Go to main navigation
Mo Ibrahim

Mo Ibrahim.

Foto: Johanna Hanno

INTERVJU

Belönar afrikanskt ledarskap

Miljardären Mo Ibrahim lägger en del av sin förmögenhet på ett årligt pris till den president i Afrika som bäst tjänat sitt folk. Syftet är att skapa en diskussion kring ledarskap. Men tre gånger av sex har priset inte delats ut i brist på lämplig mottagare.

Det är en ganska kort man med vida och lite för långa kostymbyxor som kliver upp på podiet under den dekorerade guldkupolen i Uppsala universitets aula. Den lågmälda framtoningen till trots är han en av världens rikaste och mest inflytelserika personer.

Den brittisksudanesiske entreprenören Mo Ibrahim är grundare av Celtel, ett av Afrikas mest framgångsrika mobiltelefoniföretag. Men anledningen till att han befinner sig i Uppsala universitets aula handlar snarare om vad han har gjort med pengarna efter att han sålde sitt bolag: stiftelsen Mo Ibrahim Foundation.

– Att som pensionär sitta och sippa champagne på en ö är inget jag dras till. Jag har haft tid för affärer men det kommer också en tid för att ge tillbaka. Vi behöver alla göra vad vi kan för att se till att saker går i rätt riktning, säger Mo Ibrahim.

Själv har han en stark övertygelse om vad som krävs för en positiv utveckling i Afrika. Receptet är god samhällsstyrning eller ”Good Governance” som det heter på engelska.

– Bistånd och mänsklig solidaritet är underbart men lindrar bara smärtan från något som egentligen kräver större ingrepp. För att eliminera behovet av hjälp måste länderna i fråga själva vara framgångsrika. Grunden till det är bra ledarskap.

Samhällsstyrning är också temat för årets upplaga av Nordic African Days, en forskningskonferens som den här gången anordnas av Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Mo Ibrahim är en av huvudtalarna vid evenemanget som dragit 247 deltagare från 31 länder.

När Afrika och politiska ledare diskuteras är det inte sällan de dåliga exemplen som kommer upp. Ökända ledare som Zimbabwes Robert Mugabe är långt mer berömda än presidenter som gjort skillnad i god bemärkelse under sina år vid makten. Mo Ibrahim menar att törsten efter grymhet och skandaler är det som gör att övergrepp, korruption och vidlyftiga shoppingutflykter till exempel i London kommer att dominera medierapporteringen och därmed vår bild av afrikanska presidenter.

– Hur många av er känner till Festus Gontebanye Mogae? undrar han retoriskt under sitt anförande.

Åhörarna skruvar på sig och många ser frågande ut. Mogae var president i Botswana till år 2008 och såg till att stärka demokratin och förbättra människors levnadsförhållanden. Inkomster från diamantgruvorna användes till att lyfta landets ekonomi och insatserna för att stävja hiv/aidsepidemin har fått stor betydelse.

Det är den här typen av ledarskap Mo Ibrahims stiftelse vill lyfta fram – statschefer som tjänat sina folk på ett exceptionellt sätt och som kan fungera som förebilder för kontinentens andra ledare och kommande generationer. År 2009 belönades därför Mogae med The Ibrahim Prize for Achievement in African Leadership och han är numera även del av stiftelsens priskommitté.

Vinnaren av Mo Ibrahims pris får fem miljoner dollar under en tioårsperiod och därefter 200000 dollar per år så länge pristagaren lever. Ytterligare 200000 dollar per år kan användas för filantropiska aktiviteter. Kriterierna är hårda och det årliga priset har bara delats ut tre gånger under sex år, men det är inte något som bekymrar Mo Ibrahim.

– Extraordinära egenskaper är inte vanligt förekommande men att sänka våra krav för att få fler vinnare är inte ett alternativ. Om det här var ett pris för Europa, skulle ni då kunna hitta tre europeiska ledare de senaste sex åren som kommit till makten, lämnat den och verkligen förändrat saker och ting?

Prisets fokus på en enskild person har ibland ifrågasatts liksom det faktum att endast före detta statschefer kan komma ifråga. Men Mo Ibrahim menar att det inte går att komma ifrån de politiska ledarnas avgörande betydelse, i synnerhet i unga länder där andra institutioner fortfarande befinner sig i en uppbyggnadsfas. Det viktigaste är inte pristagarna utan de samtal som de ger upphov till.

– När vi publicerar vår årliga nyhet om priset diskuteras ämnen relaterade till det över hela Afrika. Varför fick den presidenten det? Varför fick inte min president det? Det är den här typen av frågor vi vill ha för det innebär att folk kommer att söka svar och i den processen kommer de att lära sig något. Jag bryr mig inte om ifall x eller z får priset, det som är viktigt är att frågan om ledarskap kommer upp runt middagsborden, säger han.

En del i att ge näring åt de här diskussionerna är också att tillhandahålla information om situationen i de afrikanska länderna. Mo Ibrahim återkommer ständigt till behovet att röra sig från det känslomässiga till det rationella, från det subjektiva till det objektiva.

Hans stiftelse sammanställer därför sedan tio år tillbaka ett index som poängsätter och rangordnar de afrikanska länderna utifrån kriterier kopplade till säkerhet och rättssäkerhet, deltagande och mänskliga rättigheter samt hållbara ekonomiska möjligheter och mänsklig utveckling. Gapet mellan de stabila länderna i topp och de lågpresterande i botten är gigantiskt.

– Afrika är en stor kontinent med 54 länder. Vissa av dem är inte fungerande stater och andra befinner sig i inbördeskrig. Men vi kan se att den demokratiska situationen håller på att förbättras. Åtminstone 30 till 31 länder i Afrika har hållit trovärdiga val som resulterat i tillförlitliga regeringar. Det gör att drygt 20 länder med problem återstår. Vad väljer vi att se – de 30 länderna som lyckas eller de 20 länderna som är instabila?

Mo Ibrahim menar att det afrikanska civilsamhällets krav på förändring är centrala för fortsatta framsteg. Han söker ogärna förklaringar till dagens problem i det koloniala förflutna. Men, som en sydafrikansk kvinna i publiken påpekar, är det koloniala arvet samtidigt närvarande på ett högst konkret sätt. Makt- och klasstrukturer samt konflikter lever kvar och inflytandet från de europeiska länderna är ofta påtagligt. Rötterna till folkmordet i Rwanda slingrar sig tillbaka till belgarnas rangordning av etniska grupper och begreppet ”Françafrique” refererar till hur Frankrike värnat om sina intressen i Afrika, bland annat genom stöd till flera av kontinentens mindre demokratiska ledare.

Mo Ibrahim förnekar inte de (neo)koloniala strukturerna men förordar självkritik innan skulden läggs på annat håll.

– Tahrirtorget  i Kairo visade att när folk inte gillar hur saker sköts så går de ut och förändrar dem. Vi äger själva vårt öde. Jag attackerar ofta frågor om transparens, skattesystem och korruption i västvärlden, men det kan jag göra för att jag först synat våra egna problem.

En annan grundbult i Mo Ibrahims arbete med stiftelsen är oviljan till pekpinnar. Visst finns indikatorer och kriterier som berör demokrati och deltagande men i övrigt lägger han sig inte i huruvida en president drivs av en marknadsekonomisk eller en socialistisk ideologi. Ödmjukhet och respekt inför varje lands självbestämmande och varje folks rätt att finna sin egen väg är för honom centralt.

– Folk är urtrötta på experter som kommer utifrån och säger ”ställ dig upp, sätt dig ned”. Vi ska lyfta upp frågor men folk måste själva hitta sätt att hantera dem. Genom vårt pris och vårt index ger vi information rörande hur regeringar agerar. Sedan är det upp till folken att bestämma vad de vill göra. Situationerna skiljer sig så mycket att det är omöjligt att ge ett generellt recept. Världsbanken har redan försökt sig på det men gav som bekant upp.

Mo Ibrahim är optimistisk när han ser till den yngre generationen i Afrika. Bättre utbildning, uppkoppling och världsförståelse tror han är bra förutsättningar för att vitalisera kontinentens politiska sammanhang. I en sådan process är de nya medierna avgörande. Han ställer dem i relation till en tid då det i de flesta afrikanska länder inte fanns mer än en statlig tv-kanal och några tidningar att tillgå. År 2012 var antalet mobilabonnemang i Afrika 650 miljoner, fler än i såväl Europa som i USA. Antalet har vuxit 40 gånger sedan år 2000.

– Nästan alla har en radio eller tv på fickan i dag. De kan skicka meddelanden, logga in, kommunicera… det förändrar allt!

Med den nya tekniken följer till exempel möjligheten att i högre grad kontrollera ledares ageranden.

– I dag går det inte att gömma sig, dina mail kommer att läsas av någon i framtiden om de inte redan blivit lästa. Folk använder sina mobiltelefoner för att ta bilder och avslöja hemligheter. Information skickas vidare och en skandal sprids snabbt.

Det är förstås viktiga verktyg i kampen mot korruption och maktmissbruk. Själv vidhåller Mo Ibrahim att inga mutor förekommit inom hans egen affärsverksamhet.
En viktig del i Celtels antikorruptionsstrategi var att alla beslut som rörde summor över 30000 dollar skickades till företagsstyrelsen.

– Därigenom tog styrelsen ansvaret för att se till att det gick rätt till. Men inte sällan ser företagsstyrelser bort i sådana situationer.

Han understryker också vikten av att inte se korruption i Afrika som ett isolerat afrikanskt problem.

– Mutor och korruption involverar alltid fler än en part. Bättre uppförande från europeiska regeringar och företag spelar stor roll. Ta med er den frågan och lyft den här i Sverige.

Jag frågar Mo Ibrahim vad personlig rikedom betyder för honom. Han ser lite obekväm ut och svarar att han faktiskt inte är så rik längre eftersom han numera ger bort sina pengar. Nåja, hans 1,1 miljarder dollar placerar honom runt plats 1500 över världens största förmögenheter enligt Forbes. Mo Ibrahim rättar till sina glasögon och funderar en kort stund.

– Det är inte upp till mig att diktera vad andra ska göra men jag tycker att alla rika människor har ett ansvar. Människor borde använda sina pengar – inte låta pengarna använda dem. Se till att äga pengarna i stället för att pengarna äger dem.

Karin Elfving  

 

Läs fler av våra intressanta reportage genom att köpa ett digitalt lösnummer via Qiozk.