Go to main navigation
tema-klassresa1.png

I Colombias medel- och överklass väcker mat som är populär bland fattiga avsmak. Men för Diana Gordillo, som växte upp i fattigdom, väcker smakerna helt andra associationer. Foto: Gerald Bermudez

intervju

Colombia: Smaken av fattigdom

När Diana Gordillo stoppar en bit mortadella-korv i munnen känner hon fortfarande samma känsla av lyx som när hon var barn och sällan fick äta sig mätt. I Colombias medel- och överklass förknippas mortadella däremot med fattigdom.

Bland människor i den medelklass där jag nu befinner väcker mat som är populär bland fattiga avsmak. För att inte betraktas annorlunda brukar jag därför säga att jag inte gillar bland annat mortadella, trots att det är något jag älskar!

En dag på den fina privatskola där jag jobbar sa min kollega att inte hon ville ha guavajuice för att det smakade fattigdom. Det fick mig att känna mig obekväm och samtidigt ledsen – så många förnekar sitt ursprung trots att en stor del av den colombianska medelklassen har ändå vuxit upp under enklare förhållanden.

Förändrad syn på mat

Min sociala förändring reflekteras främst i ett förändrat förhållningssätt till mat. När jag var liten var ätandet en möjlighet som man inte fick missa och det gällde att bli så mätt som möjligt.

I dag försöker jag ändra inställning till att det handlar om att få i mig rätt näring för att må bättre fysiskt. Och i min nya samhällsklass har jag insett att man inte bara äter för att fylla magen utan också som del av det sociala livet.

Jag växte upp i Soacha, en stad i närheten av Bogotá med föräldrar och två bröder. Jag gick i en statlig skola men började tidigt jobba parallellt med studierna. Min spanskalärare trodde verkligen på mig. Hon lånade mig böcker och tog med mellanmål till mig i skolan. Hon sa att jag skulle bli en fantastisk lärare och sedan köpte och gav hon mig en övningsbok för inträdesprovet till universitetet.

Det sista året på gymnasiet satt hon och tränade på frågorna med mig. Hon betalade för provet och körde mig sedan dit. Under hela min studietid var det hon som gav mig stöd.

Inga andra drömmar än att överleva

Mina föräldrar kan inte läsa ordentligt och därför gav mina studier en annan status i familjen. Jag minns till exempel när polisen kom för att vräka dem. Precis när mina föräldrar var på väg att skriva under på att de accepterade att kastas ut kom jag hem. Min pappa bad mig läsa och det var så jag lyckades hejda allt och ringa en advokat.

Under min barndom hade jag inte andra drömmar än att överleva – att ha mat och klara dagen. Jag minns att när jag var liten tyckte jag att alla som hade bil eller en stor TV var rika. Den världen var något avlägset, otillgängligt och omöjligt.

I Soacha fanns inte rika människor på samma sätt som i Bogotá och därför var medelklassen som en värld av miljonärer.

Första gången jag gick in i en affär och köpte ett par byxor, ett par skor och en blus med mina egna pengar var en märklig upplevelse. Fast jag hade råd kände jag att jag inte borde göra av med så mycket pengar. Samtidigt, känslan att ta på mig sådant som aldrig hade använts av någon annan och veta att kläderna bara var mina!

På något sätt gjorde det att jag plötsligt tog mig förbi min ständiga förundran över möjligheten att kunna köpa.

Materiellt har jag tagit mig långt

En annan förändring är att jag nu har ett funktionellt boende med olika rum för olika syften. Jag växte upp i ett enda rum under plåttak där jag, tills att jag var 16 år gammal, bodde med mina föräldrar och mina två syskon. Badrummet delades med andra familjer i huset och köket var i samma rum.

Som liten hade jag aldrig kunnat drömma om att ha det så här bra, berättar Diana Gordillo.

I dag är jag stolt att min dotter har sitt eget rum i lägenheten och att hon kan ta dit sina vänner utan att skämmas.

Materiellt sett har jag tagit mig långt – som liten hade jag aldrig kunnat drömma om att ha det så här bra. Men att jobba i ett exkluderande socialt sammanhang på en elitskola och gå på trendiga kaféer och restauranger får mig ibland att känna att jag borde ha det ännu bättre. Samtidigt vet jag att det ofta är onödiga utgifter och att jag borde jämföra mig med mig själv istället.

Etikett klistrad på mig

Förändringen i status skapar också en konflikt inom mig. Jag skulle vilja fly bort från idén att behandlas utifrån stadsdelen där jag bor, kläderna jag använder eller universitetet där jag gick – det är som att jag går runt med en etikett klistrad på mig. Jag märker att jag behandlas bättre när jag kan köpa mer saker eller upplevelser. Men jag är mer än de här sakerna!

Att leva i sociala kretsar långt ifrån mina uppväxtförhållanden får mig också att känna mig osäker på min plats i samhället – och på om jag egentligen har någon sådan. Att träffa mina familjemedlemmar och barndomsvänner är alltid en bitterljuv erfarenhet. Å ena sidan en möjlighet till att återknyta till mitt förflutna som haft betydelse för den jag är. Å andra sidan ständig avundsjuka från farbröder och kusiner som menar att jag betraktar mig själv som bättre än dem och ”inte hälsar på de fattiga längre”.

Men jag försöker hålla det ifrån mig eftersom jag vet att jag varken är karriärist eller ser ned på folk. Sådana kommentarer handlar mer om avundsjuka.

Betyder mycket för dem

Förväntningarna på att jag ska ge någon typ av stöd är alltid närvarande. Jag har kontakt med en del familjemedlemmar men inte med barndomsvänner. Att vi inte ses beror på att deras livssituationer tvingar dem att flytta hela tiden, men också på att det är svårt för mig att säga nej när de knackar på min dörr och ber om pengar.

Jag vet ju att det betyder mycket för dem. Om det gäller barn kan jag inte säga nej – jag inte vill att något barn ska gå igenom vad jag gick igenom. När jag hjälper ett barn är det som om jag reser i tiden och försöker ge glädje åt den lilla flicka som en gång var jag.

Berättat för journalisten Gerald Bermudez

Översättning: Karin Elfving

Den här artikeln har producerats genom ett journalistprojekt som drivs av organisationen One World. Syftet är att genom lokala fotografer och journalister få in fler perspektiv i utlandsrapporteringen. Projektet finansieras av Sida men är redaktionellt oberoende. 

Diana Gordillo heter egentligen något annat. Hon ville att hennes riktiga namn skulle ändras i artikeln för att undvika Google-träffar och stigmatisering i hemlandet.