– En fattig människas enda chans att ta sig ur fattigdomen är att arbeta, ofta rent fysiskt.

Han menar att direkta utländska investeringar i den omfattande informella sektorn skulle kunna förvandla Afrika. Ett exempel är om en skräddare behöver rusta sin verkstad. Utländskt kapital kan då gå in och förnya maskinerna medan staten ser till att det finns elektricitet dygnet runt. Då kan produktionen ta fart och inget hindrar att ett klädföretag lägger sin produktion i Afrika.

– Vi inom Världsbanken varken förstår eller kan den informella sektorn i Afrika och ändå är det den som håller människor vid liv. Där måste vi skaffa oss mer kunskap.

En kontroversiell fråga är Kinas allt större upphandling av afrikansk mark för matproduktion. Chefsekonomen ser inget större problem med offensiven så länge ägandet är utrett. Det är en stor fråga i Afrika, där mark oftast anses tillhöra staten eller en grupp som brukar den gemensamt. Småbönder får inte ställas utan möjlighet till försörjning men går det rätt till så kan den kinesiska satsningen endast leda till en positiv utveckling, anser Shanta Devarajan.

I dag har han sin egen blogg via Världsbankens hemsida, en plats för diskussion och nya idéer om hur Afrika ska kunna ta klivet från jordbruksamhälle till industri- och tillverkningskontinent.

Numera är Världsbankens relation till Afrika mer lyssnande än rådgivande. Det finns så mycket kapacitet och kunskap som bara behöver frigöras, menar han.

Shanta Devarajans vision på 50 års sikt är glasklar:

– Då är endast tio procent av befolkningen fattig, men långt innan dess kommer millenniemålen vara uppfyllda.

Tåget har anlänt till Stockholms central. Nu väntar lunchmöte på UD och sedan ska han hem till frun och deras två tonårsdöttrar i Washington.

 

Marika Griehsel