Go to main navigation
anders-bolling-erik-esbjornsson_fotoPiFrisk_2 copy.jpg

Vi är vana att betrakta Asien som den folkrikaste världsdelen, men kort efter år 2100 väntas Afrika få lika många människor som Asien har i dag (4 miljarder). Med rätt politik kan det lyfta en hel kontinent – och resten av världen – menar journalisterna Erik Esbjörnsson och Anders Bolling.

Foto: Pi Frisk (Kollage: OmVärlden)

INTERVJU

Så kan befolkningsexplosionen lyfta Afrika

Nästan hela världens befolkningsökning fram till 2100 kommer att ske i Afrika. Med rätt politik kan det lyfta en hel kontinent – och resten av världen. Det menar journalisterna Anders Bolling och Erik Esbjörnsson.

Vi är vana att betrakta Asien som den folkrikaste världsdelen, men kort efter år 2100 väntas Afrika få lika många människor som Asien har i dag (4 miljarder). Nästan hela världens folkökning fram till nästa sekelskifte kommer att ske i Afrika.

Ändå är det mycket vi inte tycks veta om vår grannkontinent. Många betraktar fortfarande Afrika som en bisats i internationella sammanhang, säger Anders Bolling, reporter på Dagens Nyheter, som tillsammans med DN:s Afrikakorrespondent Erik Esbjörnsson skrivit boken ”Miljardlyftet: så förändras världen av ett växande Afrika”.

– Vi ville skriva den här boken för att vända på perspektiven och understryka varför Afrika måste betraktas som en jämlik kontinent bland andra, och en minst lika viktig spelare som Asien i det pågående globala välståndsprojektet.

Boken är ett gediget upplysningsprojekt som tar itu med många myter och vanföreställningar. Den tecknar även ett hoppfullt scenario över den potential som finns i ett växande Afrika och hur befolkningsökningen skulle kunna lyfta hela kontinenten bara rätt beslut fattas.

Slappna av om migrationen

Det som delvis bekymrar europeiska beslutsfattare är förstås frågan om hur denna utveckling kommer att påverka migrationen till Europa. Här inleds boken med ett kapitel som gör en insats för att avdramatisera frågan om migration.

En viktig poäng är att så mycket som 80 procent av den afrikanska migrationen sker mellan kontinentens länder. Det är alltså inte så att Europa är den självklara magneten dit alla dras. Vi kan också konstatera att migrationen lär öka i takt med förbättrade kommunikationer och en större andel unga arbetssökande. Efter 2070 kommer det att finnas fler unga afrikaner än unga asiater i världen, påpekar författarna.

Ett problem är att få i Europa har koll på varför migranter kommer från Afrika. Nyhetsbilder på rangliga båtar på Medelhavet, och uppfattningen av Afrika som en kontinent plågad av ständiga konflikter, får en att tro att alla dagens afrikanska migranter lämnat krig eller djup fattigdom. Så ser det dock inte ut.

De som ger sig av är inte, skriver Bolling och Esbjörnsson, de som har det sämst utan de som fått det lite bättre. Det är uppkopplade människor som sett vilka liv som är möjliga på andra platser och som fått ihop så mycket pengar att de kan ge sig av. I boken lyfts forskning fram som visar att utveckling i bred mening faktiskt ökar viljan att ge sig av. De allra fattigaste länderna har lägre utvandring.

Därför klingar det falskt när europeiska politiker pratar om att bistånd ska dämpa migrationsflödena. Enligt forskningen kommer ju det snarare att leda till en ökad utvandring på kort sikt.

– Vi tror att i grund och botten kommer man inte undan migrationen, utan man behöver slappna av och fatta att det är vanliga människor som kommer för att arbeta, säger Anders Bolling.

Befolkningen som motor

Författarna talar om en ”befolkningsbonus” för att beskriva det läge i utvecklingen kort efter att barnafödandet börjat gå ner, ofta till följd av minskad barnadödlighet. När födelsetalen faller får man en situation med en hög andel av befolkningen i arbetsför ålder – den sista stora kullen som vuxit upp från åren då man ännu födde många barn. Samtidigt som många är i arbete är det under några decennier också få unga och gamla som ska försörjas.

– Om andra beslut fattas på ett klokt sätt i det läget har man en gyllene möjlighet att få igång ekonomin och tillväxten. Dit har inte Afrika kommit ännu men mycket talar för att delar av kontinenten skulle kunna nå dit, säger Anders Bolling.

Det var delvis denna befolkningsbonus som låg bakom Asiens snabba ekonomiska utveckling från 1970-talet och framåt. Förutsättningarna var dock något olika. Generellt i Asien utvecklades jordbruket först, vilket gav en god livsmedelsförsörjning som grund när urbaniseringen tog fart på riktigt. Landsbygd och stad har kunnat gynna varandra och de första industrierna uppstod runt jordbruket.

– Afrika har inte lyckats med samma sak. Trots att det är väldigt bördigt har man men de senaste decennierna importerat mat till enorma summor, säger Anders Bolling.

Här är vad som krävs

Det är dock inte för sent. Än är fönstret öppet för att dra nytta av befolkningsbonusen, men det kräver en del. Till exempel bättre utbyggd sjukvård för att få ner barnadödligheten och därigenom födelsetalen. Kvinnors utbildning och ställning behöver också stärkas. Och så ekonomin.

– Jordbruket måste utvecklas samtidigt som industrin. Diversifiering är nyckeln, man får inte hamna i monokulturfällan där man gör sig beroende av en råvara och dess marknadspris. Man behöver få till interaktion mellan stad och land, så att städerna köper sin mat från landsbygden i stället för att importera den. I Nigeria till exempel satsar man lokalt på många olika typer av grödor och det är spännande att se, det växer så det knakar.

Anders Bolling upplever att det fortfarande finns mycket okunskap inom biståndet när det kommer till just jordbruket.

– Det ses som osexigt att arbeta med, man inser inte vilken språngbräda det är för ekonomisk utveckling. Ofta antar givare att jordbruket är något länderna i Afrika redan har koll på. Men det är inget man kan släppa, det måste följa med i utvecklingen när välståndet växer. Även de allra rikaste länderna i världen har levande jordbruk.

Allt detta kräver förstås politisk förändring, men den goda nyheten är att också det verkar påskyndas av den demografiska utvecklingen. De senaste fem, tio åren har vi sett tilltagande demonstrationer på gatorna i olika städer i västra, östra och södra Afrika, i exempelvis Togo, Addis Abeba, Kampala, Khartoum, och så vidare.

– Det är ett nytt läge med snabb urbanisering och stora mängder unga och utbildade människor som är kunniga, vet hur det fungerar i andra länder och kan se igenom bristerna i de egna systemen och som ställer krav. Och de gamla ledarna har svårt att hantera detta.

Axel Kronholm