Go to main navigation
Minsk, Belarus

Kravallpolis vid demonstrationer i Minsk, Belarus, 2017. Belarus är ett av de mest auktoritära länderna i regionen.

Foto: Andrei Bortnikau / Shutterstock.com

INTERVJU

Martin Kragh: "Korrupta eliter vill inte ha demokrati i Östeuropa"

Regeringen kommer att prioritera demokratibistånd i Europa. Men vad innebär det? Och hur ser hotet mot demokratin ut?

I utrikesdeklarationen sa Margot Wallström att ”vi ska utöka vårt demokratibistånd och stå upp för demokratins försvarare och institutioner.” Biståndsminister Peter Eriksson har sagt att arbetet med demokratifrågor måste utvecklas ”inte minst i Europa”.

Läs mer: Östeuropa i fokus för regeringens nya bistånd

De länder som särskilt avses är EU:s östra medlemsländer, västra Balkan samt länderna i det så kallade Östliga partnerskapet: Ukraina, Azerbajdzjan, Armenien, Moldavien, Georgien och Belarus.

Korrupta eliter motverkar

Det är länder med stora skillnader i styrelseskick och demokratisk utveckling. Många av dem delar dock vissa problem, som exempelvis korruption.

– Korruptionen i det politiska systemet underminerar försök till demokratisering, den skapar enorma ekonomiska ojämlikheter och därmed också stora ojämlikheter vad gäller möjligheter i samhället. Du har elitsamhällen som cementeras och de här eliterna har i sin tur inget intresse av att utveckla demokrati, det är helt enkelt inte i deras intressen, säger Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienenheten på Utrikespolitiska institutet.

Ett annat problem är det krympande utrymmet för civilsamhälle och fria medier, något som är del av en global trend. En ny rapport från Amnesty International visar att allt fler länder inför lagar som inskränker utrymmet för civilsamhället.

Detta uppmärksammas också av Utrikesdepartementets egna landrapporter som nyligen publicerades. Om Ungern konstaterar UD att ”pressfrihet och pluralism i mediesektorn har successivt urholkats under flera år”.

I Serbien beskriver man hur det alltjämt är ett problem med regeringsföreträdare som ger sig på civilsamhällesorganisationer. Och i rapporten om Bosnien-Hercegovina skriver man att ”utrymmet för journalister och aktivister i civilsamhället att verka kringskärs alltjämt av hat och hot.”

Civilsamhällena behöver stärkas

I det senaste avsnittet av OmVärlden Podd pratar vi med flera svenska organisationer som på olika vis arbetar med demokrati- och rättighetsfrågor i de här länderna och som välkomnar regeringens nya fokus på regionen. Annika Törnqvist, biståndschef på Kvinna till kvinna, säger att det är ”oerhört positivt” att man igen fokuserar på Europa.

– Ett tag fick civilsamhället i de här länderna allt mindre fokus och man ägnade sig mer åt samarbeten med statliga institutioner och myndigheter, men det behövs en balans mellan dem för att man ska kunna garantera att myndigheterna gör vad de ska, så att det blir en verklig demokrati. Dessutom är civilsamhället en arena där kvinnor har möjlighet att ta plats och påverka, snarare än inom de politiska systemen som i de här länderna ofta är mansdominerade, säger hon.

Martin Uggla, chef för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, håller med.

– Tyvärr har det varit en utveckling på senare år där resurserna minskat till civilsamhället, så därför känns det lovande nu när man verkar ha insett det här och vill göra en ny satsning, säger han.

Hitta rätt aktörer

Anders Pettersson, chef för Civil Rights Defenders, hoppas att detta är en prioritering som håller i sig och är långsiktig.

– Vi har mandatperioder på fyra år och jag kan tycka att det varit ganska ryckigt i biståndet. Prioriteringarna har gått lite kors och tvärs och fokus har flyttats för fort. Om man tittar på Europa och Balkan så krävs det långsiktighet i stödet till civilsamhället. Nu finns det fantastiska unga krafter i vårt nätverk som verkligen tror på idén om demokrati och mänskliga rättigheter, och de måste få näring, utrymme och resurser att vara med och förändra sina länder, för de är morgondagens ledare.

Det återstår nu att se hur den nya prioriteringen på Europa omsätts i praktiken. Anders Pettersson påpekar att det är avgörande vilka aktörer man väljer att jobba med och inte.

– Vi har sett tidigare hur svenskt bistånd gått till utbildning av polismyndigheter i olika länder, myndigheter som ibland själva är förövare när det gäller mänskliga rättigheter. Så det krävs noggrann eftertanke här. Vi menar att mycket av det här biståndet måste gå till civilsamhället, för det är de människorna som håller emot de negativa krafterna i den här regionen.

Axel Kronholm