Go to main navigation
lilialabidi.jpg

Lilia Labidi är exministern som forskare om kvinnorättsfrågor i Tunisien och just nu gästar SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study) i Uppsala.

Foto: Daniel Fjellborg

intervju

Tunisiens framtid ligger i kvinnornas händer

Feministiska rappare och satiriska kvinnliga tecknare. Det är resultatet av den arabiska våren i Tunisien 2011, men också att kvinnor nu på allvar påverkar den politiska utvecklingen. Det tror Lilia Labidi, tidigare minister för kvinnofrågor, som nu gästforskar vid Uppsala universitet.

Vi bläddrar igenom serieteckningar på Lilia Labidis arbetsdator i hennes sparsamt dekorerade arbetsrum – några utspridda Ikea-möbler och högar med litteratur. Ett typiskt rum för en besökande forskare i Sverige.

– Den här borde du ta med! Ta den!

Hon pekar på en teckning av Eiffeltornet och cederträdet från Libanons flagga som håller om varandra. En teckning som visar gemenskap efter terrorattentaten i Paris och Beirut som skedde dagarna efter varandra i november 2015. Teckningen är gjord av Nadia Dhab, en fransk-tunisisk formgivare som efter den arabiska våren började publicera satirteckningar på sin Facebook-sida ”La bulle de dlog” (en omskrivning för ”min bubbla”).

Andra bilder på professorns dator visar kvinnliga punkare med tuppkammar som viftar med den tunisiska flaggan eller unga kvinnor som inte längre vet hur de ska klä sig på strandsemestern utanför Tunis ­– flytväst eller skottsäker väst. De är alla motståndsteckningar som intresserar forskaren i antropologi och psykologi.

– När du inte har makt eller tillgång till samhället så är poesi och humor de två bästa sätten att kommunicera, säger Lilia Labidi.

– Kvinnliga serietecknare fanns inte förr. Vi hade bara män som tecknade serier. Men sen upproret 2011 har kvinnor börjat med den här typen av litteratur. Den här typen av satir.

För Lilia Labidi är det en positiv utveckling. Hon berättar att unga kvinnor i Tunisien har hittat nya uttryckssätt sedan diktatorn Ben Ali störtades under den arabiska våren 2011. Den politiska poesin har återuppstått och rapmusiken gjort en oväntad entré på scenen. Kvinnor kritiserar rådande idéer och tar själva ordet.

– Vi såg kvinnor med slöja, så kallad hijab, som började blir aktiva i den här rörelsen med rapmusik. De försvarande sina egna rättigheter och kvinnors roller. Det var något helt nytt!

”Har aldrig jobbat med politik”

Under ett år från januari 2011 var Lilia Labidi minister för kvinnofrågor i den tunisiska övergångsregeringen efter diktatorn Ben Ali.

– Jag måste erkänna att jag aldrig hade varit involverad i politik innan. Jag valdes till övergångsregeringen just eftersom jag var fristående, säger hon.

Intressegrupper protesterade utanför ministerkontoret i Tunis dagligen, men även om mycket fortfarande är tumultartat i Tunisien hyser Lilia Labidi hopp för framtiden. Tunisien är det enda landet i Nordafrika som efter revolutionsvågen 2011 har lyckats landa i en någorlunda fungerande demokrati. Landet styrs av vänsterpartiet Nidaa Tounes som i valet 2014 tog över makten efter det islamistiska partiet Ennahda.

Men arvet efter dåtiden påverkar fortfarande. Den franska kolonialmakten som bröts 1956 lämnar spår, inte minst genom de franska uttryck som återkommande berikar Lilia Labidis engelska (”alors!”, ”donc!”, ”etcetera!”). Den efterföljande diktaturen under Bourguiba och hans efterträdare Ben Ali gav på pappret tunisiska kvinnor de starkaste rättigheterna i den arabiska världen. Kvinnor fick rätt att starta företag, månggifte förbjöds och kvinnor gavs rätt att begära skilsmässa. Men diktaturens fördelar var ytliga, med det auktoritära styret störtdök tilliten till staten och korruptionen bredde ut sig.

– Det var därför folket röstade på islamisterna (i valet 2011, red anm). De led av korruptionen under den tidigare regimen. Folk tänkte att islamisterna, eftersom de är religiösa, skulle motverka korruptionen, säger Lilia Labidi.

Islamisterna för kvinnorna

Lilia Labidi förvånades av det islamistiska partiet efter den arabiska våren. Partiet öppnade upp för ökade kvinnliga rättigheter och gick med på att ha varannan man och varannan kvinna på partiets röstsedlar. De flesta kvinnor som valdes in i det tunisiska parlamentet 2011 var därför islamister och det gjorde många oroliga, menar Lilia Labidi.

– På ett sätt är det bra att ha fler kvinnor i parlamentet, men det är inte säkert att de här kvinnorna kommer rösta för kvinnliga rättigheter så som vi tänker oss dem.

Souad Abderrahim var en av dem, den kvinnliga islamist som lockade flest kvinnliga röster i valet 2011. Hon var utbildad, arbetade som apotekare och entreprenör och bar inte slöja. Att hon kampanjade för islamisterna fick många att ändra uppfattning om partiet.

– Hon sa: ”Titta, jag använder inte hijab och jag är med dem.” Jag tror att det lockade många kvinnor att rösta på dem, säger Lilia Labidi.

Men islamisterna kunde inte leverera på kvinnorättsfrågor – istället blev det tvärtom, exempelvis försvårade man livet för ensamstående mödrar. När vänstern inför valet 2014 samlade sig bakom partiet Nidaa Tounes fick de ett starkt stöd av den kvinnliga väljarkåren. Av de 1,3 miljoner röster partiet fick kom en miljon från kvinnor, enligt Lilia Labidi.

– De var rädda att förlora sina rättigheter! Och här kan du se hur kvinnors röster på allvar börjar bli avgörande.

På frågan om vad den internationella kvinnodagen betyder för kvinnor i Tunisien tystnar Lilia Labidi en stund och funderar.

– Vi firar den 8e mars varje år eftersom vi är en del av världen. Vi är del av debatten om kvinnors rättigheter.

Hon värnar den globala kvinnodebatten och har ett drömprojekt: att göra en bok för tioåriga flickor världen över om kvinnodagens betydelse.

– Jag skulle samla kvinnliga författare från olika länder. En från Tunisien, en från Sverige, en från USA, en från Indien. Det är viktigt för oss alla att lära om transnationell kultur. Hur kvinnor från olika delar av världen ser den 8e mars. Vad de gör, hur de firar och vilka frågor de diskuterar. Ett sånt projekt skulle jag vilja göra, säger Lilia Labidi och lutar sig tillbaka mot Ikea-byrån.

Daniel Fjellborg