Go to main navigation
Lena Ingelstam

Lena Ingelstam är Diakonias nya generalsekreterare. Hon tillträder den 15 juni.

Foto: Diakonia

intervju

Diakonias nya chef vill stå längst fram

Som ny generalsekreterare för biståndsorganisationen Diakonia vill Lena Ingelstam ta klivet fram. Hon vill föra organisationens mod vidare och ta fajten för biståndet. 

Den 15 juni tar Lena Ingelstam över som generalsekreterare för biståndsorganisationen Diakonia. Hon återvänder då till den organisation som fostrat hennes syn på världen och internationellt utvecklingsarbete. 

Det hela började i Bromma där hon växte upp, inte långt från Diakonias nuvarande kontor i Alvik. Hon präglades av en frikyrklig familj och föräldrar som engagerade sig i kampen mot bland annat Vietnamkriget och apartheid. 

Som student i Göteborg gick hon med i en kör i Johannesbergs missionskyrka. Missionskyrkan är en del av Equmenia, som är en av Diakonias huvudmän. Det var 1980-tal och mycket av svensk solidaritet var riktad mot Centralamerika.

Med hjälp av Diakonia reste Lena Ingelstams kör till Nicaragua. Därefter levde hon ett år i Guatemala och arbetade med gatubarn. Hon bistod också Diakonia på plats med olika volontäruppdrag.

— Diakonia cirklade hela tiden i mitt medvetande. Jag tog kontakt med dem redan när jag var 20 år och var en del av deras riktade satsning på yngre engagerade. Efter Nicaragua och Guatemala blev det successivt mer arbete för Diakonia. Det blev mycket Latinamerika. Jag arbetade också för organisationen i Bolivia, säger Lena Ingelstam.

Efter fyra år på Diakonia började Lena Ingelstam på biståndsmyndigheten Sida. Hon var även utsänd i Tanzania i ett par år. När hon nu återvänder till Diakonia är det från rollen som internationell chef för Rädda barnen. 

Hur tycker du att Diakonia har förändrats under de här åren?

— Diakonia har hållit sig relevanta genom åren. Hållit fast vid en grundläggande förändringsteori, men också anpassat sig. Det är jättebra att Diakonia lagt till feministiska principer som utgångspunkt för allt arbete. Då ligger det alltid en maktanalys och analys av patriarkala, och många gånger ojämställda, strukturer som grund där man ska jobba. Det är också viktigt att man lagt till klimat och stärkt  de fattigas perspektiv i arbetet.

Hon lyfter även organisationens arbete med att lyfta de problem som påverkar människors levnadssituation, som till exempel skatteflykt och skuldavskrivningar. Hur hon själv skulle vilja förändra Diakonias arbete, tycker hon är för tidigt att säga.

— Jag tycker att man är inne på rätt spår. Jag vill fortsätta driva de frågor som Diakonia redan driver, och fortsätta vara en stark röst i samhällsdebatten. Såsom läget är i världen, särskilt i ljuset av den pågående pandemin, måste vi bibehålla och helst öka biståndet. Det behövs ett ännu starkare engagemang för globala frågor. Vi måste bli fler som arbetar tillsammans för de här viktiga frågorna.

Lena Ingelstam framhåller Diakonias mod, att våga gå ut och ta fajten. 

— Det är något som jag ser fram emot, att få vara en del av det modiga arbetet och stå längst fram. Det har jag delvis gjort på Rädda barnen och för mig är det viktigt att leda och få vara en stark röst utåt.

Vilka utmaningar står biståndsbranschen inför nu?

— Det är stora globala utmaningar där många länder faller tillbaka i fattigdom. Den pågående pandemin drabbar väldigt olika, men framför allt leder den till en direkt vård- och hälsokris i länder där inte alla människor har tillgång till hälsovård. Den ekonomiska kris vi ser kommer troligen också få följdverkningar på lång sikt. Den drabbar människor som inte har fast försörjning särkskilt hårt. Det kommer att krävas massiva insatser för att komma upp på banan igen. Samtidigt har Sverige inte ökat biståndet.

Vad säger du då till Sida och politikerna?

— Det är klart att jag önskar att det fanns en sådan biståndsvilja i Sverige att man skulle vilja öka biståndet, förstå att det här är en global katastrof som drabbar alla och att svenskarna skulle vilja satsa mer på globatl engagemang, men man får inte vara tondöv. Just nu är svenskt bistånd ganska ifrågasatt av några partier i riksdagen. Så det gäller att först och främst försvara ett startk bistånd och bibehålla enprocentmålet.

Lena Ingelstams företrädare  Georg Andrén stannade bara två år på posten, efter att efterträtt Diakonias och den svenska biståndsbranschens nestor, Bo Forsberg. Han var chef för organisationen i 23 år. Lena Ingelstam siktar på att stanna någonstans mellan 2 och 23 år, säger hon skämtsamt.

I och med rekryteringen av Lena Ingelstam höjs också lönen för Diakonias generalsekreterare ordentligt, även om redan hennes företrädare Georg Andrén gjorde ett för organisationen stort lönelyft. Både Lena Ingelstam och Diakonias ordförande, Pether Nordin, konstaterar dock att organisationens chefslön under många år varit låg ur branschsynpunkt. 

— Det är klart att vi med lönen gör ett stort kliv jämfört med tidigare, men vi ligger nu i paritet med övriga organisationer i branschen. I den nedre delen av mitten. Vi har tidigare legat rätt lågt och Lena har också fått gå ner i lön i förhållande till sitt tidigare jobb, säger Pether Nordin till Omvärlden i en granskning av branschens chefslöner. 

Själv hoppas Lena Ingelstam att hennes lön på 72 000 kronor inte ska hamna i fokus, utan snarare vad hon och hennes medarbetare på Diakonia åstadkommer för förändring i världen. 

— Jag känner att jag har fått ett stort ansvar och kommer att jobba stenhårt för Diakonia, tillsammans med alla andra människor som vill förändra världen, säger Lena Ingelstam.  

Erik Halkjaer