Go to main navigation
Monica Zalaquett

Monica Zalaquett

Foto: Erik Halkjaer

hallå där

”De män vi möter är som tidsinställda bomber”

När män får börja prata om sina känslor brister fördämningarna. "Varför kom ni inte tidigare?" säger de. Det berättar Monica Zalaquett, som sedan 20 år arbetar med en framgångsrik metod som förebygger våld i Centralamerika och nyligen besökte Sverige.

El Salvador, Honduras och Guatemala tillhör sedan flera år några av världens absolut mest våldsamma länder. Ofta pekas ungdomsgäng och organiserad brottslighet ut som orsaker till utvecklingen, men våldet ökar även i grannlandet Nicaragua, som är regionens minst våldsamma land och inte alls plågas i samma utsträckning av ungdomsgängen.

När Monica Zalaquett, chef för den nicaraguanska organisationen Centrum för att förebygga våld (CEPREV), nyligen besökte Sverige lyfte hon strukturella orsaker till våldet. Hon pekade på ökade inkomstklyftor, ungdomsarbetslöshet och dålig tillgång till skola och hälsovård som starka anledningar, men framför allt triggas våldet av auktoritära familjestrukturer som genomsyras av en kraftig machismokultur. Idag arbetar hon med ungdomsgängen i de mest våldsamma länderna i världen, men räds mest korrupta poliser och narkotikakartellerna.

Hur ser CEPREV:s arbetsmetod ut? 

– Det handlar om att förändra familjestrukturerna från en auktoritär till en mer demokratisk familj. Det är så verklig demokrati byggs, underifrån genom familjen, skolan, samhället och dess institutioner. En viktig del i detta är genderfrågan och männens egen syn på maskulinitet. Vi vill få dem att förstå att de själva lider av effekterna av machismo och att de genom att förändra sin syn på maskulinitet kan förbättra sin egen situation. Att födas som man i Centralamerika innebär att man hela tiden, ända från barnsben måste bevisa för sig själv, sin familj och människor runt omkring, att man är en riktig man.

Vilka konkreta resultat kan ni se?

– Männen utvecklas mycket, blir bättre på att uttrycka sina känslor, hantera familjekonflikter, får ökat självförtroende och löser ungdomskonflikter utan våld. De är mer medvetna om sig själva och vilka de är. De flesta har växt upp utan fäder eller med pappor som aldrig varit där för dem. När de nu själva är pappor är de mer närvarande, kelar med barnen och visar känslor. Vi menar att detta är direkt nödvändigt för att bygga en våldsförebyggande kultur och ser direkt resultat i mindre våld och minskande brottslighet.

Hur reagerar männen som går utbildningarna? 

– De flesta säger att det är första gången som de verkligen fått tala om problemen. Många av dem undrar varför vi inte kommit tidigare. De är som tidsinställda bomber, fostrade att inte gråta, visa känslor, vara macho, riktiga män. De har levt tuffa liv där de aldrig fått prata om sina känslor. När de väl får prata lossnar det. De gråter och talar öppet om väldigt personliga saker. Men för att de här förändringarna ska hålla krävs det mer än bara vårt arbete. Samhället behöver förändras, utbildningssystemet och familjerna, annars spelar det ingen roll.

Varför har du engagerat dig?

– Efter kriget i Nicaragua, som jag själv deltog i, arbetade jag med att utbilda kvinnliga ledare, men förstod snart att många kvinnor hellre ville få verktyg som kunde hjälpa dem överleva våldet i sina hem och bostadsområden. Så jag startade CEPREV med hjälp av pengar från svenska Sida och började jobba i sex bostadsområden för att förebygga våld mot kvinnor. Vår hypotes var att vi om vi stärkte självförtroendet hos kvinnor och män skulle våldet minska, men vi landade mitt i ett krig, ett socialt krig på gatan. När vi mötte kvinnorna i förorten bad de oss jobba med deras söner istället, så att de inte skulle så ihjäl varandra. Vi tog in ungdomarna och lite i taget utvecklade vi, tillsammans med dem, den metod som vi än idag använder. 

Har du själv upplevt hot eller utsatt dig för risker? 

– Hela tiden, men framför allt för att vi är illa omtyckta av narkotikakartellerna, vapensmugglarna och de korrupta poliserna. Vi känner inte av hot från gängen. De skyddar oss. Ungdomarna uppskattar vårt arbete.

Monica Zalaquett menar att människor i Centralamerika har en förvriden syn på maskulinitet. I Centralamerika innebär maskulinitet att inte visa känslor, inte krama sina söner, bara sina döttrar. I centrum står en machokultur som idealiserar den starke mannen, men den typiska machon slutar ofta ensam, alkoholiserad, deprimerad eller går en våldsam död till mötes. Då hjälper ingen maskulinitet i världen, menar Monica Zalaquett. Hon möter regelbundet unga män som säger saker som att när de hugger kniven i någon ser de framför sig hur de hugger sin egen pappa, och att det är lättare att döda någon än att säga att de älskar sin mamma.

Monica Zalaquett var inbjuden till Sverige av organisationerna Operation 1325, Diakonia och Föreningen för utvecklingsfrågor. Hon deltog på seminarier och berättade i riksdagen och på utrikesdepartementet om sina erfarenheter av att jobba med maskulinitet, genderfrågor och ungdomsvåld i Centralamerika. Hon ser en tydlig relation mellan maskulinitet och gängvåld, som också är relevant även i Sverige.

Erik Halkjaer