Go to main navigation
Susanne Mikhail Eldhagen

Efter fyra år som chef på Sidas humanitära enhet lämnar Susanne Mikhail Eldhagen Sida för sin nya roll som regional chef på UN Women för Mellanöstern och Nordafrika.

Foto: Sida

intervju

Sidachef: Nolltolerans för övergrepp på kvinnor i sårbara miljöer

Sidas humanitära chef, Susanne Mikhail Eldhagen, blir ny chef för FN:s kvinnoorgan UN Women i MENA-regionen. Hon ser tillbaka på 20 år med humanitärt bistånd och konstaterar att biståndschefer måste bli tuffare mot personal som utnyttjar marginaliserade och utsatta människor.

För två år sedan sa Susanne Mikhail Eldhagen till OmVärlden att biståndsorganisationen Oxfam har bland de starkaste etiska riktlinjerna i biståndsbranschen. Detta i samband med att Oxfams personal i det jordbävningsdrabbade Haiti köpt sex av prostituerade i organisationens villa i huvudstaden Port au Prince.

Susanne Mikhail Eldhagen var då chef för Sidas humanitära bistånd, en position hon nu lämnar för ett nytt chefsuppdrag i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) med FN:s kvinnoorgan UN Women. Detta samtidigt som personal från bland annat Oxfam anklagas för att ha begått övergrepp på kvinnor i Demokratiska republiken Kongo.

Varför fortsätter det här att hända?

– När vi inväntade med nya stöd till Oxfam för några år sedan hade organisationen över tiotusen medarbetare. Bara genom våra insatser nådde Oxfam över hundratusen människor globalt. Så svaret på frågan om vi ska bestraffa en hel organisation och hundratusen i behov av bistånd för vad en eller tolv medarbetare hade utfört, blev nej, säger Susanne Mikhail Eldhagen när OmVärlden träffar henne på Sida.

Hon lyfter att en paus av bistånd är en tydlig markering, men också att man förväntar sig någonting tillbaka. Hon säger att Oxfam sedan dess har jobbat mycket med sina interna strukturer, att organisationen idag har helt andra mekanismer för uppföljning och visselblåsarfunktioner än vad den hade tidigare.

Läs också: Anders Kompass tvivlar på att FN inte kände till övergrepp i Kongo

– Jag tror att det fortsätter hända för att miljön är så pass sårbar och att man tror att kvinnorna inte har någon röst eller makt att säga något. Det är svårt att få till ett 100 procent effektivt visselblåsarsystem som fungerar längst ut, eftersom även alla andra system – såsom skolsystemet, hälsosystemet och det juridiska systemet - är ur funktion på grund av av krig och laglöshet. Men jag tror mer än miljön, att det i grund och botten är medarbetaren själv som är huvudproblemet. Det är en kriminell person som inte är lämpad att arbeta med frågor där man har kontakt med människor. Man måste därför snabbt identifiera och snabbt plocka ut personen i fråga.

Hur ska vi förhindra att kvinnor blir utsatta av hjälparbetare? 

– Man måste vara tydlig med att det är nolltolerans och att personen måste lämna sin tjänst omgående om det visar sig att man gjort någonting som inte är i linje med organisationens riktlinjer. Det finns inga om eller men. Där tror jag att man som chef har ett ansvar från dag ett, när någon börjar på organisationen med att vara tydlig med rådande uppförandekod.

Susanne Mikhail Eldhagen har själv erfarenhet av att ha suttit ute i fält med uppförandekoder och strukit under den viktigaste informationen till medarbetare.

– Man kan faktiskt som chef till och med införa specifika riktlinjer som man tycker är viktiga för det enskilda kontoret givet kontexten, och till exempel säga ”utöver uppförandekoden tillåts här inga besökare efter klockan 18” eller ”inga minderåriga besök”. Det är ganska lätt för chefer att ta den typen av beslut. Min erfarenhet är att om man är så glasklar med vad som gäller då händer det inte, för ingen vill bli av med sitt jobb.

Starkt rotad i två hemländer

Susanne Mikhail Eldhagen växte upp i Sverige då hennes föräldrar, med rötter i Kairo, var föreläsare vid Uppsala Universitet. Från sju års ålder bodde hon parallellt i Uppsala och Kairo, när hennes föräldrar fick jobb som gästföreläsare på Kairos Universitet. Hon minns att de hade kosmopoliska diskussioner vid middagsbordet.

– Man kan absolut ha två hem och vara starkt rotad i båda hemländerna.

Och så blev det. Hon gick på en katolsk nunneskola i Kairo och på Bergaskolan i Uppsala. Trots stora kontraster i skolgången såg hon större likheter än olikheter i de urbana storstadsmiljöerna hon växte upp i.

Intresset för humanitära frågor väcktes under praktiken på FN:s humanitära samordningsorgan, UN OCHA, 1999. Det var början på en 20 år lång karriär inom FN och på biståndsorganisationer.

Susanne Mikhail Eldhagen har jobbat på FN:s barnfond, Unicef i över 10 år, i Sydsudan och även i Sydasien med stationering i Nepal där hon arbetade med återintegrering av barnsoldater. Vidare har hon jobbat på Världsbanken i Somalia samt som rådgivare i fält för barnrättsorganisationen, ECPAT International, där hon täckte Libanon, Tunisien och Persiska viken.

Redan på UN OCHA fick Susanne uppleva stora behov av humanitärt bistånd. Hennes första år på arbetsplatsen var samma år som organisationen räknade ut de globala behoven för humanitära insatser.

– Organisationen hade tidigare räknat land för land, men nu fick de ihop det till 30 miljoner människor globalt. Mina kollegor var mycket besvärade över den höga siffran. Lite visste jag då att jag 20 år senare skulle vara humanitär chef för Sida och tala om 160 miljoner människor.

Varför ökar behoven?

– Om man tittar på kontexterna i humanitär kris så har de präglats av långvarig marginalisering och fattigdom. Kombination av kroniska kriser och nya kriser på det leder till att antalet människor som är i behov av humanitärt stöd blir allt fler.

Susanne Mikhail Eldhagen nämner att ytterligare en aspekt av det ökade behovet beror på de väpnade konflikter som sker i utsatta områden. Hon berättar att det inte är en slump att Boko Haram finns i norra Nigeria.

– Om man ser till var väpnade konflikter sker är det i områden där människor är extremt utsatta och marginaliserade. Det behövs långvariga utvecklingsinsatser i de här områdena, men dilemmat är att det är väldigt få som vill satsa på de områdena i och med att det oftast är väldigt osäkra miljöer. Förra året förlorade 139 humanitära hjälparbetare livet i tjänst vilket ger en bild av hur farligt det är att arbeta i de områdena.

När hon arbetade för Unicef i södra Asien jobbade hon aktivt med de väpnade grupperna – tamiliska tigrarna och maoisterna. Hon minns att grupperna ville åt just utveckling i de marginaliserade områdena, såsom utbildning, hälsovård och jobb.

– Vi arbetade med att förhandla oss fram till att fängslade medlemmar av den väpnade gruppen kunde släppas, främst barn under 16 år. Det Unicef kunde erbjuda i utbyte var skolgång och hälsovård för barnen vi frisläppte. Många väpnade grupper vi ser idag verkar däremot ha i syfte att fragmentera samhällen istället för att bygga upp dem. De har ingen utvecklingsagenda, vilket gör det svårt att ha goda förhandlingsstrategier. 

Läs också en tidigare intervju med Susanne Mikhail Eldhagen

Utifrån din erfarenhet, vad kan du bidra med som regional chef på UN Women?

– I och med att det är en stark ledarroll hoppas jag bidra med att hjälpa organisationen att utveckla en tydlig strategisk vision för regionen. Jag bidrar nog även med kunskapen om regionen samt inställningen om att mycket är möjligt – mer än vad vi tror. Vi satt i exakt såna här rum för fyra år sedan på den humanitära enheten på Sida och drömde om att följa upp våra insatser i det svåraste områdena, eller att vara snabbast i världen med humanitärt stöd när krisen slår. Vi har pratat om flera stora drömmar som har gått i uppfyllelse med hårt arbete och starkt engagemang. Det har positionerat oss globalt, som en stark och principfast humanitär givare som andra inspireras av. Men för att göra det måste man vara fokuserad, prioritera och målinriktad, och viktigast av allt, att kunna lita på medarbetarnas styrkor, låta dem växa och sakta men säkert ta på sig ett större ansvar.

Sandra Rupar