Go to main navigation
Fika med Lasse Berg

Lasse Berg har återvänt till Sverige.

Foto: Viktor Gårdsäter

fika med

Folkbildaren har återvänt från kalahari

Efter 15 år i Afrika har journalisten och författaren Lasse Berg flyttat hem. Kigali, Addis Abeba och Windhoek har bytts mot en lägenhet i Uppsala.

Man skulle kunna tro att den ständigt resande journalisten och folkbildaren har planer på att trappa ner. Att strapatserna i Kalahariöknen, och de många Asienresorna, ska bytas mot mer stillsamma promenader längst Fyrisån.

Men den 71-årige Lasse Berg har inga planer på att gå i pension. Han drivs fortfarande av samma entusiasm att berätta om världen som när han för första gången liftade till Nepal med sin förra hustru Lisa, 1965.

Nyligen släppte han en ny bok, Ut ur Kalahari – drömmen om det goda livet. Det är den tredje i en serie som började med Gryning över Kalahari 2005. I den nya boken väver han in självbiografiska inslag, resebeskrivningar från förr, tekniska resonemang om utveckling, och något som kan liknas vid en livsstilscoachning om hur man ska leva det goda livet. Till exempel ska man klappa katter och hundar för att bli lycklig, skriver han.

Denna aningen udda ämnesmix verkar vara en ny succé för Lasse Berg. Precis som de tidigare Kalahariböckerna säljer den nya som smör, och suget efter att lyssna på hans föredrag tycks aldrig sina. Bara denna höst har han omkring 80 helkvällar inbokade.

Att få en pratstund med Lasse Berg kräver därför en viss framförhållning, men efter lite pusslande lyckas han klämma in en tisdagseftermiddag på ett utekafé med OmVärlden. Även om intervjutiden är knapp blir det en svindlande resa från mänsklighetens födelse till dagens biståndsdebatt och vad det är som avgör om vi människor ska kunna skapa oss en materiell och själslig utveckling.

Vad är det då som gör honom så populär? Själv tror han inte att det handlar om bokens teorier om vad som har skapat utvecklingen i världen de senaste 50 åren. Knappast heller hans beskrivning av biståndets misslyckande.

– Det är kanske mer livsstilsfrågorna och vad som är människans natur som recensenter och andra har skrivit om och som de som bokar mina föredrag vill höra om, säger han.

Men hans tankar om utveckling är värda att ta del av. Med sina 50 år som resenär och journalist i Asien och Afrika har han ett unikt självupplevt perspektiv på världen.

Det var också med utvecklingsfrågorna som allt började för Lasse Berg och det som fick honom att göra otaliga resor till Asien och Afrika mellan 1965 och år 2000. Böcker som Mat och makt, Vem hjälper biståndet? fick stor uppmärksamhet och har påverkat den svenska debatten.

Men 1990 bytte han plötsligt fokus. De senaste 15 åren har han nästan enbart intresserat sig för mänsklighetens ursprung i Afrika och hur vi blev de människor vi är i dag. En resa som forskningen först på senare år har börjat kartlägga och förstå.

I den nya boken återvänder Lasse Berg till utvecklingsfrågorna. Framför allt använder han sin erfarenhet, och egna rapportering, för att försöka förstå varför utvecklingen har gått i en så rasande fart i Asien men inte i Afrika.

– Det måste finnas någon underliggande förklaring till skillnaderna. Jag kan inte se någon annan än att det handlar om skillnader i karaktären på staten. Men det handlar inte om att ha mycket eller lite stat, det handlar om att ha en stat som kan bestämma att vi ska bygga skolor och hälsovårdsinrättningar. Sedan kanske inte 100 procent av pengarna går till det men i alla fall 20 procent, säger han. 

Att de asiatiska länderna utvecklas snabbare förklarar han med beskattningen av spannmål som började för 4000–5000 år sedan. Det gjorde att det fanns kvar ett embryo till en fungerande stat även när världsdelen avkolonialiserades. Förutom Burma och Nordkorea, som ställt sig utanför globaliseringen, har i princip hela Asien utvecklats i en rasande fart.

I det tropiska Afrika söder om Sahara ser däremot historien helt annorlunda ut. Där fanns det snarare gamla imperier än statsapparater som kunde driva in skatt från bönderna. Det gjorde dem sämre rustade för tiden efter kolonialismen.

Skräckexemplet är Demokratiska republiken Kongo och några andra illa fungerande afrikanska länder där det knappast finns någon stat alls efter kolonialtiden. Det gör att varken bistånd eller investeringar får avsedd effekt.

– Dessa länder måste få hjälp så att regimen inte säljer sitt land för att de själva ska kunna köpa slott i Frankrike, säger han.

I den nya boken ger Lasse Berg en känga åt biståndet som han menar har varit alltför enkelspårigt och etnocentriskt. Men han ser sig inte längre som biståndskritiker vilket han gjorde sig känd som på 1990-talet. Nu ser han sig snarare som skeptiker.

– Vad biståndet har haft för betydelse är väldigt svårt att säga. Men för mig är det en moralisk självklarhet att hjälpa till och jag tycker fortfarande att världsfattigdomen är det största problemet mänskligheten har. Man kan inte stå bredvid utan att göra något, säger han.

Under de senaste åren har Lasse Berg också sett biståndet inifrån genom sin fru som har jobbat för Sida i en rad olika länder.

– Via henne har jag fått en stor respekt för hur biståndsverksamheten går till och för dem som jobbar med detta. De försöker verkligen få det bistånd de har hand om att göra skillnad, säger han.

Vid sidan av biståndskritiken var Lasse Berg också den första som påpekade att utvecklingen verkligen har gått framåt med stormsteg i vissa länder – långt innan Hans Rosling gav sig in i debatten. Genom sina återbesök till indiska byar i slutet av 90-talet kunde han tydligt se att utvecklingen gått framåt både materiellt och mentalt sedan de första besöken på 1960-talet.

Men troligen var inte tiden riktigt mogen för boken I Asiens tid, där han redan år 2000 beskrev detta skeende.

– Jag har aldrig fått så mycket kritik för en bok som för den. Hela vänstern och alla som var för bistånd var kritiska, säger han.

Mest kritisk av alla var tidningen OmVärlden, som publicerade en artikel som fortfarande gör honom upprörd.

– Det var en jättelång och oerhört korkad artikel. Dessutom hade jag skitsvårt att fåin ett genmäle. De hade bestämt sig för att min bok inte var bra för bilden av biståndet, säger han. 

 Nils Resare