Go to main navigation
Charlotte Petri Gornitzka

Foto: Björn Widmark

INTERVJU

Charlotte Petri Gornitzka: Kan hon rädda biståndet?

Biståndet klarar sig inte utan företagen, facken måste släppas in till näringslivet  – och länder som snålar in på biståndet ska inte komma undan ostraffat. Det tycker Charlotte Petri Gornitzka, ny DAC-ordförande och en av biståndsvärldens mäktigaste personer.

Det faller en kall snö när Charlotte Petri Gornitzka, ny ordförande i OECD-ländernas biståndskommitté (DAC) anländer från Paris.  Lika kallt blåser det om biståndet idag.

De senaste åren har biståndet utsatts för starka påtryckningar och i juli väntas ett nytt förslag om hur företagens roll i utvecklingssamarbetet kan se ut. Det innebär att exportkrediter kan räknas in framöver, ett slags ekonomisk kompensation till företag som satsar i fattigare länder.

Förslaget om att inkludera krediter till företag väckte starka reaktioner från framförallt civilsamhället, men också stater. Kritikerna säger att det urholkar biståndets grundvärderingar ­– att hjälpa utsatta personer i andra länder. En del ser det som slutet för biståndet som vi känner det.

Pengarna räcker inte

Andra är mer positiva. De menar att en samverkansmodell, likt den som finns i Sverige mellan arbetstagare och arbetsgivare, kan fungera väl mellan bistånd och kommersiella företag, och att det går att förena med ett starkt biståndsbegrepp.

Men ett ännu starkare argument kan vara att det saknas pengar. Näringslivet måste ta en del av kostnaderna för att de globala målen ska nås. Enligt uträkningar från FN fattas 1 400 miljarder dollar årligen i bistånd till låg- och medelinkomstländer, som kan jämföras med att det globala utvecklingsbiståndet 2015 uppgick till 132 miljarder dollar.

Charlotte Petri Gornitzka tror på att skapa dialog och samverkan med företag.

– Sverige har en stor möjlighet att driva samverkansmodellen. Jag har lättare att göra det i en internationell kontext än den jag var i förut, säger hon i OmVärlden Podd.

Hon fortsätter:

– Biståndet borde söka upp företag för att initiera fler samarbeten så de ser affärsnyttan. De kan få ungdomar i jobb och satsa på bättre produkter. I mötet uppstår både kunskap och drivkrafter som inte nödvändigt finns där om man inte sett den. 

Ingen stängd klubb

Däremot ångrar hon att hon inte tidigare fick in facket i det nätverk för storföretagen som bildades under hennes tid på Sida. Syftet var att lära känna företagen lika väl som man kände civilsamhället och andra aktörer, menar hon.

– Vår avsikt var att bredda nätverket men det tog lite längre tid och blev tolkat som en stängd klubb.

Flera internationella företag som flyttat produktion till utvecklingsländer har dessvärre återkommande kopplats till skandaler om giftiga utsläpp, landgrabbing eller dåliga arbetsförhållanden. Ändå ska svenska storföretag nu bli partners med biståndet och verka för mänskliga rättigheter.

Finns det inte en risk att företagsskandaler ”smutsar ner biståndet”, som när militära insatser samverkat med bistånd?

– Vi kan inte klara Agenda 2030 var för sig utan måste jobba ihop, svarar hon.

OECD samlar världens rikaste länder och har bland annat enats om att länderna bör avsätta 0,7 procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd. Men reglerna är inte bindande och få länder lever upp till kravet.

– Det är ett område jag bekymrar mig för. Vi måste vara mer självkritiska och diskutera någon form av ”naming och shaming”, men vi får se var det landar. Dagens regler är inte skrivna efter den verklighet vi lever i. Det kommer att bli tydligare och skarpare, med mindre utrymme för tolkningar, säger hon.

Bara några dagar efter att Charlotte Petri Gornitzka tillsattes höll hon sitt första högnivåmöte i Paris om hur biståndets definitioner kan förändras. Små ändringar av definitionen görs fortlöpande, men de väntade ändringarna i juli kan bli de största sedan reglerna togs i bruk 1969.

Biståndspengar till inrikespolitiska "problem"

Biståndet har också blivit allt mer utsatt för politiskt tryck. Under 2015 användes en tredjedel av svenskt bistånd till asylmottagning och året efter låg siffran på 28 procent. I regeringens budgetproposition för 2017 har flyktingmottagande satts till 18 procent.

Det finns inget annat land i DAC som använder en lika stor andel av biståndsbudgeten till flyktingmottagande. Paraplyorganisationen Concord menar att Sverige gör fel, tar ut för stora administrativa kostnader, och bryter mot DAC:s regler. Bland annat nämns att regeringen tagit upp kostnader som sjukvård, bevakning av hotade anläggningar och resekostnader i biståndet.

Regeringen säger att den modell man räknat fram asylkostnader med stämmer enligt DAC:s regler.

– Grundprincipen är att bistånd i första hand ska gå till länder som är mindre utvecklade. Skulle det gå till flyktingmottagningar borde pengarna följa individen. Men vi ska titta på det, säger Charlotte Petri Gornitzka.

Men på frågan om Sverige gör rätt får OmVärlden dubbla svar. Enligt DAC:s regler kan ett land hjälpa flyktingar de första tolv månaderna i mottagarlandet.

– Men jag är lite osäker på vad gäller de administrativa kostnaderna, om Sverige har använt andra indirekta kostnader för flyktingar än vad man får göra, säger hon.

EU vill stoppa flyktingar med bistånd

En annan stor fråga är om EU:s biståndspengar ska få användas till att stoppa flyktingar från att nå EU – och i så fall hur stor andel av pengar. EU har idag avtal med länder som Turkiet, Jordanien med flera.

I EU:s budget för 2017 kommer 30 av de 100 miljarder kronorna gå direkt eller indirekt till att hantera flyktingkrisen. Det kan handla om humanitär hjälp i EU:s grannländer, hjälp till flyktingläger i Turkiet men även hjälp att utbilda polis, gränspolis och militär inom ramen för de avtal som EU tecknat med en rad afrikanska stater – länder som också bryter mot mänskliga rättigheter.

Charlotte Petri Gornitzka säger det är en sak att träna poliser i mänskliga rättigheter men en helt annan att bygga upp en gränskontroll, eller en hel administration, för biståndspengar.

– Men den politiska verkligheten för biståndet är tuff och DAC har försvagats i förhållande till andra politiska realiteter, säger hon.

Att protektionism och inrikespolitik har blivit viktigare än en solidarisk utrikespolitik är tydligt.

– Jag är orolig. Att solidariskt arbeta för utveckling i andra länder är en god investering och det kostar så mycket mer att rusta ner biståndet.

På frågan om hela biståndskakan riskerar att bli intecknad av militära gränskontroller, företag och flyktingavräkningarna ser hon oroande tendeser.

Finns risken att bara filantropi blir kvar till humanitära kriser?

– Jag tror att biståndets andel av de resurser som går till utveckling kommer att minska, säger hon.

Nästa mål för Charlotte Petri Gornitzka är att hitta en bra strategi för att få beslutsfattare att sluta upp kring biståndet.

– När till exempel Bill Gates talar om varför det skyddar ett land mer att jobba med bistånd, då lyssnar man på det, säger hon.

Björn Widmark/Ylva Bergman