Go to main navigation
Mikrokrediter, budgetstöd och  mänskliga rättigheter. I framtiden kan det vara nya buzzwords som styr biståndet. Frågan är vilka.

Mikrokrediter, budgetstöd och mänskliga rättigheter. I framtiden kan det vara nya buzzwords som styr biståndet. Frågan är vilka.

Foto: Team Hawaii

Bistånd 3.0

Här är det nya biståndet

Ökat fokus på samordning bland givarna – och ett minskat bistånds-beroende bland mottagarna. Så ser experterna på framtidens bistånd.

Finanskris, klimatkris, millenniemål och Parisdeklarationer – sällan har förändringens vindar blåst lika hårt över det internationella utvecklingsbiståndet som nu. Över hela biståndsvärlden växer sig debatten hetare om hur biståndet, som i över ett halvt sekel färgat relationerna mellan "rika nord" och "fattiga syd", ska vara konstruerat i en alltmer globaliserad värld.

Var diskussionen kommer att landa är det egentligen ingen som vet. När OmVärlden bad några av Sveriges främsta biståndsexperter om profetior på hur framtidens bistånd kan se ut var det få, om någon, som uttalade sig utan det lilla, men oändligt viktiga, förbehållet. Vilket vittnar om hur svårtolkad dagens globala biståndsbild är i praktiken.

Men det finns konturer att fästa blicken på. Utgångspunkten är en värld där gårdagens "buzzwords" – givarsamordning och fattigdomsbekämpning, budgetstöd och mikrokrediter, jämställdhet och mänskliga rättigheter – har blivit självklarheter när biståndspropositionerna formuleras. Att uppmuntra gräsrötter, koordinera biståndsinsatser, fokusera på mottagarnas "ägarskap" och stärka framväxten av demokratier med starka institutioner är huvudfåran i dagens biståndsström – åtminstone i vår del av världen.

Frågan är hur dessa grund-fundament kommer att påverkas av de trender som nu sveper fram över biståndsvärlden.

– Den mest akuta frågan just nu är vad som händer med biståndet i ett läge när givarländerna själva får problem. Den globala finanskrisen får biståndsbudgetarna världen över att falla kraftigt de kommande åren. Det skapar i sig ett starkt förändringstryck på biståndet, säger Torbjörn Becker, chef för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm och medlem av Sidas insynsråd.

En uppenbar konsekvens av den nya ekonomiska ordningen är att både nya och gamla biståndsaktörer fått möjlighet att positionera sig på biståndsscenen. Inte minst gäller det traditionella tungviktare som Världsbanken och IMF, som flera gånger fått gå in och agera räddningsplankor åt både rika och fattiga länder under krisen. Det har – åtminstone tillfälligt – tystat de kritiker som länge dömt ut de gamla Bretton Woods-institutionerna som förlegade.

Men de senaste åren har även sett ett dramatiskt uppsving av en helt ny typ av givare: de ofta högt specialiserade biståndsfonder som drivs av allt från rockstjärnor och rika filantroper till läkarsamfund och religiösa grupperingar.

– Tuffare tider skapar ett ökat behov av att specialisera sig. Då hamnar de egna intressena i förgrunden, vilket återspeglas i den kraftiga ökningen av antalet privata och offentliga fonder. I dag finns det över hundra specifika fonder verksamma bara inom hälsoområdet. Det är naturligtvis bra, men det innebär också risker, säger Lennart Wohlgemuth, gästprofessor på Centrum för Afrikastudier vid Göteborgs universitet.

Han och många andra pekar på riskerna med att nya, utifrånstyrda och specialinriktade biståndsfonder kommer in och konkurrerar om knappa biståndsresurser med andra utvecklingsområden i mottagarländerna. Själva grundtanken i dagens rådande ideologi är annars motsatsen: i Parisdeklarationen är det samarbete som är huvudtanken. Genom fokus på storskalighet, ägarskap och satsningar på mottagarlandets egna system ska världens biståndsflöden harmoniseras.

Samma brytning med de alltmer samstämda givarmönstren i OECD, gruppen av rika västländer, ser vi även från den växande skaran nya givarländer. Nya ekonomiska tungviktare som Kina, Brasilien och Indien har på senare år kraftigt ökat sin närvaro i framför allt Afrika, något som har fått många att utropa starten för en ny typ av "syd–syd-samarbete" där handel med råvaror och satsningar på "gamla", storslagna infrastrukturprojekt har företräde framför främjandet av demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Allt detta varslar om en framtida biståndskarta där 2000-talets fokus på aktiv fattigdomsbekämpning, till exempel FN:s millenniemål och den amerikanske utvecklingsekonomen Jeffrey Sachs tankar om storskaliga resursöverföringar till fattiga länder, får konkurrens från ett "trickle-down-paradigm", där ekonomisk tillväxt är lösningen på fattigdomsproblemet.

– Själv hoppas jag på att detta leder till en ny syn på bistånd, där man i stället för att ge gåvor och donationer till fattiga länder utvecklar raka, klara och konstruktiva affärsrelationer med dem. Man kan säga mycket om kinesernas aktiviteter i Afrika, men jag tror att vi kommer att se tillbaka på dem som föregångare i att betrakta afrikanerna som likvärdiga affärspartner snarare än som offer och passiva biståndsmottagare, säger frilansjournalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson.

Oavsett vilket synsätt som får företräde i framtiden, är det många som räknar med att det traditionella biståndets faktiska betydelse kommer att sjunka. För det talar inte bara krympande resurser i den rika, industrialiserade världen – utan också att många fattiga länder faktiskt får det stadigt bättre.

– Moçambique hade i början av 1990-talet en biståndsandel på över 50 procent av bruttonationalinkomsten. I dag är den nere på cirka 20 procent. I takt med att ekonomierna i framför allt Afrika växer, minskar också biståndets relativa ekonomiska betydelse i den här delen av världen, säger Göran Holmqvist, policyanalytiker på Nordiska Afrikainstitutet.

Han pekar på att biståndets agenda historiskt ofta satts av de allra mest biståndsberoende länderna, något som bidragit till de senaste årens hårda fokus på Parisdeklarationens punkter. Men om nu Afrikas fattigaste ekonomier sakta är på väg att växa bort – vad händer då med biståndets agenda? Behöver vi alls prata om till exempel givarsamordning och budgetstöd i framtiden?

Jo, från officiellt biståndshåll är det ingen tvekan.

– Det finns alltid en spänning mellan tendensen att vilja skapa nya fonder, organ eller angreppssätt och, å andra sidan, viljan att arbeta genom de system som redan finns. Tankarna i Parisagendan kommer att överleva helt enkelt eftersom samordning och ägarskap har visat sig nödvändigt för att biståndet ska bli effektivt och hållbart, säger Joakim Stymne, statssekreterare åt biståndsminister Gunilla Carlsson på Utrikesdepartementet.

Han får medhåll av Magnus Lindell, biträdande generaldirektör på Sida:

– Jag ser framför mig en större samstämmighet i den internationella utvecklingspolitiken, där biståndet integreras tillsammans med exempelvis handels-, klimat- och säkerhetspolitik i arbetet med att få till en rättvis, hållbar värld. Det är just det som Sveriges satsning på "politik för global utveckling" handlar om, enligt honom.

En tänkbar väg är att biståndet med tiden helt och hållet centraliseras, så att överstatliga organisationer som till exempel EU och Afrikanska unionen blir motparter inom allt som rör social och ekonomisk utveckling. För det talar att mänsklighetens största problem och dilemman blir alltmer gränsöverskridande. Att samarbeta kring "gemensamma nyttigheter" – för att stävja den globala uppvärmningen, reglera globala kapitalflöden, förhindra dödliga pandemier eller komma till botten med den internationella terrorismen – kommer att bli en fråga också för det internationella biståndsetablissemanget framöver. Redan i dag kan vi se hur biståndet "klimatanpassas" eller vävs in som en del av den pågående militära operationen i Afghanistan — till exempel.

Med allt detta sagt: experternas förbehåll om att "vi egentligen ingenting vet", kan göra alla profetior helt överflödiga. Det kan nämligen också tänkas att morgondagens bistånd kommer att se ut – precis som det alltid har gjort.

– Historien visar att det inte är så mycket nytt under solen som man gärna vill tro. Trenderna kommer och går, ändå är mycket sig likt. Det är fortfarande så att man gärna vill bygga skolor och stötta utbildning. Man pratar om att ändra formerna för biståndet, men det handlar alltjämt mycket om projekt. Antalet mottagarländer är i dag högre än för tjugo år sedan, trots allt tal om att koncentrera antalet mottagarländer. Många av biståndets olika diskussioner är trots allt eviga, säger Arne Bigsten, professor i utvecklingsekonomi vid Göteborgs universitet.

Tobias Hammar