Go to main navigation
lars_tragardh.jpg

Historikern Lars Trägårdh har forskat om filantropi och ser att självbilden hos givarna har vuxit sig stor på sistone och att staten ses som stelbent och mindre effektiv.

Foto: Privat

intervju

Egotrippade världsförbättrare – så kan vi förstå dagens filantroper

Den nya tidens superrika ser filantropi som en förlängning av sin affärsverksamhet, enligt historikern Lars Trägårdh. Men är privata gåvor en välbehövlig injektion eller kan det i själva verket vara ett hot mot demokratin?

Privata donationer från världens allra rikaste har ökat kraftigt de senaste decennierna. I dag ger superrika filantroper bort cirka åtta miljarder dollar årligen.

Även om filantropi alltid varit populärt bland USA:s superrika så kan den nuvarande trenden till viss del spåras till den amerikanska västkusten med Microsoftgrundaren Bill Gates. Bill och Melinda Gates Foundation är i dag en av världens största privata välgörenhetsaktörer och förfogar över ett kapital på 44 miljarder dollar.

År 2010 startade Bill Gates tillsammans med finansmannen och filantropen Warren Buffet uppropet ”The Giving Pledge” där multimiljardärer skriver under på att ge bort minst hälften av sin förmögenhet under sin livstid.

Trots att filantropi och välgörenhet traditionellt spelat en liten roll i Sverige växer trenden även här. Ingvar Kamprad, Stefan Persson, Rausing-familjen och Skype-miljardären Niklas Zennström är exempel på svenskar som skänker bort avsevärda summor. 

Affärsdriven filantropi

Historikern Lars Trägårdh har studerat fenomenet och menar att den nya tidens filantroper skiljer sig från sina traditionella föregångare, som Carnegie och Rockefeller. Inom forskningen kallas den nya generationen för ”filantrokapitalister”.

– De har sitt ursprung i den västkustbaserade entreprenörskulturen och har inte alls samma fokus på givandet i sig. Dagens superrika vill styra hur pengarna används och vilka resultat de uppnår. De betraktar filantropin mer som en förlängning av sin egen affärsverksamhet, säger han.

Läs om om hur pokervinstern blev datorer i Ghana

Den äldre filantropiska traditionen i USA kom ur en miljö kring förra sekelskiftet som var ganska religiöst präglad.

– Man hade tjänat en massa pengar och ville betala tillbaka för att få pluspoäng hos Gud. Det var en tradition som la fokus på givandet i sig. Den tidens filantroper var aldrig särskilt intresserade av exakt hur pengarna sedan användes.

Spendera pengarna innan man går bort

Till skillnad från tidigare är den nya generationen fokuserad på att använda sina resurser under sin egen livstid.

– Istället för att du lägger pengar i stiftelser som ska leva för evigt, som Rockefeller eller Carnegie Foundations som fortfarande existerar, gäller det nu att spendera pengarna innan man själv går bort, säger han.

Enligt Lars Trägårdh är dagens filantroper generellt sett betydligt mer självcentrerade individer.

– De är mycket mer skamlösa i bejakandet av sig själva. De kommer ur en entreprenörskultur där de fått en sorts hjältestatus, och den tar de med sig in i filantropin. Eftersom de varit jätteduktiga på att tjäna pengar som affärsmän så är de övertygade att de också är speciellt talangfulla i hur pengarna används i den filantropiska verksamheten. Dagens filantroper är oerhört mycket mer egotrippade om man säger så.

En annan skillnad, särskilt i USA, är de gynnsamma skattereglerna för välgörenhet.

– De tidiga filantroperna, som Rockefeller, gav pengar i en tid när det inte innebar att du fick skattelättnader. Det var ett sant givande, så att säga. I dag är den här verksamheten väldigt tydligt förbundet med en rad olika skattefördelar.

Välgörenhet istället för skatt

Det gör också att en del av pengarna som filantroperna spenderar i sina välgörenhets- och biståndsprojekt runt om i världen är pengar som annars skulle ha beskattats.

– På det sättet undandrar de väldigt stora resurser från den demokratiska staten. Inbäddat i detta finns en liberal statskritisk tradition, tanken är att de här filantroperna är mycket bättre beskaffade än staten att fatta beslut om hur pengar ska komma till nytta. Staten betraktas som en inkompetent byråkratisk stel institution som inte klarar av att vara innovativ och hitta nya lösningar.

Det är en stark kontrast mellan den amerikanska och den svenska politiska kulturen, där man i Sverige traditionellt haft en mycket stort förtroende för stat och beskattning. Det har dock börjat vändas även i Sverige och i de nordiska länderna.

– Den amerikanska mentaliteten har fått en väldig genomslagskraft globalt, i och med de senaste decenniernas neoliberala strömning med fokus på valfrihetsreformer och större utrymme för privata aktörer. Den nya tidens superrika agerar inte filantropiskt utifrån en känsla av att de har en skuld, utan snarare utifrån föreställningen att de har en speciell gåva som gör att de har en sorts rätt att använda sina pengar som de vill utan massa jobbiga regelverk från den demokratiska staten.

Partner eller ersättning

Den skarpa uppdelningen mellan stat och välgörenhet är ett kännetecken för dagens filantropi. Tidiga filantroper i början av 1900-talet såg sig snarare som komplement till staten, enligt Lars Trägårdh.

– På den tiden såg sig filantropi och stat som partners. Så var det fram till 30-40-talet. Därefter växer det fram en mer statskritisk libertariansk tradition i USA där filantropi börjar se sig som en ersättning för staten.

Sverige gick under samma tid åt ett annat håll. Parallellt med den socialdemokratiska välfärdsstaten växer det fram en sorts anti-filantropisk, anti-välgörenhets tradition. De fattiga skulle inte ta emot allmosor från de rika utan sociala problem skulle lösas genom sociala rättigheter och omfördelning av samhällets resurser via staten.

– Sverige och USA gick i olika riktningar. Men nu börjar den äldre formen av välgörenhetspraktiker att återvända även i den svenska kontexten.

Symptom istället för samhällsproblem

Enligt Lars Trägårdh riktar dagens filantroper framförallt sitt fokus mot symptom snarare än underliggande samhällsproblem.

– Den tidiga filantropin hade en annan inriktning mot generell samhällsförbättring. Ett svenskt exempel är Gunnar och Alva Myrdal som delvis var finansierade av Rockefeller och Carnegie som då såg sig som viktiga samhällsförändrande aktörer i USA och Europa. Jag tror att dagens filantropi kan få problem med sin legitimitet om den fortsätter att uppfatta sig själva utifrån en nästan libertariansk ordning där man ser stater som problem.

Men vad kan den nya filantropiska trenden få för konsekvenser?

– Det finns mycket bra, men det finns även problematiska sidor. I den mån det hela bygger på att man överför pengar från den gemensamma skattesektorn till det privata så undandrar man också besluten från demokratin och lägger makten i händerna på de här privata aktörerna. Det ligger en ickedemokratisk aspekt i det.

I förlängningen kan man få ett fåtal väldigt rika individer som fattar allt fler beslut som egentligen angår oss alla, menar Lars Trägårdh.

– Stiftelserna är inte demokratiskt byggda. Det finns inga medlemmar och omröstningar. De är ofta icke-transparenta, man kan inte granska vad som händer. Så de är icke-demokratiska på olika nivåer samtidigt.

Kontrast till den svenska traditionen

Det är en särskilt stor kontrast i Sverige där civilsamhället traditionellt byggt på medlemsrörelser och folkrörelser utifrån en modell av interndemokrati, vars själva syfte ofta varit att fördjupa demokratin.

– Det är intressant att vi även i Sverige nu ser en tendens bort från de här medlemsmodellerna mot stiftelser som inte är demokratiskt byggda. Det är ingen trend jag tror att man ska överdriva i dagsläget i Sverige. Men det är en tendens.

Å andra sidan, menar Lars Trägårdh, kan filantropin fördjupa demokratin på det sätt att givandet blir mer pluralistiskt.

– Filantropin kan spela en väldigt viktig roll i att den skapar vad jag brukar kalla för en resurspluralism, att det finns pengar tillgängliga som kommer från olika håll. Det kan innebära att det finns större möjligheter för innovationer, experiment och möjligheter att identifiera problem och söka lösningar som inte bara utgår från samma källa.

På så sätt kan filantropin snarare fördjupa demokratin.

– Om man med demokrati inte bara menar majoritetsstyre utan också en pluralism, då kan filantropin fylla en positiv funktion. Så det beror på hur man ser på det. Det är viktigt att ha en nyanserad diskussion om filantropi som inte demoniserar dessa människor som genuint försöker göra väldigt gott – men vi ska inte heller göra dem till hjältar, säger Lars Trägårdh.

Mikael Färnbo