Go to main navigation
somaliland.jpg

Edna Adan Ismail.

”Jag har alltid varit en rebell”

Hon har kallats för en muslimsk moder Teresa, Edna Adan Ismail, som driver ett universitetssjukhus i sin hemstad Hargeisa, i Somaliland. Hon är inte bara pionjären som bröt tystnaden om kvinnlig könsstympning i Somaliland, utan också en förebild för många somaliska kvinnor.  OmVärlden träffade henne under en kortvisit i Stockholm.

Barnmorskan Edna Adan Ismail har två stora kall. Det ena är att skapa internationell förståelse för sitt hemland Somaliland, det andra att sprida kunskap om riskerna med könsstympning och att verka för ett slut på den gamla sedvänjan.

Sedan Edna höll ett tal om kvinnlig omskärelse för första gången på 1970-talet har andelen flickor som omskärs i Somaliland minskat från 100 till 76 procent. Hennes förhoppning är att siffran ska vara nere på 50 procent under hennes livstid. För sitt arbete  har hon bland annat tilldelats Hederslegionen och av tidningen Huffington Post kallats en muslimsk moder Teresa.

– Jag bröt tystnaden och gav frågan om kvinnlig omskärelse en röst. Idag kan man tala om detta i radio, på tv och i tidningar och både män och religiösa ledare har inkluderats i debatten. Tyvärr är slaget ännu inte vunnit, men vi tar små steg i rätt riktning, säger Edna Adan Ismail när OmVärlden träffar henne i en hotellobby på Södermalm i Stockholm.

I Hargeisa, Somalilands huvudort, driver hon idag Edna Adan University Hospital som hon startade 2002. Den främsta utmaningen för henne är att öka kompetensen bland sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, men också bland lärarna på det nyöppnade universitet. Hennes mål är att två av hennes läkare ska få stipendier för att kunna göra sin specialistutbildning utomlands. Att Somaliland saknar internationellt erkännande sätter käppar hjulen. Att landet i princip fungerat som en självständig stat i två decennier spelar tyvvärr ingen roll.

Sedan 1991 har vi levt på den mörka sidan av månen. Våra studenter får inte internationella stipendier och Somaliland får leva på sina egna resurser. Vi har fria demokratiska val och en politisk stabilitet. Ändå blir vi inte erkända. Det är ett hån mot demokratin och ett bevis på orättvisan inom internationell politik. Det är frustrerande att länder som kan utveckla rymdraketer inte kan begripa detta, säger hon.

Vad kan du göra åt situationen?
– Jag berättar om sjukhuset och Somaliland när jag är ute och reser. Om jag talar kommer någon att lyssna. Förhoppningsvis kommer det leda till att fler sjukhus och universitet vill skicka expertis till oss. Expertis är mycket viktigare än pengar. Idag har vi utbyten med bland andra King’s College i London, Philadelphia University och Australian Doctors for Africa.

Edna föddes i Hargeisa 1937. Familjen var välutbildad, pappan läkare, och när hon var sju år skickade föräldrarna henne till fransktalande Djibouti, norr om Somaliland, för att lära sig läsa och skriva. Då fick inte somaliska flickor gå i skolan. Senare flyttade hon till London och blev den första somaliska kvinnan att studera i Storbritannien. Hon utbildade sig till barnmorska. Väl tillbaka i Somalia blev hon den första kvinnan i landet att köra bil.
– Jag har alltid varit en rebell, säger Edna och ler.

Hon gifte sig med Mohamed Haji Ibrahim Egal som var Somalias premiärminister 1967-1969 och Somalilands första president, efter att landet brutit sig ur Somalia efter inbördeskriget 1991. Själv var Edna socialminister i Somaliland under tre år och därefter, mellan 2003 och 2006, landets utrikesminister.

Hon var på 1960-talet med och grundade Somaliska Röda Halvmånen och var organisationens första generalsekreterare. Hon har också haft en rad internationella uppdrag för bland andra Världshälsoorganisationen (WHO). Vid sidan om det politiska arbetet har hon sedan 1970-talet fört sin kamp mot kvinnlig omskärelse och kommit att bli en förebild för många kvinnor världen över.

– Jag är glad om jag kan inspirera och bevisa att välutbildade kvinnor har en roll att spela i samhället. Att det inte bara är män som kan tänka, analysera och fatta visa beslut, säger hon.

Vad tänker du om framtiden?
 När du är ung tänker du att du kan göra saker senare. Nu är jag 77 år och börjar inse att jag en dag inte kommer att kunna jobba som jag gör idag. Den tanken stör mig. Men jag kommer att kämpa för det jag tror på så länge jag kan – jag har ingen plan på att byta bana.

Text: Louise Fauvelle