Go to main navigation
Jineth Bedoya

Jineth Bedoya.

Foto: Daniel Cima

intervju

Våldtäkterna skulle tysta Jineth Bedoya – men hon valde att berätta

När den colombianska journalisten Jineth Bedoya valde att tala öppet om hur hon våldtagits och torterats gav hon röst åt tusentals kvinnor som utsatts för sexuellt våld i konflikter. Hennes kampanj har fått internationellt genomslag – men i hennes eget fall går förövarna fortfarande fria.

År 2011, efter att ha identifierat en av de 27 män som deltog vid hennes kidnappning elva år tidigare, rasade Jineth Bedoyas värld. Allt kom ikapp henne, och hon blev liggande i sin säng tills hon vägde 39 kilo och hennes mamma en dag ställde sig på knä vid sängen och bad henne välja livet.

Om inte för henne själv, så för de tusentals kvinnor runt om i Colombia som fått tillbaka sitt hopp tack vare Jineths kamp för dem.

Den gången reste sig Jineth upp och tog nya tag. För Jineth Bedoya är en kvinna med ofattbar styrka. Hon är en av Colombias mest kända journalister och opinionsbildare, flerfaldigt prisbelönad och en av de nominerade till Nobels Fredspris 2016 (som president Santos från samma land sedan vann).

När jag möter henne en kall morgon i Stockholms innerstad är hon frusen, trött och beskriver en yrsel hon haft i flera månader. "Läkarna har egentligen förbjudit mig att flyga", säger hon.

Två år innan Jineth Bedoya identifierade en av sina kidnappare  – 2009 – valde hon som första kvinna i Colombia att berätta offentligt om det sexuella våld hon hade utsatts för av sina kidnappare.

Vad fick dig att bestämma dig för att dela din historia med världen?

– För att det jag utsattes för var en krigsstrategi. I Colombia precis som i många andra länder med väpnade konflikter används kvinnors kroppar som vapen mot fienden. Det är ett effektivt sätt att bedriva social kontroll och ta makten över hela samhällen. Samtidigt är våldtäkt inte ett brott som tas på allvar här. Straffriheten är nästan hundraprocentig. Jag förstod att vi behövde ett ansikte på våldet, att någon klev fram och sa "det här har hänt mig", säger hon.

Det började år 2000, den då 26-åriga Bedoya åkte till högsäkerhetsfängelset La Modelo för att göra en intervju med en intern som ingick i en av de paramilitära grupper som vid den här tiden terroriserade landet. Men det var en fälla. Bedoya kidnappades, våldtogs och torterades grovt under ett dygn, sedan dumpades hon naken och svårt skadad vid en vägkant.

– När du själv plötsligt blir huvudpersonen i de historier du skrivit så vänds allt uppoch ner, säger hon.

Paramilitärerna lyckades inte tysta henne. Istället vigde sitt liv åt att outtröttligt skriva, tala och opinionsbilda kring frågor om yttrandefrihet och om sexuellt våld mot kvinnor i väpnade konflikter. Men det har varit en brant uppförsbacke och i tidvis mycket ensamt att driva frågan inom journalistkåren i Colombia.

Ditt eget fall har heller aldrig fått rättvisa. Hur känns att arbeta med de här frågorna, till och med på internationell nivå, samtidigt som de som utsatte dig aldrig har dömts?

–För mig handlar det om att det här är mitt ansvar som journalist, att kräva rättvisa för alla kvinnors skull.

– Men det är tungt. Jag kommer hem efter såna här resor och frågar mig hur jag kan hålla på att prata om rättvisa för alla när mitt eget fall fortfarande dränerar hela min existens.

Och vad svarar du dig själv?

– Att det samtidigt ger mig styrka och motivation att fortsätta – för trots min egen smärta så har jag stöd. Om inte jag gör det här nu - vem ska då göra det?

Priset Jineth Bedoya har fått betala är högt. Hon lever under ständigt hot och har därför alltid säkerhetsvakter, skottsäker väst och en bil med pansarrutor. Hon har valt bort egna barn och nära kontakt med sin familj. Förutom trakasserier och nästan dagliga hot om våld så har märkliga saker hänt kring hennes rättsfall.

– Halva min akt i utredningen "försvann". Sen konstaterades ett av mina huvudvittnen "galen", så hans vittnesmål kunde ogiltigförklaras. De som gjorde utredningen har fått gå i exil till följd av hot de utsatts för, säger hon.

Sexuellt våld som strategi i den väpnade konflikten i Colombia användes av konfliktens alla parter; de paramilitära och kriminella grupperna likväl som av den statliga armén och gerillan. Enligt nätverket ABColombia anmäls bara runt 18 procent av våldet, och straffriheten är i det närmaste total.

Men skiljer sig tillvägagångssätten åt mellan grupperna?

– Ja, vi har sett att det är de paramilitära grupperna på högerkanten som begår det grövsta våldet. Jag tror det hade att göra med en idé de hade om att de skulle rena landet från kommunismen, och att det kunde ske genom att våldta kvinnorna i de byar där gerillan hade stark närvaro.

Hur kan straffriheten vara så total?

– För att sexuellt våld fortsätter att betraktas som ett oviktigt brott. Domarna, åklagarna, alla är män. De förstår inte den här typen av brott. "Våldta en kvinna, tja... Lite får de väl stå ut med..?", säger hon.

Men tack vare Jineth Bedoya och kvinnoorganisationernas kamp har viktiga framsteg gjorts. En lag drevs igenom som erkänner sexuellt våld som vapen i konflikten, och vars straff baseras just på att det är ett krigsbrott.

Det är Bedoyas och kvinnoorganisationernas bedrift att det sexuella våldet till sist kom att erkännas vid fredsförhandlingarna i Havanna, och att det inte ska kunna ges amnesti för den typen av brott.

Vårt samtal går över till att handla om hur medier i Colombia rapporterar kring jämställdhetsfrågor och det sexuella våldet mot kvinnor i konflikter.

Sexismen genomsyrar ju hela samhället, journalistkåren är knappast undantagen. Hur upplever du att ditt stöd sett ut inom din egen bransch?

– I 15 år har jag undervisat mina kollegor; "så där skriver man inte, det är sexistiskt, den där kommentaren är inte okej, den är förnedrande", och så vidare. Fram tills för några år sedan förlöjligade många manliga kollegor konstant min kampanj. I dag kommer de till mig och föreslår teman att skriva om som relaterar till kampanjen.

Men Jineth Bedoya menar att det bara är hennes egen tidning, El Tiempo, som förstått genusperspektivet. På resten av landets redaktioner är situationen en helt annan, och mycket återstår att göra.

Samtidigt händer det trots allt positiva saker också. I Colombia är fredsavtalet underskrivet och från hela Latinamerika hör vi om demonstrationer och liknande kampanjer som den du driver. Kan du känna hopp?

– Vi kvinnor i Latinamerika har vaknat nu. Jag tror att den machismo som vi tvingats leva med under så lång tid till slut har nått en punkt när vi säger nu räcker det! Jag hoppas att det här uppvaknandet ska leda till en ny medvetenhet bland männen. Att de ska förstå att vi måste vara rädda om livet.

Ania Janerud