Go to main navigation
PPM2.jpg

Aktivister i People’s Peace Movement, PPM, är ute på en 150 kilometer lång vandring genom Afghanistan. Syftet är att sätta press på parterna i de pågående fredsförhandlingarna.

Foto: People's Peace Movement, PPM

ANALYS

Afghanistan: Fredsförhandlingar med förhinder

Efter mer än 40 år av krig kan en fredsuppgörelse vara inom räckhåll i Afghanistan. Förhandlingar pågår på flera olika fronter, men ännu återstår många hinder – bland annat ett osäkert och potentiellt våldsamt presidentval som redan skjutits upp ett par gånger.

Det är sent på kvällen den 30 maj i 2019. En grupp om 25, kanske 30 män i olika åldrar lämnar Lashkar Gah, provinshuvudstad i den oroliga afghanska provinsen Helmand, till fots.

De kallar sig People’s Peace Movement, PPM, och målet för den 150 kilometer långa vandringen är den talibanstyrda staden Musa Qala.

En är juridikstuderande, en annan yrkessoldat. De bär ljusblå halsdukar och svarta paraplyer till skydd mot solen. Längs vägen hoppas de att fler ska ansluta sig. För de samlade journalisterna förklarar gruppens talesperson, Bacha Khan Mauladad, att syftet med manifestationen är att sätta press på parterna i de pågående fredsförhandlingarna – och i förlängningen få ett slut på det mer än 40 år långa kriget.

Fler och fler tror på fred

I minne har de den tre dagar långa vapenvilan i juni förra året, då närmare 35 000 talibaner lämnade sina gömställen och tog sig in till byar och städer för att delta i avslutningen på den muslimska fastemånaden Ramadan, Eid-al-Fitr. Runt om i landet firade människor. På sociala medier spreds bilder på talibaner och regeringssoldater som omfamnade varandra.

Det är inte bara medlemmarna i PPM som hoppas på fred just nu. Runt om i Afghanistan är det fler och fler som tror att en fredsuppgörelse kan vara inom räckhåll. En av orsakerna till den spirande optimismen är de pågående förhandlingarna mellan talibanerna och USA i Qatar. Vid sex tillfällen har parterna mötts för att försöka närma sig varandra. Målet är att skapa en varaktig fred, men för att nå dit är det en lång rad problem och frågor som måste lösas.

Talibanerna kräver bland annat att USA tar hem sina stridande trupper från landet. USA å sin sida vill ha garantier från talibanerna att Afghanistan inte på nytt blir en fristad för grupper som al-Qaida och IS, där de i lugn och ro kan planera attacker mot internationella mål.

Många vill ha ett ord med i leken

Att förhandlingarna hålls i Qatars huvudstad Doha beror på att talibanerna har ett kontor där. Arton år efter 11:e septemberattackerna 2001 och den efterföljande amerikanska invasionen av Afghanistan anser sig talibanerna fortfarande utgöra den legitima makten i landet. Detta är också skälet till att man hittills vägrat förhandla direkt med den afghanska regeringen. Att söka en fredsuppgörelse med president Ashraf Ghani skulle vara det samma som att erkänna den sittande regeringen.

Det är många som vill ha ett ord med i leken när freden i Afghanistan ska förhandlas. Parallellt med samtalen i Doha har möten ägt rum i Moskva. Även Pakistan har deklarerat att man vill vara med på ett hörn. Hittills har samtalen inte lett till särskilt många konkreta resultat. USA:s president Donald Trump har redan tidigare deklarerat att han har för avsikt att avsluta kriget i Afghanistan, men bara det faktum att parterna träffats för att diskutera förutsättningarna för en fredsuppgörelse måste rimligen ses som en framgång.

Samtidigt konstaterade USA:s ambassadör i Kabul, John Bass, efter det senaste mötet i Doha att islamisterna inte gjort något för att tillmötesgå det afghanska folkets önskan om vapenvila och fred.

Upptrappat våld

Många afghaner, inklusive president Ghani, hade hoppats på ett ny tillfällig vapenvila i samband med firandet av årets Eid-al-Fitr. Men istället för att lägga ner sina vapen har talibanerna – och även IS afghanska gren, ISKP – trappat upp våldet under fastemånaden ramadan. Flera kraftiga explosioner har skakat huvudstaden Kabul. Bland annat attackerades en buss med universitetsungdomar, och som för att demonstrera sin kraft – och möjligen också öka trycket på USA i förhandlingarna – genomfördes en omfattande attack mot en amerikansk NGO. En tydlig signal om att talibanerna inte tänker lägga ner sina vapen utan eftergifter från USA.

Samtidigt har de afghanska säkerhetsstyrkorna intensifierat sina militära insatser runt om i landet. Som så ofta är det oskyldiga människor som får betala priset. Enligt UNAMA, United Nations Assistance Mission in Afghanistan, miste över 100 civila livet i Kabul bara under ramadan.

Den 28 september 2019 är det presidentval i Afghanistan, ett val som redan blivit uppskjutet ett par gånger. Från USA:s sida hoppas man att någon form av uppgörelse med talibanerna ska finnas på plats till dess. Utsikterna för detta får i dagsläget betraktas som små.

Svagt stöd för talibanerna

Är det då rimligt att tro att talibanrörelsen på allvar överväger att bli en del av det demokratiska etablissemanget i Afghanistan?

Knappast. Talibanerna förespråkar sharialagar och deras repressiva version av islam är oförenlig med ett demokratiskt styrelseskick. Dessutom är stödet för talibanerna ytterst svagt. Knappt fem procent av den afghanska befolkningen stödjer dem, medan motsvarande siffra för regeringen ligger på runt 90 procent.

Och även om talibanerna sägs kontrollera eller ha visst inflytande i närmare hälften av landets provinser, så rör det sig till största delen av glesbefolkade områden där bara lite drygt tio procent av landets 35 miljoner människor bor, enligt en rapport från USA:s regering. Talibanernas inflytande bygger alltså på att de är starka militärt, och att lägga ner vapnen skulle innebära att de förlorar det mesta av den makt de krigat sig till.

Trots det klena stödet för talibanerna är alltså många afghaner positiva till en uppgörelse. Freden är viktigare än allt annat, en förutsättning för att få det krigshärjade landet på fötter igen.

Bland dem som motsätter sig en uppgörelse märks inte minst landets kvinnor. Ingen fred på bekostnad av min frihet, resonerar många, och minns med fasa det förtryck och den diskriminering de utsattes för under talibanregimen i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Men det finns också kvinnor som är positiva till en uppgörelse, och som hävdar att alla kommer att tvingas offra något för att uppnå fred.

Aldrig långt till att ta till vapen

På grusvägarna i Helmand fortsätter medlemmarna i People’s Peace Movement sin marsch för fred. Det är en lång, och långt ifrån ofarlig vandring de gett sig ut på. Efter samtal med talibanerna i Musa Qala, planerar gruppen att fortsätta till andra delar av landet. Vad som händer när det torra vägdammet lagt sig, efter en eventuell fredsuppgörelse och ett presidentval som riskerar att bli både våldsamt och starkt ifrågasatt, är högst osäkert. Helt säkert kommer det att finnas grupper som känner sig överkörda och åsidosatta.

Vad är en uppgörelse med talibanerna värd då?

I Afghanistan är det aldrig långt att ta till vapen. Det har historien lärt oss.

Göran Engström

Göran Engström är frilansjournalist med fokus på bl a internationella konflikter. Han har bevakat utvecklingen i Afghanistan för svenska och utländska medier sedan 2005.