Go to main navigation
Gustavo klassresa

Gustavo Nazar växte upp i en medelklassfamilj i Chile, men efter flykten till Sverige så hade familjen inte samma ekonomiska eller sociala kapital.

Foto: Tobias Olsson

intervju

Den omvända klassresan – Gustavo började om från botten i Sverige

I Chile tillhörde Gustavo Nazars familj den övre medelklassen, med pool i trädgården och anställda i hemmet. Men efter sin flykt till Sverige fick familjen börja om från botten – och kämpa mot alla fördomar mot ”utlänningar”.

I Chile bodde vi i ett villaområde där grannarna var ministrar och högt uppsatta militärer. Som alla andra hade vi pool i trädgården och anställda i hemmet, ofta ensamstående mammor. En dag kom sonen till en av dem. Han var mörkare och hans mamma hade dåligt med pengar. Han gick in och skulle bada eftersom han var en vän till familjen. Då sa flera av ungdomarna som var där. ”om han ska bada i samma vatten som oss så går vi!”. Pappa svarade ”var så god, ni vet var dörren är”.

I exakt samma roll hamnade vi när vi kom till Sverige – plötsligt blev vi den killen. Vi hade varken ekonomiskt, socialt eller kulturellt kapital och ett annat utseende.

Kom från övre medelklass

Pappa kom från en övre medelklass. Innan kuppen i Chile 1973 jobbade han som jurist på parlamentet i Chile och var på väg att göra en bra karriär. Han hade hand om att formulera de politiska besluten och koppla dem till lagstiftningen.

Gustavos pappa (tvåa från vänster) på jobbet i Chile 1981. Familjen levde då ett bekvämt övre medelklass-liv vilket i slag förändrades när de tvingades fly till Sverige.

Efter militärkuppen satt pappa i koncentrationsläger i två år innan han flydde. Vi fick asyl i Sverige 1975 tillsammans med min mamma, min farmor och mina tre syskon. Jag var då 12 år – min pappa strax över 40.

Drastisk förändring i Sverige

Våra ekonomiska villkor förändrades drastiskt när vi kom vill Sverige – vi hamnade längst ned i den rådande hierarkin. Här var min pappas erfarenheter och kunskaper inget som överhuvudtaget efterfrågades. Det blev direkt städning på Domus och EPA. Vid arbetsdagens slut fick städarna visa fickorna så att arbetsgivaren kunde se att inte hade tagit något. Det var del i misstänksamheten vi upplevde mot flyktingar – eller utlänningar som vi kallades på den tiden.

Men pappa såg det som ett jobb och försökte alltid upprätthålla sin optimism. Efter några år och en del utbildningar började han arbeta på en folkhögskola genom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd – han var ju duktig på att skriva maskin. Pappa tjänade minst av alla och eftersom han fick lönebidrag omfattades han inte av löneförhöjningar utan hade konstant samma månadsinkomst under sina tio år där.

Mamma var hemmafru i Chile och hade ingen akademisk utbildning. I Sverige jobbade hon som sekreterare, på fabrik och inom äldreomsorgen. Inget av jobben var särskilt välbetalt.

Växte upp i miljonprogrammet

Vi bodde i ett höghus i miljonprogramsbygget Söderhöjden i Jakobsberg, ett område som präglades av människor från arbetarklassen och en del lägre tjänstemän. De flesta unga gick ut och jobbade efter åttan eller nian – eller tog den kriminella vägen.

Att gå och plocka gamla möbler i containrar var inget konstigt för oss och vi hade inte pengar för att köpa kläder särskilt ofta. Sådan var situationen för de flesta i området men som invandrad familj fick vi dessutom hela tiden förhålla oss till stigmatiserande föreställningar om oss som ”utlänningar”.

Klassfrågan ständigt närvarande

Jag växte upp i en akademikerfamilj där språk och intellekt alltid varit en del av vardagen. Så också politiken. Trots uppväxten i ett lyxigt villaområde i Chile var vi medvetna om orättvisor. Klassfrågan var ständigt närvarande, något som var kopplat till den tidens sociala rörelser i Latinamerika. De hade en enorm kraft och gick in i människors hem, språk och självförståelse.

Gustavo Nazar i skolan i Chile.

I Chile satte min pappa oss i kommunal skola för att vi också skulle träffa barn från andra samhällsklasser. Jag kunde jag se vilka som hade lägre social status och ibland köpte jag mat till de jag visste var fattiga.

Redan etablerade föreställningar

I Sverige kunde jag också se vilka som var mer utsatta och att det fanns skillnader från en del av Jakobsberg till en annan; på andra håll fanns ackumulerat kapital i form av hus, bil, sommarställe och kläder. Om oss gick skämten, vi lyckades sämre i skolan och våra föräldrar fick sämre betalda arbeten. Jag hamnade i en så kallad obs-klass i skolan – troligen enbart för att jag såg annorlunda ut, hade svårare med språket och därför var stökigare.

I Sverige fanns inget intresse för att veta hur vi haft det i Chile, eller att jag där hade haft högsta betyg – föreställningarna om oss var redan etablerade.

I förhållande till oss barn visade pappa ingen sorg och var kategorisk med att vi inte skulle återvända. Han förstod att han aldrig skulle få samma position och jobb igen och visste att han ekonomiskt stod längst ned eftersom han aldrig fick en riktig lön. Han visste att de utnyttjade hans kompetens men accepterade sin nya position som knegare och flykting och stod ut med att bli hånad och kränkt som en andra klassens medborgare. Aldrig försökte han avreagera sig eller visa missnöje utan hans attityd gentemot oss var alltid: ”ni kommer att fixa det!”

Principer viktigare än pengar och status

Parallellt levde han kvar i den andra världen och följde allt som hände i Latinamerika. När parlamentet i Chile öppnades igen 1991 försökte de locka tillbaka honom och en del andra exilchilenare för att bygga upp strukturerna med löner på 30-50 0000 kronor i månaden. Men pappa ville inte gå tillbaka till att jobba där. De hade flytt och lämnat allt på grund av grundläggande principer om ett jämlikt samhälle. Principer var viktigt för honom – inte pengar och status.

Familjen Nazar levde ett idylliskt medelklassliv i Chile innan flykten till Sverige.

Även om mina föräldrar inte hade social status i Sverige hade de en viss ställning i det lilla sammanhanget i relation till andra latinamerikanare och flyktingar. De var bland de första utomeuropeiska invandrare att komma till Jakobsberg och de spelade en viktig roll som stöd till de som kom efter vad det gällde samhällets normer och regler och utifrån deras erfarenheter som flyktingar.

I marginalen av berättelsen

För min (nu avlidne) pappa – som för mig – har underordningen alltid funnits. Sorteringen pågår fortfarande även om det i dag delvis är nya grupper. Som barn tog det ett tag att förstå men sen var det tydligt hur klass, etnicitet, kön samspelade. Fortfarande är den här kategoriseringen del av min vardag.

Den stora skillnaden i dag är att ingen i Söderhöjden har två svenska föräldrar. Då hette mina kompisar Tommy, Kenta och Linus. I dag står det knappt Andersson och Svensson på några trappuppgångar. Då gick barn från olika samhällsklasser i samma skola och det fanns möjligheter att förändra sin klasstillhörighet. I dag håller skolan som institution på att demonteras och då blir det upp till varje förälder att se till att barnen lär sig.

De som säger att alla kan bli det de vill i Sverige gömmer undan verkligheten. Svart på vitt finns kunskap om hur människor sorteras både inom skola och på arbetsmarknaden. Hierarkierna i Chile finns här också. Berättelsen om Sverige är komplex men vissa människor hamnar alltid i dess marginaler, däribland mina föräldrar.

Berättat för journalisten Karin Elfving

Texten handlar om Gustavo Nazar som är utvecklingssamordnare för normer och värden samt pedagogisk inspiration vid Grundskoleförvaltningen, Malmö Stad