Go to main navigation
catrin-soderberg1.jpg

Catrin Söderberg.

Foto: Claudia Belaunde

INTERVJU

Hallå där, Catrin Söderberg..

..som nyss kommit hem från två år i Nicaragua där hon var regionkommunikatör för We Effect och levde öppet med sin regnbågsfamilj.

Hur var det?

– Det var det svåraste, roligaste och mest spännande jag gjort. Jag var nervös innan. Vi bestämde som familj att vi skulle vara öppna på jobbet, och på barnens skola, men kanske inte med mer ytliga kontakter inom arbetet. Men vi skulle inte låtsas att min fru är min syster eller kusin, om någon frågade. Att börja ljuga kändes fel, mot oss och barnen.

Hur är läget för hbtq-personer i Nicaragua?

–­ Heteronormen är stenhård. Det blir stora nyheter om någon känd person kommer ut som homosexuell. Hatbrott finns, lesbiska våldtas, men det förs ingen statistik. Det finns gayklubbar, där majoriteten är män, och lesbiska träffas ofta hemma, eller på någon bar. Det finns flera olika hbtq-organisationer och en årlig Prideparad. Homosexualitet är lagligt sedan 2008, från att ha varit olagligt sedan 1992,  men 2015 slog kongressen fast att äktenskap bara gäller mellan man och kvinna.

Familjen gjorde en utflykt till vulkanen Mombacho i Nicaragua.

 

Hur blev ni bemötta?

– Den stora skillnaden är osynliggörandet. Ingen förstod att vi var två mammor med barn. De flesta trodde vi var systrar eller kusiner. I Nicaragua är det vanligt att kvinnor bor tillsammans med barn, eftersom många män migrerar utomlands för arbete. Det tog tid för folk att reagera. På barnens skola var det första gången de hade en hbtq-familj. De försökte vara tillmötesgående, men vi märkte ändå att personalen undrade en massa, vem som var barnens ”riktiga” mamma till exempel. 

Hur reagerade barnens kompisar och föräldrar?

– Ingen sa något otrevligt, men några föräldrar som var väldigt religiösa valde att inte höra av sig när vi sökte kontakt för barnens skull. Men vi mötte inga hot – mer tystnad.

Hur var det för din fru som medföljande?

– Chocken var större för henne, men på ett annat plan, för hon fick ju vara mer ”hemmafru” och kunde inte prata spanska i början. Samtidigt var vi inställda på att vi skulle leva mer ojämställt än vad vi gör hemma, eftersom hon var medföljande och skulle hjälpa barnen att komma in i samhället.

Blir man begränsad som hbtq-personer inom biståndet?

– Ja, men mest på grund av en osäkerhet för att man inte vet hur det funkar i olika länder. Om jag berättar, hur kommer de se på mig? Påverkar det min arbetsroll? Du kan inte vara lika självklar och avslappnad. 

Hur ser du på att Sverige skickar ut hbtq-personer på uppdrag?

– Jag är ju inte utskickad i egenskap av lesbisk, utan för att göra mitt jobb. Om kvinnor inte har rättigheter, ska vi då inte skicka ut kvinnor? Eller tycka något om det? För mig handlar det om mänskliga rättigheter. Dessutom finns det hbtq-personer i alla länder, och Sverige måste jobba rättighetsbaserat och stötta lokala organisationer på plats. Jag är inte där för att sprida propaganda, men mitt sätt att leva kanske kan bidra till ett öppnare samhälle.

Känner du dig begränsad i de val du kan göra i din karriär?

– Ja, jag skulle tycka det var svårt och otryggt att leva och arbeta i t ex Uganda där homosexualitet är förbjudet och kan ge fängelse. Så, ja, det begränsar. Jag vill inte leva i garderoben med mina barn.

Finns det några fördelar i karriären?

– Nej det kan jag inte påstå, men om jag ska generalisera, så kanske jag är mer öppen för hur andra lever, eftersom jag mött mycket fördomar, även i Sverige.

 

Ylva Bergman