Go to main navigation
Utestängda. En fredsprocess där halva befolkningen exkluderas blir en osäker fred, en fred som löper större risk att kollapsa.

Foto: Sven Torfinn/Panos

Analys

Därför utestängs kvinnor från fredsprocesser

Tio år efter att FN-resolutionen 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs, är kvinnor fortfarande marginaliserade i fredsprocesser. Trots att de ofta spelar en central roll i det lokala fredsbyggandet motarbetas deras deltagande på nationell nivå. Resultatet blir en sämre och mindre hållbar fred.

Att vara kvinna och arbeta för en jämställd fred innebär ofta stora risker. De hotas och utsätts för våld, ofta långt efter det att fred officiellt råder. Rykten sprids: de sägs vara dåliga mödrar, eller prostituerade. Men trots att de ofta betalar ett så svindlande högt pris kämpar kvinnor i konfliktområden över hela världen för att skaffa sig makt. Makt att delta i fredsprocesserna, makt att påverka arbetet med att bygga freden och landet.

Vad är det då för hinder som kvinnor möter i sitt arbete för fred? Vi ställde frågan till 79 kvinnor som arbetar för en jämställd fred i fem olika konfliktområden: Bosnien-Hercegovina, Liberia, Demokratiska republiken Kongo, (DRK), Irak, Armenien och Azerbajdzjan. Deras samlade erfarenheter ligger till grund för rapporten Equal Power – Lasting Peace. Obstacles for women’s participation in peace processes som organisationen Kvinna till Kvinna nyligen har gett ut.

Kvinnorna vi träffade hade mött liknande hinder – trots att länderna befinner sig i olika faser i fredsprocessen.

Över ett decennium har gått sedan resolution 1325 antogs av FN:s säkerhetsråd. Det är en resolution som dels uppmanar stater att skydda kvinnor i krig och konflikt, dels att stödja kvinnors deltagande i fredsprocesser. Medan första delen av innehållet har fått stor uppmärksamhet har den andra delen hamnat i skymundan. Den bygger på en växande insikt om att en fredsprocess där halva befolkningen exkluderas blir en grund för fred, en fred som löper större risk att kollapsa.

Att ignorera kvinnor innebär också att deras pågående freds- och försoningsarbete osynliggörs. Det är påfallande ofta kvinnoorganisationer som lyckas organisera sig tvärs över fiendelinjer och som utgör ryggraden i ett livaktigt civilsamhälle bortom krigsherrar och korrupta strukturer.

Men trots dessa insikter är resultatet ett decennium efter resolutionens antagande ytterst magert. Fortfarande utgör kvinnor mindre än en tiondel av delegaterna i fredsförhandlingar, ett antal som till och med minskar. Bara 36 länder i hela världen har antagit nationella planer för implementeringen av 1325. Och av de fem konflikter som studerades var det bara i Liberia som kvinnor med egen politisk tyngd hade blivit inbjudna att sitta med vid bordet i fredsförhandlingarna och därmed kunnat påverka den efterföljande politiska processen.

Varför är det då så svårt att bryta mönstret? I rapporten pekar vi bland annat på vikten av att förstå de mångdimensionella mekanismer som upprätthåller makt i förändringsprocesserna från krig till fred. Makt kan utövas brutalt och direkt – genom våld och hot, genom marginalisering in i akut fattigdom. Men makt kan också utövas på ett mer subtilt sätt. De intervjuade pekade alla på hur informella normer och mönster samverkade med direkta hinder.

Lagstiftning. I vissa länder finns lagstiftning som begränsar kvinnors möjlighet att delta i politiska processer, inte minst inom den traditionella lagstiftningen.

Våld. Det pågående våldet som specifikt riktas mot kvinnor var ett i allra högsta grad närvarande hinder, främst i Irak och DRK, där kvinnor som rörde sig ensamma riskerade att utsättas för sexuellt eller annat våld. I studien ser vi tydligt hur den utbredda straffriheten för våld mot kvinnor under kriget har skapat acceptans för fortsatt våld i postkonfliktfasen.

Fattigdom. Ett annat hinder, bland annat i DRK, Irak och Liberia, var den oerhörda fattigdomen som i hög grad drabbar kvinnor. Ett konkret exempel är att de ofta inte hade pengar till bussen för att åka på ett politiskt möte, och ännu mindre för att driva en politisk kampanj.

Patriarkala normer. De vardagliga hindren kombinerades med mycket starka patriarkala normer om hur kvinnor som gör anspråk på makt ska betraktas. I bland annat Armenien, Azerbajdzjan, Irak och Bosnien hade kriget stärkt konservativa och (etno)nationalistiska och/eller religiösa aktörer som betraktade de kvinnliga fredsaktivisterna som ett dubbelt hot – de utmanade konservativt motstånd mot jämställdhet och kämpade också mot splittring och för en djupgående fred.

Manliga nätverk. Informella, manliga nätverk gjorde det mycket svårt för kvinnor att ta sig in i de rum där beslut fattas om fredsprocessen. Ibland mycket konkret – som på landsbygden i Bosnien där kvinnorna berättade om hur ett politiskt möte hölls på ett kafé som var männens traditionella mötesplats. Eller som i Armenien, där korruption byggd på pengar och manlig vänskap definierar vem som tilldelas makt. Då kvinnorna varken sade sig ha den politiska viljan eller de ekonomiska resurserna att delta i korruptionen, hölls de utanför.

Men det var inte bara på lokal och nationell nivå som kvinnor hade svårt att tränga sig in i de manliga strukturerna. Det internationella samfundet engagerar också till stor del enbart män i samband med fredsförhandlingar och fredsbyggande. Två slående exempel: Den så kallade Minskprocessen om Nagorno-Karabach består till 100 procent av män, och Bosniens ”höge representant” (den internationella administrationens högste chef), med sin vice och andre vice, har sedan fredsavtalet enbart varit män – totalt ett tjugotal personer.

I analysen av utestängningsmekanismerna framträdde tydliga mönster. Det genomgående och kanske det mest effektiva sättet var hot om våld, till och med dödshot. Dessa hot utfärdades även av etablerade aktörer inom politiken.

Ett annat effektivt sätt var ryktesspridning och angrepp på deras vandel – vilket kunde vara det värdefullaste kvinnorna hade. Kvinnor i alla länder vittnade om att de officiellt, i medierna, i debatter och liknande blivit kallade för horor eller anklagade för att ha kärleksaffärer med politiska motståndare. Ofta fick de höra att de var dåliga mödrar. 

En annan teknik för att utestänga kvinnor var att informellt motverka formella maktdelningsprinciper som till exempel kvotering (som flera av länderna antagit). De politiska kommittéer som fattar beslut om vilka som ska stå med på partiernas listor i samband med val knuffade undan kvinnor med politisk erfarenhet och intresse för jämställd fred, för att i stället lyfta in kvinnor utan minsta politisk erfarenhet som de kunde styra och ställa med och därmed ytterligare utöka sin makt. Window-dressing kallade kvinnorna det med ett gemensamt begrepp.

Ett annat hinder var nedvärderingen av det civila samhället och osynliggörandet av kvinnornas fredsarbete. Detta är något som internationella aktörer, trots 1325, fortsätter att göra sig skyldiga till. Ett flagrant exempel är att inga representanter från civilsamhället i Armenien och Azerbajdzjan bjudits in att formellt delta i Minskprocessen.

Sammantaget visar kvinnornas erfarenheter att det inte räcker med att enbart anta resolutioner eller jämställdhetsplaner. Vi måste uppmärksamma de normer och idéer som hindrar kvinnors deltagande. Vi måste kämpa mot våldet som sällan upphör bara för att fredsfördraget är undertecknat utan ofta förflyttar sig till andra arenor, som till exempel hemmen. Vi måste bekämpa fattigdomen som drabbar alla, men kvinnor allra värst. Vi måste kräva jämställd representation och stödja kvinnors lokala fredsarbete som kan vara nyckeln till nationellt och internationellt deltagande. Och vi måste kräva av det internationella samfundet att det lever upp till sina egna åtaganden.

Johanna Mannergren Selimovic, Åsa Nyquist Brandt och Agneta Söderberg Jacobsson