Go to main navigation
Martin Ängeby

Martin Ängeby

Foto: David Grossman

LÖRDAGSINTERVJUN

“Bistånd ofta kompensation för att folk har en skitstövel till president”

Chefen för den liberala biståndsorganisationen Silc, Martin Ängeby, ger inte mycket för att biståndet ska bekämpa fattigdom. Övergripande borde istället vara att verka för demokrati och mänskliga rättigheter. En diktatur borde bara få bistånd för att förändra regimen eller möjligen efter en katastrof.

Det är gott om hipstriga fik i kvarteren runt Mariatorget på Södermalm, men Martin Ängeby väljer ett klassiskt kafé som serverar marsipantårtor och smörgåsar med svenska namn. En miljö han rätt bra smälter in i klädd i brun kavaj och smårutig skjorta.

Organisationen Silc, Swedish International Liberal Centre som Martin Ängeby basar över är en liberal stiftelse med åtta anställda och grunden är liberal biståndspolitik, berättar Martin Ängeby över sin ansjovissmörgås.

Vad är då en liberal biståndspolitik? Vad skiljer den mot en socialistisk eller moderat dito? Martin Ängebys svar kommer snabbt och utan tvekan.

– Vi sätter frihet högst. Demokrati och mänskliga rättigheter ska vara det övergripande målet för bistånd och inte fattigdomsbekämpning. Har ett land mänskliga rättigheter så kommer det även finnas förutsättningar för att bekämpa fattigdom.

Rätt process enligt Silcs modell är att bistå krafter i utvecklingsländerna, och då i första hand liberala organisationer, med verktyg att ta hand om sin egen utveckling. Och se till att resurserna kommer alla till del genom skatter. 

– Nu blir ofta bistånd gåvor från väst som kompensation för att folk har en skitstövel till president, säger Martin Ängeby. För hans del är det enbart ok att hjälpa diktaturstater med regimförändrande bistånd och ren katastrofhjälp.

Backar vi bandet 33 år och förflyttar oss till norra Vietnam är det faktiskt i ett biståndsprojekt riktat till en diktaturstat vi hittar Martin Ängeby. Han är tio år gammal, bor i Hanoi där hans pappa arbetar som chef för det svenska biståndskontoret. Det stora prestigeprojektet är att bygga ett pappersbruk i Bai Bang några mil norr om staden.

– Det var i alla fall en satsning som gav mätbara resultat och nu produceras en stor del av Vietnams papper i Bai Bang. Men Vietnam var då lika lite som idag ett land med politisk frihet. Vad vi ser är att dessa diktaturländer som haft en viss ekonomisk frihet och kunnat växa, nu agerar som stödpatruller åt andra diktaturer. Tyvärr, säger Martin Ängeby, går utvecklingen åt fel håll i kampen mellan demokrati och diktatur. Det ser vi inte minst i länder som Ryssland, Etiopien och Bangladesh.

Silc är också verksamma i Nordafrika. Martin Ängeby tycker inte att den nattsvarta bild som målas upp i medierna är hela sanningen. Det finns starka krafter i till exempel Egypten och Tunisien som under många år utbildats i demokratifrågor.

– Vår lärdom på Silc är att inte verka i länder där det saknas en statsbildning som fungerar. Det måste finnas en grund att stå på om man ska kunna ta över och utveckla vidare. Därför satsar vi mest i östra Europa, till exempel i Ukraina, men även i Egypten och Tunisien.

Samarbetspartners på plats är liberaler, eller om det saknas tydlig liberal stämpel grupper som har liberala tankar. Det utesluter till exempel alla som inte är uttalat emot dödsstraff eller som inte accepterar homosexuellas rättigheter.

– Vi satsar hellre på liberaler och gör dom starka än på starka och gör dom till liberaler, förtydligar Martin Ängby.

Innan engagemanget på Silc arbetade han åtta år på Idea, den mellanstatliga organisationen med högsäte på Strömsborg mitt emot Riksdagshuset. Den senaste tiden har kritik riktats mot Idea för dyra konsulter och slöseri med anslagna skattemedel.  

Dessutom, som OmVärldens granskning av löner i biståndsorganisationer visade, har de högsta cheferna löner på runt 100 000 kronor i månaden. Skattefritt.  Martin Ängeby är inte så förvånad.

– Det har varit problem på Idea hela tiden. Grundorsaken är att det inte från början ställdes några krav på full transparens. Jag minns att det var en utvärdering i början av år 2000 om nepotism med mera. Ingen reagerade särskilt mycket, förrän Ekot gjorde inslag. Då fick generalsekreteraren gå.

Enligt Martin Ängeby är avsaknaden av transparens något som nästan alla mellanstatliga internationella organisationer dras med. Det för att man inte behöver stå till svars för politikerna och skattebetalarna i länderna man verkar i.

– När lite pengar har försvunnit blir det en skandal, men den verkliga skandalen är att dessa organisationer inte levererar särskilt mycket resultat som står i proportion till kostnaderna. På Idea har det kostat sju miljoner att ta fram en bok. Vi skulle kunna göra minst tio, tjugo böcker för samma pengar.  

Silc får stöd av Sida inom programmet för demokratistöd till partianknutna organisationer. Ett kritiserat typ av bistånd, men Martin Ängeby anser att det har ett berättigande. Han ställer sig ändå frågande till att Sverigedemokraterna skulle kunna få ta del av detta också.  

– Här måste Sida vara tydlig och säga nej till projekt som inte är i demokratins tjänst, men jag ser att det kan bli svåra gränsdragningsproblem, och kanske är det så att man nu måste lägga om systemet helt. En modell kan vara öppna anbudsförfaranden där vi och övriga politiska organisationer får komma med förslag på hur man kan arbeta med olika frågor, till exempel om Sida vill se en förstärkning av demokratirörelsen i Georgien. Det kan resultera i att fler av oss går samman och visar på vad man kan göra.

Ansjovismackan är uppäten och Martin Ängeby ska tillbaka till kontoret på Bastugatan. En sista fråga. Vad tycker han om att Sverige nu tar medel från biståndsbudgeten till Migrationsverket?

– Bistånd är bistånd, stöd till invandring är en satsning för att folk kommer hit och arbetar och fyller på vårt demografiska gap. Varför ska man kalla det för bistånd. Det enda är möjligen att avräkna pengarna som invandrare skickar hem. De hamnar oftast rätt.

Text: David Grossman