Go to main navigation
bistånd företag cooperations worldbank världsbank företagande biståndsbranschen sida h&m etiopien bangladesh arbetare kvinnor kvinnliga arbetare villkor löner facket

Är biståndsbranschen näringslivets nya "greenwashing"?

Foto: Tova Jertfelt

analys

Vill biståndet och företagen verkligen samma sak?

Trots spridda protester från personer som Parul Sharma rör sig utvecklingen obönhörligt mot allt större integration mellan bistånd och näringsliv. Men går det verkligen att förena företagens egenintresse med biståndets allmänintresse?

22-åriga Yebahirsew Tibebu känner sig lurad – och uppgiven. Rekryteraren som kom till hennes by hade lovat henne tusen kronor i månaden om hon började sy kläder för H&M:s underleverantör Etiopien.

Men när hon väl började jobba, efter en tvåårig utbildning, visade sig lönen endast vara en tredjedel av den utlovade. I snitt tjänar hon nu två kronor i timmen. Hälften går till hyran. Nästan allt som blir över till mat – trots att hon slutat äta lunch på fabriken för att spara pengar.

Lyx är ett refillkort till mobilen.

– I längden går det inte att leva på den låga lön vi får, säger hon till SVT som träffat henne i den globala textilindustrins nya centrum, Hawassa i Etiopien.

Och hon verkar inte ensam i sin kritik. Bland kollegorna i de skinande nya textilfabrikerna i Etiopien pyr missnöjet.

Är detta utveckling? Eller utnyttjande?

Utveckling verkar allt fler biståndsaktörer tycka, inklusive Sida och Swedfund som båda investerat svenska biståndsmedel i H&M:s verksamhet i Etiopien. Sida genom ett projekt som går ut på att informera textilarbetarna om vilka rättigheter och skyldigheter de har. Och Swedfund som satsar 125 miljoner biståndskronor på en ny fabrik som ska ge 4 000 jobb.

Enligt Swedfunds tillförordnade VD, Gerth Svensson, är det en mönsterfabrik som planeras.

– Vårt syfte är att minska fattigdom i ett av världens fattigaste länder, och att hjälpa till att bygga en fabrik med anständiga arbetsvillkor och löner man kan leva på, säger han till SVT.

Läs vår granskning om storföretagen & biståndet här

30 000 miljarder kronor om året

Biståndets samarbete med H&M är en liten del i en stor trend att involvera näringslivet betydlig mer i fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. Makthavarna i biståndsbranschen upprepar ständigt att det inte finns något alternativ. För att utrota fattigdomen och skapa en hållbar utveckling år 2030 krävs det enligt en beräkning från FN 30 000 miljarder kronor om året fram till 2030.

Det är en hel del. Och de summorna finns varken i biståndsbudgetar eller ens i ländernas statsbudgetar. De finns bara i näringslivet.

Endast i civilsamhället uttrycks det numera kritik och farhågor inför utvecklingen. Senast i form av den tidigare Agenda 2030-delegationens ordförande Parul Sharma som avgick i protest mot storföretagens ökade inflytande. Och hon skräder inte med orden.

– Tyvärr har Sida och Utrikesdepartementet blivit annonsplatser för företag. Det är en tragisk sammanblandning, där hållbarhetsfrågan används som ett redskap i svenskt handelsfrämjande, säger hon i en intervju med OmVärlden.

”Den som tror på det är grundlurad”

Parul Sharma säger att hon ofta hört Sidas rådgivare slå fast att myndigheten och företagen vill samma sak och har liknande målsättningar. Tror man på det är man ”grundlurad”, enligt henne.

– Jag förstår att det kan vara spännande att luncha med näringslivstoppar, men man får inte glömma att företag i grunden är till för att göra affärer och få avkastning, och att, återigen, hållbarhet är en systematisk, intern och operativ företeelse.

Liknande kritik har hörts från civilsamhället vid antagandet av EU:s nya biståndspolicy samt vid reformeringen av de övergripande reglerna för vad som räknas som bistånd inom OECD-DAC.

Om Parul Sharma står i ena ringhörnan och pratar om biståndsaktörer som ”grundlurade” av företagen, står Swedfunds tillförordnade vd Gerth Svensson i den andra. I ett mejl till OmVärlden skriver Swedfund att de är övertygade att investeringen i Etiopien ”successivt och metodiskt kan förbättra lönenivåerna i den här delen av världen, bidra till fler anständiga jobb och minska fattigdomen.”

Någonstans i mitten står Lena Ingelstam, tidigare chef för Sidas avdelning partnerskap och innovation. Sida har insikt om intressekonflikter ”mellan målet för biståndsinsatser och den privata sektorns mål och drivkrafter”, sa hon till OmVärlden i vår granskning av storföretagens nya roll i biståndet.

– Sida hanterar detta genom bedömningsverktyg, riktlinjer och öppenhet. Våra bedömningar och beslut är offentliga, även när vi samarbetar med företag. Det centrala för Sida är att återkommande följa upp att biståndet bidrar till att minska fattigdomen.

Knäckfrågan är om företagens egenintresse kan förenas med biståndets allmänintresse.

Sida och Världsbanken

Trots spridda protester från personer som Parul Sharma rör sig utvecklingen obönhörligt mot allt större integration mellan bistånd och näringslivet. Svenska storföretag har de senaste åren varit en integrerad del i Sidas arbete, direkt underställda myndighetens ledning.

Den 11 december förra året informerade Sida i ett pressmeddelande att man inleder ett samarbete Världsbankens organ för privata investeringar, IFC. Sida har tidigare inlett liknande samarbeten, men inte på den här skalan.

Sida och IFC ska nu erbjuda en finansiell garanti till två av världens största försäkringsbolag Allianz och Eastspring Investments för att de i sin tur ska våga låna ut 8,6 miljarder kronor till infrastruktursatsningar i utvecklingsländer. Sidas garanti är på 535 miljoner kronor.

Men samtidigt som biståndet står för risktagandet räknar försäkringsbolagen kallt med att gå med vinst på affärerna. En win-win för fattigdomsbekämpning och näringslivet? Sida hoppas i alla fall det.

Samma dag som pressmeddelandet gick ut träffades EU:s biståndsministrar i Bryssel för att ta beslut om det uppdaterade handelsrelaterade utvecklingsarbetet Aid for trade. Det handlar i korthet om att biståndet hjälper till att minska handelshinder och förbättra möjligheten för handel i utvecklingsländer.

Förespråkare talar sig varma om ökad handel som utvecklingens motor. Kritiker talar istället om hur EU:s biståndspolitik blir en allt mer integrerad del av EU:s övriga handelspolitik, vilket snarare gynnar europeiska storföretag än bekämpar fattigdom i utvecklingsländer.

Bistånd som riskkapital?

Frågan är om biståndet håller på att utvecklas till en sorts riskkapital för det privata näringslivet? En sak är i alla fall säker: fattigdomsbekämpning är inte det primära målet i en sådan strategi, snarare en dynamisk effekt man hoppas uppnå genom ökad handel och investeringar.

Det står klart i exemplet med 22-åriga Yebahirsew Tibebu på H&M:s fabrik i Etiopien. Varken H&M eller Swedfund vill svara på den specifika frågan om Yebahirsews två kronor i timmen är en anständig lön. Eller vilken lönenivå som egentligen är rimlig.

Istället försvinner de iväg i mer allmänna resonemang om att investeringen i sig, någon gång i framtiden, generellt sett kommer att bidra till fler jobb och bättre löner och minskad fattigdom i Etiopien.

Det får vi allt hoppas.

Mikael Färnbo