Go to main navigation
Klassresa Bangladesh

Rehnumi Shumi minns första gången hon gick till dyr en sushirestaurang med sin man och svärföräldrar. Medan hon satt och febrilt försökte plocka upp en rå fiskbit med två pinnar och hålla god min tänkte hon hela tiden på sin mammas tillredningar av små fiskhuvuden och den vansinniga absurditeten i hur dessa två världar kolliderade.

Foto: Iva Troj

intervju

Bangladesh: ”Jag lyckas inte sluta fred med min nya klass”

Inom sig har Rehnumi Shumi två personer – den fattiga flickan från den avlägsna byn och den moderna yrkeskvinnan som lever i en ofta onödig lyx. Att hennes egen klassresa skedde tack vare andras välvilja påminns hon om varje gång någon ber om pengar.

Jag led länge (och gör det kanske fortfarande) av bluffsyndromet – rädslan för att bli avslöjad; att folk skulle inse att jag inte passade in med dem. Jag minns första gången jag gick till en sushirestaurang – en väldigt dyr sådan – med de som skulle bli mina svärföräldrar.

Medan jag satt där och febrilt försökte plocka upp en rå fiskbit med två pinnar och samtidigt hålla en trevlig konversation var det enda jag kunde tänka på min mammas tillredningar av små fiskhuvuden och den vansinniga absurditeten i hur mina två världar kolliderade.

”Den galna mannens familj"

Jag föddes i en liten stad i Sylhet i östra Bangladesh av föräldrar som inte hade mycket mer till sitt namn än en minimal jordplätt. Min pappa var psykiskt sjuk och kunde aldrig behålla ett jobb mer än i några veckor. När jag var sex låste han in sig i sitt rum. Fortfarande vet jag inte hur mamma – gift som 15-åring – lyckades försörja vår trebarnsfamilj.

Vår lerhydda hade ett ”sovrum” där min pappa höll sig instängd och ett annat allrum där resten av familjen bodde. Mamma odlade grönsaker på vår lilla odlingsplätt men det var aldrig tillräckligt för att hålla oss mätta. När vi var små skickade grannarna mat, gamla kläder och andra allmosor till ”den galna mannens” familj. En annan familj tog på sig att betala för min utbildning eftersom jag tidigt utmärkte mig i matte.

Mamma sa till mig att ge mig av

När jag fick resultaten från min gymnasieexamen hade pappa försämrats så mycket att han inte längre kände igen oss och min mamma hade allt större svårigheter att klara ekonomin. Jag fick väl godkänt men stod inför ett svårt val – skulle jag hoppa av och ta ett jobb som sekreterare någonstans i Sylhet för att ta hand om min pappa, eller skulle jag studera vidare?

Det var tillslut min mamma som sa till mig att ge mig av. ”Mitt liv är redan över, men det är ingen mening att du också offrar ditt”, sa hon till mig. Jag lämnade alltså min by för första gången i livet för att ta mig till huvudstaden Dhaka med bara några hundra taka i handen som jag hade över på studiestipendiet. Jag sökte till landets bästa statliga universitet.

Resten är, som man säger, historia.

Två personer i ständig konflikt

Efter ett par månader hade jag fyra elever att ge extralektioner och kunde betala mina utgifter och skicka hem lite pengar till mamma. Som 34-åring är jag nu bankchef och lever ett bekvämt liv med ett barn och en man som också är bankir. Vi bor i en lägenhet i en av de välbeställda delarna av huvudstaden.

När jag tänker tillbaka på de dagarna förefaller mitt liv närmast filmiskt: fattigdomen, min pappas sjukdom, min mammas kommentar, resan till en okänd stad, kampen att passa in med stadsborna, min överlevnad och till slut min lyckosamma karriär – det är verkligen den klassiska framgångssagan.

Ändå känns det som om jag är två personer i ständig konflikt. Den fattiga flickan från den avlägsna byn för vilken tre mål mat om dagen var en utopi – och den framgångsrika yrkesarbetande kvinnan som anordnar frikostiga middagsbjudningar för sina vänner och sin familj.

Kvinnan med utslitna klänningar och kvinnan med en hel garderob av plagg som hon i många fall aldrig använt. Känner de här kvinnorna ens igen varandra?

Oförmåga att sluta fred

Vårt hem – som min man ärvde från sina välbärgade föräldrar – framstår ibland som främmande för mig, även efter tio års äktenskap och även om jag också har spenderat pengar på möbler och inredningsobjekt. Jag kan inte riktigt förklara den här oförmågan att sluta fred med min nya situation och klass.

Och under tiden fortsätter jag att mekaniskt agera enligt vad som förväntas av den yrkesarbetande medelklassmamma jag är: jag köper det bästa jag kan till mitt barn och skickar henne till en privatskola för vilken de årliga avgifterna är högre än totalsumman för hela min utbildning.

Jag antar att en del av mig vill kompensera för fattigdomen i min ungdom – mitt barn ska inte ha känslan av att sakna något och jag måste ”hålla skenet uppe” inför kollegor, vänner och svärfamilj. Jag borde dra nytta av den lyx jag inte ens kunde drömma om under min barndom.

En av få som lyckats

Visst känner jag ibland avsmak för den onödiga lyxen i våra liv om man jämför med hur många av mina släktingar har det. I min by – dit jag åker varje år – är jag en av de få som har lyckats ta mig upp. Utifrån den positionen finns det förväntningar på mig – även utanför den närmaste familjen. Någons barn är sjukt, någons dotter ska gifta sig och någon behöver pengar för att betala av på lånen…

Jag försöker göra vad jag kan för när allt kommer omkring är jag högst medveten om att jag också är där jag är i dag för att någon som hade det bättre hjälpte till.

Men ibland känns det som att det är lite utöver dessa pengaöverföringar håller mig i kontakt med mina gamla vänner, grannar och till och med mina två systrar. De giftes tidigt bort och eftersom de saknade hemgift hamnade de i familjer med ekonomiska problem. Med min mamma har jag tack och lov lyckats upprätthålla en nära relation (pappa dog under mina universitetsstudier). Hon bor nu i ett trerumshus i tegel som jag byggde genom ett lån från mitt kontor.

Byn finns alltid kvar inombords

Jag vill att mitt barn förstår den värld jag växte upp i och hur priviligierad hon är; att hon inte ska ta välståndet för givet. Men jag känner att min lilla femåring har svårt att ta in berättelserna om min barndom. Min man förstår inte heller mina inre konflikter. ”Det där var ju för så längesen – varför bekymrar du dig fortfarande om det?”, säger han. Jag svarar att även om en flicka lämnar byn så kommer byn alltid att finnas kvar inom henne.

Berättat för journalisten Sushmita S Preetha

Översättning: Karin Elfving

Den här artikeln har producerats genom ett journalistprojekt som drivs av organisationen One World. Syftet är att genom lokala fotografer och journalister få in fler perspektiv i utlandsrapporteringen. Projektet finansieras av Sida men är redaktionellt oberoende.

Rehnumi Shumi heter egentligen någonting annat.