Go to main navigation
Kayo Mpoyi.jpg

Kayo Mpoyi känner ett ansvar för sina förfäders historia och vill berätta vad kolonialismen innebar för dem och kommande släkter.

Foto: Monica Hansson

INTERVJU

Kayo Mpoyi skriver för att läka det koloniala arvet från Kongo-Kinshasa

Skulden till förfäderna – kantad av blod, sorg och svek, ledde Kayo Mpoyi till skrivandet. Hon känner ett ansvar för att berätta, betala av och bearbeta skulden till de som kom före. Nu är hon aktuell med debutromanen ”Mai betyder vatten.”

Lägenheten håller på att möbleras om för att ge plats åt en vän som ska flytta in. Kayo Mpoyi har flyttat tillbaka till Brandbergen, Stockholmsförrorten där hon började sitt liv i Sverige för mer än tjugo år sedan. Trots att hon sa att hon aldrig skulle komma tillbaka.

Hon häller upp varmt vatten i två koppar, vi pratar om den koloniala skulden. Hur hanterar man en blodig historia, när man själv inte är en del av den?

Kayo Mpoyi är född i Kongo-Kinshasa och har nyligen debuterat med romanen ”Mai betyder vatten”. Romanen är en smärtsam skildring av ett övergrepp mot Tshadi, den lilla flickan som är bokens huvudperson. Den är också ett grävande i familjens historia. Gammelfarmor Mai tillfångatogs, liksom författarens egen gammelfarmor, av belgarna under kolonialtiden.

– Hur gör man med en sån historia? Min gammelfarmor var ung under kolonialtiden. Min farfar var född. Min pappa föddes under den tiden. Vad gör det med oss? frågar sig Kayo Mpoyi.

En historia av smärta att förvalta

Hon ser sig själv som ett instrument som hon slipar på och använder för att spegla världen. Minnena och erfarenheterna är penslarna, färgen och målarduken.

Kayo Mpoyi beskriver det som en närvarande sorg. Landet har gått igenom så mycket och därför är hon och hennes familj här. Det har lett till en förflyttning i smärta, en historia av så mycket våld och trauma som ligger till grund för hur familjen ser på världen och uppfostrar sina barn.

– Att det gjorde min pappa hård har i sin tur påverkar hur jag växte upp. Effekterna av krig, kolonialism är en blodig historia som sträcker sig så långt. Både geografiskt och över tid. De spänner över flera generationer och vissa saker kan inte mina föräldrar förändra men kanske kan jag? Sedan kanske mina barn kan ta vid när jag inte kan göra mer? Vi kan på något sätt stå ovanpå varandra, förklarar Kayo Mpoyi.

Hon använder hela kroppen när hon pratar, händerna och armarna rör sig och illustrerar orden som sägs. Vi kommer tillbaka till ansvaret, om varför hon skriver. Att det hade varit lättare för henne att ta ett yrke där hon lärt sig att göra något, och så hållit sig till det.

– Det här är mer som… en besatthet. Det känns som att det skulle kunna ta kål på mig. Det här ansvaret. Det är ett intellektuellt ansvar och enda sättet att gå vidare. Jag tänker att det är en hel del trauman, en tystnad som jag bär på som på något sätt är ärvd. Och i min önskan att utvecklas så behöver jag handskas med det här. När jag tittar på dokumentärer från Kongo-Kinshasa är det här det enda jag kan göra. Jag kan skriva åtminstone. Om den här karaktären, om den situationen. Det är ett sätt att ge tillbaka och kanske det enda sättet jag kan leva med att jag lever i en värld där sånt här händer, säger Kayo Mpoyi.

Historien om Mai knackade på

 ”Mai betyder vatten” (Norstedts) utspelar sig till största delen i Tanzania och handlar om en kongolesisk familj där Tshadi, som efter att ha varit lillasyster i fyra år, plötsligt blir storasyster. Hon förväntas vara snäll mot den nyfödda som får namnet Mai efter gammelfarmor Mai som tillfångatogs. Men Tshadi ser flickan som djävulen. Hon har svårt att hantera den nya situationen och vill inte ta det ansvar som föräldrarna kräver av henne. Boken handlar i stora drag om vad som skapar en flicka, som dessutom utsätts för ett övergrepp hon vägrar berätta om. Och en gud som ser allt.

Kayo ville egentligen skriva något helt annat och vänta med just den här berättelsen. Men karaktären knackade på och sa att hon måste bli berättad om och vägrade släppa taget. Men många av personerna som hon finner inspiration hos vet inte ens om att hon existerar.

Det är för sig själv hon skriver och de känslorna som hon känner. 

– Den där hopplösheten, maktlösheten. Man ser folks kommentarer på sociala medier och att folk inte förstår. Det ansvaret och privilegiet, går hand i hand, det är så coolt att kunna göra någonting åt saker. Det är så roligt att känna den rörelsen inom sig själv, att jag kan röra mig från maktlöshet till att jag gör någonting av det här och att jag kanske går mot någon form av helande.

Även om hennes egen familjs historia ligger som grund till boken så skiljer de sig åt på många sätt. Egentligen är det ingen som vet varför Kayos gammelfarmor var i fångenskap, hon har själv kopplat ihop familjens minnen med historiska fakta i boken.

– I verkligheten vet jag inte vad som hände, men man köpte inte ut henne, man köpte bara ut min farfar. Vad jag förstår så hade familjen inte så mycket pengar och då var sonen viktigare, säger Kayo Mpoyi och lyfter fram hur kulturen påverkar skulden. 

Viktigt vårda det som varit

I den kongolesiska kulturen ingår att man är skyldig att visa respekt för sina förfäder. Man ska minnas dem och de ska välsigna en, deras välvilja är viktig i vardagen.

– Min farfar levde när landet var en belgisk koloni. Han försökte ju göra det han kunde, se till framtiden. Den koloniala makten hade all makt, man var tvungen att vara religiös på rätt sätt, vara vän med rätt personer, man kanske behövde förtrycka personer som man egentligen borde försvarat, hålla med i rasistiska och koloniala idéer. Det är en ny skuld som läggs på en, ett självförakt, en smärta, en inre etnisk fobi, rasism. Och det förs vidare, säger Kayo Mpoyi.

Generationen efter kolonialismen premierade västerländska idéer och det fanns ett inneboende förakt mot den egna kulturen. Kayos pappa valde att lämna landet för att ge barnen en möjlighet att utbilda sig.

– Sen hamnar vi här, med förflyttningen i vårt bagage. Vi växer upp som minoriteter och med en annan kulturs syn på oss. Det är inte säkert att det bara är en kolonial berättelse, vad gjorde det möjligt att kolonisera landet? Det går längre tillbaka, till decentraliseringen av kungarikena. Det var olika saker som ledde till att det skedde. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan att nysta i det. Jag vill få den stora bilden, det som gör ont är när man bara har en begränsad bild, säger Kayo Mpoyi.

Monica Hansson