Go to main navigation
tema-klassresa2.png

Fattigdomen är något jag har upplevt i min kropp och i mitt liv. Den erfarenheten gör att jag känner medkänsla med de som går igenom samma sak och att jag upplever att jag har ett ansvar, berättat Widlore Mérancourt.

intervju

Haiti: ”Min framgång tillhör mina föräldrar och syskon”

På Haiti lever Widlore Mérancourt i dag ett priviligierat liv. Men på hans axlar vilar ansvaret för nio andra familjemedlemmar och hans stora skräck är att något ska hända honom – något som gör att han plötsligt är tillbaka i sin tidigare fattigdom.

Jag fyller 27 år i år men kan inte planera något för mitt eget liv. Med ansvaret för en hel familj är det omöjligt att tänka på framtiden. Mina föräldrar har alltid sagt att de investerade i mig för att jag skulle kunna hjälpa mina syskon. Jag har alltså växt upp i vetskapen om att min framgång i livet tillhör mina föräldrar och syskon.

I alla beslut måste jag räkna in dem som är helt beroende av mig. Jag kan inte gifta mig, tänka på att skaffa barn eller ett eget hus. Hela min inkomst är redan spenderad i förväg.

Alla pengar gick till min utbildning

Jag är det äldsta barnet i en fattig åttabarnsfamilj i Jérémie på södra Haiti. Min mamma har aldrig jobbat och min pappa är snickare. I stort sett hela familjens resurser gick till min utbildning eftersom mina föräldrar hade en nästan irrationell tro på att en sådan investering skulle betala sig.

Pappa hade valet mellan att bekosta skolavgifter och att sätta mat på bordet. Han valde att använda 70-80 procent av inkomsterna till min skolgång. Därför gick jag i de bästa skolorna samtidigt som vi gick igenom många svåra perioder då vi åt i stort sett samma mat – den billigaste – varje dag: ris, sill och banan. Jag åt aldrig kött eller grönsaker.

Länge fanns ingen elektricitet hos oss och för att få dricksvatten var vi tvungna att gå 35 minuter till en å. Vi studerade i ljuset av stearinljus eftersom den enda fotogenlampan gick åt till att lysa upp stora rummet. Flera gånger fattade huset eld efter att jag somnat över läxorna.

Extrema skillnader

I mitt kvarter märkte jag inte att jag var fattig eftersom alla levde med samma brister. Men i skolan skapades en distans mellan mig och mina kamrater. Jag levde under extremt svåra förhållanden samtidigt som jag mötte barn som på rasterna gick och åt på de bästa restaurangerna och vars föräldrar körde dem i bil till skolan.

När månadsbetalningarna stämdes av var jag den enda i klassen som blev kallad. Mina kamrater såg mig skickas hem tills det att mamma och pappa kunde betala – en erfarenhet av förnedring som verkligen markerade min barndom och som har påverkat min personlighet. Sedan dess är jag målmedveten i att arbeta hårt för att det aldrig ska hända igen, varken för mig eller för mina eventuella barn.

I dag är det svårt att förklara min sociala ställning. När jag jämför mig med mina andra kompisar är jag förstås priviligierad. En rad omständigheter har lett till att jag är där jag är – kommunikationsansvarig vid Heinikens lokala underavdelning. Man kan kalla det tur. Jag har ett jobb med trygg inkomst, försäkring, bil och jag kan betala min hyra och ta hand om mig själv. De personer som jag möter i min yrkesroll är framförallt utlänningar och jag har i dag tillgång till en värld som var helt stängd för mig som barn.

Varje gång jag åker tillbaka till min by lider jag – framförallt när jag ser hur vänner och folk som tagit hand om mig lever i en obeskrivlig fattigdom, berättar Widlore Mérancourt.

Samtidigt är det som att mitt statusliv bara är utåt sett. Egentligen borde jag väl höra till medelklassen, men jag kan inte njuta av dess privilegier eftersom fattigdomen fortfarande håller mig i ett järngrepp – jag måste jobba för andra och begränsa mina utgifter till det mest basala. I dag är det jag som betalar för alla mina yngre syskons skolavgifter och för två systrar som går på universitetet.

Gör mig inga illusioner

Bara en tunn linje skiljer mig från mina tidigare levnadsförhållanden. För varje beslut jag tar i livet, kan inte bara mitt eget liv utan också nio andra personers liv sättas i fara. Jag är medveten om mitt ursprung och gör mig inga illusioner. Vad som helst kan när som helst kasta mig över till andra sidan.

Fattigdomen är något jag har upplevt i min kropp och i mitt liv. Den erfarenheten gör att jag känner medkänsla med de som går igenom samma sak och att jag upplever att jag har ett ansvar, särskilt mot de som står mig närmast. Jag måste vara generös och använda min tid till att göra nytta. Vetskapen om vad det innebär att leva i fattigdom gör att jag avskyr slöseri.

Den skräck som förföljer mig dagligen är att något ska hända mig. Vi har redan pratat om det i min familj och flera gånger försökt att starta upp en affärsrörelse, men det har inte fungerat. Istället är min strategi nu att hjälpa mina två systrar som går på universitetet att bli klara så fort som möjligt. Det skulle vara en enorm lättnad för mig. Då skulle jag äntligen kunna tänka på mina egna mål i livet.

Obeskrivlig fattigdom

Samtidigt känner jag mig inte alls bitter gentemot någon. Jag tror inte på att folk väljer att bli fattiga. Mina föräldrar valde inte sin situation. Nej, det finns ett helt samhälleligt system som placerar människor där de är.

Varje gång jag åker tillbaka till min by lider jag – framförallt när jag ser hur vänner och folk som tagit hand om mig lever i en obeskrivlig fattigdom. Om jag ibland inte vill vara där är det inte för att jag vill fly mitt ursprung utan snarare för att jag känner mig så maktlös inför deras behov.

I och med att jag är den enda som klarat mig ur fattigdomen, förväntar de sig alla att jag gör något för att hjälpa dem till en bättre situation. De idealiserar mig på ett sätt som inte går att föreställa sig. Men jag är på alla sätt knuten till Jérémie och till min familj eftersom det är min barndom, mina lärare och de maträtter jag älskar – en del av mitt liv som varit avgörande för den person jag är i dag.

Berättat för journalisten Ralph Joseph Thomassaint

Översättning: Karin Elfving

Den här artikeln har producerats genom ett journalistprojekt som drivs av organisationen One World. Syftet är att genom lokala fotografer och journalister få in fler perspektiv i utlandsrapporteringen. Projektet finansieras av Sida men är redaktionellt oberoende.