Go to main navigation
Kenya

Efter valet i Kenya 2007, som av många sågs som manipulerat, följde månader av våldsamma konfrontationer mellan olika grupper. Här släpas ett sönderrivet porträtt av president Mwai Kibaki i marken. I bakgrunden plundras övergivna hus.

Foto: Sven Torfinn/Bildbyrån Silver

Analys

Kenyas interna konflikter spelas upp i Haag

Våldet efter presidentvalet i Kenya har blivit en fråga för den internationella domstolen i Haag. Våldets orsaker har djupa politiska rötter i Kenya, och utgången i domstolen kan i grunden påverka Kenyas politiska framtid, skriver Bo Göransson i en analys av domstolsprocessen.

Kenyas val i slutet av 2007 ledde till svåra sammanstötningar. 1200 människor beräknas ha dödats och 500000 fördrivits. Fortfarande finns 100000 internflyktingar som inte kunnat återvända hem. Många fruktade inbördeskrig i ett Kenya som tidigare någorlunda lyckats balansera de ständigt närvarande etniska motsättningarna. Nu flammade stridigheter upp mellan den kikuyudominerade regeringsgruppen och motståndarsidan som leddes av luos och kalenjin och andra grupper i västra Kenya kring Rift Valley.

Valet såg länge ut att gå i oppositionens favör men den slutliga räkningen av rösterna gav den sittande presidenten Kibaki och hans parti segern. Hastigt och till synes kuppartat svors Kibaki på nyårsafton in som segrare och fortsatt president inför ett folk som trott att motståndarsidan vunnit. Huvudmotståndaren Raila Odingas anhängare var chockade. Undersökningar visar att det förekom valfusk, från båda sidor – ute i valkretsarna, på väg till den centrala sluträkningen och inne i själva valkommissionen. Ingen har kunnat säga säkert vem som fick flest röster i presidentvalet, marginalerna är små. Valkommissionens ordförande som svor in president Kibaki passade på att säga att han inte var säker på vem som egentligen vann valet. Helvetet bröt ut. Odinga beskyllde regeringen för valfusk och hans supportrar började plundra och attackera kikuyer. Motståndarsidan svarade med mer våld.

I Rift Valley utspelades scener som påminner om folkmordet i Rwanda. Den värsta enskilda händelsen var attacken och mordbranden på en kyrka i staden Eldoret där hundratals människor sökt skydd. Fler än 30 innebrändes, många var barn. Polisundersökningen av mordbranden schabblades bort och lades ned, få blev förvånade över detta. Dödandet upphörde först när politikerna från de olika lägren, efter medling av bland andra FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan, beslöt sig för en maktdelning och bildade en koalitionsregering.

Inga rättsliga efterspel har ägt rum och majoriteten av kenyanerna tror inte heller att det kenyanska rättssystemet skulle klara av att pröva och döma de skyldiga. Skandalerna avlöser varandra men ingen blir någonsin dömd och alla läger har fingrarna djupt nere i syltburken. Den politiska eliten har hittills varit oberörbar.

Men när nu inte ens en massaker kan få en enda misstänkt inför rätta i Kenya har åklagaren Luis Moreno Ocampo i Haag tagit över och chockat dem som räknat med evig straffrihet.
De som tvingats inställa sig i rätten är makthavare i den kenyanska politikens absoluta centrum. I Kenya kallas de åtalade för Ocampo Six, de är sex men huvudpersonerna är Uhuru Kenyatta, vice premiärminister och finansminister, representant för PNU-partiet, och William Ruto, centralfigur i Kenyattas politiska motståndarblock, ODM. Båda har annonserat att de är kandidater till presidentposten i valet nästa år. Dessutom åtalas en minister, presidentens närmaste man, landets dåvarande polischef och en radiopratare. Ocampo har sagt att det finns oändligt många andra som också är skyldiga men att domstolen endast kan agera på de bevis som finns.

Anklagelsepunkterna är extremt allvarliga. De handlar om systematiska mord där utförarna utrustades med machetes och andra vapen och fick betalt för varje dödad motståndare. En etniskt betingad planerad brutalitet som man försökte framställa som spontant uppflammande.

Uhuru Kenyatta är kikuyu, den etniska grupp som dominerat Kenya sedan självständigheten. Enligt åklagaren har Kenyatta använt sig av den kriminella sekten Mungiki, som i många år spridit skräck omkring sig och bland annat på maffiavis kontrollerat den privata kollektivtrafiken i städerna. Mungiki har otaliga mord på sitt samvete. Åklagaren hävdar nu att Uhuru Kenyatta har planerat Mungikis attacker på politiska motståndare samt försett dem med transport och vapen. Han är misstänkt för brott mot mänskligheten i form av mord, fördrivning, våldtäkt med mera.

Polischefen anklagas för att ha låtit mördandet, brutaliteten och övergreppen fortgå samtidigt som polisen hade order om att inte ingripa mot Mungiki.
Det värsta våldet leddes dock av motståndarsidan, där William Ruto, som tillhör kalenjingruppen, nu misstänks för att redan före valet ha skapat en organisation med milisgrupper där han själv satt i toppen och kommenderade sina trupper att förfölja och fördriva politiska motståndare i kalenjindominerade Rift Valley. Radioprataren anklagas för att ha deltagit i planeringen av våldet och ha piskat upp stämningarna med hatisk propaganda och kodade meddelanden.

Åtalet i Haag har väckt starka känslor. Enligt opinionsmätningar stöder en majoritet av kenyanerna att prövningen sker internationellt. Anhängare till de misstänkta menar att anklagelserna är fabricerade och att Kenya kan skipa rättvisa utan inblandning. Regeringen i Kenya har lagt ned mycket energi på att överklaga åtalet och försöka få det annullerat, utan framgång. När de sex först instämdes till Haag i april åtföljdes de av politiska anhängare, bland annat ett 40-tal parlamentsledamöter, ett ganska motbjudande och dessutom kostsamt spektakel för skattebetalarna.

I september fortsatte processen med redovisning av bevisning och vittnesmål från båda sidor. Tre domare ska avgöra om åtalen ska gå vidare till rättegång. De misstänkta nekade till alla anklagelser. Vittnesmål avfärdades som grundlösa rykten, vissa vittnen hade ändrat sig, vissa hade glömt vad som skett. Kenyatta skyllde våldet på den politiska motståndarsidan, främst Raila Odinga, som är oomstridd ledare för luogruppen och även han presidentkandidat inför nästa år. Kenyatta menar att Odinga utlöste våldet med sina uttalanden men också att hans hängivna anhängare hade kunnat stoppas av honom. Vice premiärministern utpekar alltså premiärministern som huvudansvarig.

Kenyatta har hyrt kända internationella advokater, de har med hjälp av privatdetektiver lyckats leta upp åklagarsidans skyddade vittnen och hävdar att dessa vittnen är opålitliga utpressare.
Hela processen blir ett förspel, med historiska rötter, till nästa års presidentval.
Det är en personlig och långvarig kamp om makten i Kenya som nu spelas upp igen. Uhuru Kenyattas far var Jomo Kenyatta, Kenyas förste president och statsbildare. Hans vicepresident var Oginga Odinga, Raila Odingas far. Men Oginga föll i onåd, fängslades och stöttes ut ur maktcentrum. Uhuru Kenyatta är nu finansminister och biträdande premiärminister. Odinga är premiärminister. Mungikisekten är ett slags sentida men urspårad arvtagare till Mau Mau-rörelsen och det uppror som ledde fram till Kenyas självständighet 1963.

Hittills har Uhuru Kenyatta och Ruto ansetts som starka kandidater, liksom Odinga som ständigt funnits som en utmanare som skrämmer Kenyas kikuyer. Odingas grupp, luos, bebor den folkrika Nyanzaprovinsen där fattigdomen är stor och medellivslängden kort. Många luos lever också i Nairobis överbefolkade slumområden och betraktas som ett hot av de mer välbeställda kikuyerna.

Många kenyaner sätter sitt hopp till åklagaren Ocampo. Fällande domar i Haag skulle äntligen bryta den långa traditionen av straffrihet för den politiska och ekonomiska eliten i landet. Men hittills verkar rättsprocessen följa ett välbekant kenyanskt mönster där inga påståenden, händelser eller beslut bestämt kan beläggas, bland annat därför att även vittnen är korrupta och vittnesmål fabricerade.

”Varför anställa en advokat när du kan köpa en domare”, är ett cyniskt kenyanskt uttryck för spelreglerna. Efter valet 2007 har de etniska spänningarna ökat. Det finns en risk att Haagförhören ytterligare ökar missnöjet, skärper motsättningarna och vidgar klyftorna. Kenyaner röstar efter etnicitet, inte efter politiska program. Vid den senaste folkräkningen fick de svarande ange vad de har för stamtillhörighet, man kunde också välja att svara ”kenyan”.När siffrorna kom visade det sig att endast 1‚5 procent av 38 miljoner kenyaner valt nationstillhörigheten framför den etniska. Först i slutet av året beslutas om målen går vidare till rättegång i Haag.

Bo Göransson