Go to main navigation
BARCELONA, CATALONIA, SPAIN - 2017/12/03: Several demonstrators seen displaying posters while shouting slogans against slavery in Libya. Around 300 people have demonstrated against slavery in Libya marching through the Centre of Barcelona. Many of the people who try to reach Europe from Africa are forced to work for their abductors in Libya. Libya is the threshold of Europe where the migrants are waiting to cross the Mediterranean sea.

Skillnaden mellan rika och fattiga ökar i världen. Fattigdom, konflikter och korrupta regeringar skapar drömmar om ett bättre liv - det är inte säkert migranter vill återvända till de länder de flydde ifrån.

Foto: Paco Freire/SOPA Images/LightRocket via Getty Images

ANALYS

Åtgärderna mot slavhandeln i Libyen är otillräckliga

Sedan CNN avslöjade slavhandel i Libyen förra året har en del migranter frigetts ur fångenskap och återvänt hem. Men omvärldens insatser är för små och tar inte itu med de grundläggande orsakerna. Det skriver Jesper Bjarnesen, migrationsforskare vid Nordiska Afrikainstitutet.

I november förra året visade CNN i ett reportage hur migranter från Afrika söder om Sahara såldes på slavauktioner Libyen. Reportaget riktade strålkastarljuset mot ett sedan tidigare känt och växande problem: att irreguljära migranter från stora delar av Afrika allt oftare fastnar i Libyen och att libyska säkerhetsstyrkor antingen aktivt bistår, eller medvetet ignorerar, ett systematiskt utnyttjande av migranterna, med sexuella övergrepp, tortyr, och slaveri.

Även om mediernas uppmärksamhet kring de libyska slavauktionerna var kortlivad så väckte CNN-reportaget, och de starka reaktionerna som följde, en politisk vilja att handla snabbt och resolut för att lösa problemet. Under ett toppmöte mellan EU och Afrikanska unionens statschefer i Abidjan i november meddelade Frankrikes president, Emmanuel Macron, att parterna ingått avtal om en ”extremt akut insats” mot slavhandeln i Libyen. Planen var att skala upp redan existerande frivilliga återvändandeprogram, såsom internationella migrationsorganisationen IOM:s ”assisted voluntary return and reintegration”. Under 2017 hade programmet hjälpt uppemot 20 000 migranter tillbaka till sina ursprungsländer.

Niger vägrar ta emot fler

Sedan dess har IOM:s arbete skalats upp och fått ökat stöd genom bland andra EU och FN:s flyktingorgan UNHCR. Men de så kallade repatrieringsinsatserna har stannat upp efter det att Niger, dit de flesta migranter som IOM hjälper ut ur Libyen kommer, vägrar ta emot fler innan de som redan finns i landet kan skickas vidare till sina hemländer.

Den ”extrema nödoperationen” visade sig vara svår att implementera i praktiken. Men är det ens genomförbart att repatriera ett så stort antal migranter från Libyen? Hur undviker man att nya migranter fastnar i samma omänskliga situation? Hur förväntas hemskickade migranter att lösa de problem som fick dem att ge sig av till en början? Och hur hanterar man migranter som inte önskar åka hem?

Frågorna visar ett större strukturellt sammanhang som måste tas in om den mänskliga tragedin i Libyen ska få ett lyckligt slut. 

EU:s stöd till Libyen problematiskt

Som i de flesta humanitära nödlägen hänger evakueringen av migranter från Libyen samman med hur insatsen kan kopplas till en långsiktig strategi för att undvika att krisen upprepar sig. Om man vill undvika att krisen återupprepas måste man till en början förstå tre grundläggande faktorer som ligger bakom migranternas utsatta villkor i Libyen.

Den första är säkerhetsläget i Libyen. En ny rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut sammanfattar de senaste två årens utveckling som fortsatt destabilisering och att landet i praktiken fortfarande styrs av två olika instanser: premiärminister Sarrajs regering i Tripoli och representanthuset i Tobruk, under talman Aguila Saleh Issa och general Haftar.

Som en rad analytiker redan påpekat är EU:s stöd till den libyska kustvakten oerhört problematiskt i ljuset av denna splittrade statsmakt, där ett samarbetsavtal med myndigheterna i Tripoli på inget sätt säkerställer migranternas villkor, och där säkerhetsstyrkor och andra väpnade aktörer kan agera laglöst utan påtagliga konsekvenser.

Den andra faktorn, som en akut operation i Libyen inte löser, är den motivation som ligger bakom den stora efterfrågan på irreguljära vägar in i Europa. IOM har registrerat mer än 700 000 afrikanska migranter i Libyen i februari i år, och det kan finnas några hundratusen till, som inte har registrerats. Detta innebär att även om repatrieringsprogrammen trappades upp efter CNN-reportaget, så är det orealistiskt att tro att behovet kommer att avta utan mer strukturella förändringar.

Drömmen om ett bättre liv

Det är viktigt att komma ihåg att skillnaden i levnadsstandard mellan världens rikaste och fattigaste har ökat de senaste tio åren, och att många afrikanska länder fortfarande plågas av dåligt ledarskap, kronisk arbetslöshet och fattigdom. Samtidigt ger en ökande globalisering en insyn i hur livet ser ut för alla oss som drar fördel av denna strukturella ojämlikhet, och att vissa då väljer att ge sig av i jakten på ett bättre liv.

IOM:s repatrieringsprogram i Libyen förutsätter att migranterna faktiskt önskar åka hem. Varför skulle en migrant, som har offrat så mycket för att ta sig till den nordafrikanska kusten egentligen vara beredd på att återvända? Som FN:s generalsekreterare, António Guterres, nyligen påminde om, utsätts nästan sex miljoner migranter i världen för arbetsförhållanden som gränsar till slaveri. Många fler står ut med omänskliga livs- och arbetsvillkor för att infria drömmen om att kunna tjäna pengar och utbilda sig, för att  bidra till sina familjers välmående i ursprungslandet, eller för att bygga en meningsfull tillvaro i värdlandet.

Migranternas egna önskemål och motiv är alltså avgörande för att så många är beredda att genomleva omänskliga situationer för att ta sig in i Europa. Dessa aspirationer kan inte bara avfärdas som orealistiska. Migranter från utvecklingsländer skickade mer än 400 miljarder dollar till sina ursprungsländer förra året. Sannolikheten att lyckas som migrant på olagliga vägar är visserligen liten, men den finns. 

Kortsikta lösningar

Den tredje avgörande faktorn är EU:s övergripande strategier för att begränsa migrationen över Medelhavet. Förutom stödet till den libyska kustvakten har EU investerat i ökad gränspatrullering och andra åtgärder för att bromsa människosmugglingen genom Niger. Vid EU:s östra gräns lyckades man genom Turkiet-avtalet bromsa strömmen av migranter. En kortsiktig lösning som bara flyttat delar av migrationskrisen längre österut, med hundratusentals flyktingar och andra migranter i ett utdraget limbotillstånd i Turkiet.

Kortsiktiga tilltag mot smugglarindustrin runt den nordafrikanska kusten flyttar bara smugglarrutterna till en annan del av regionen. Det kan potentiellt leda till ännu värre situationer än slavhandeln i Libyen, och EU kan hamna i ett scenario där de får springa från den ena ”extremt akuta” situationen i Nordafrika till den andra.

EU:s långsiktiga strategier fokuserar även på att öka biståndet genom Valettafonden, som ska rikta utvecklingsinsatser mot det man kallar ”root causes”, eller grundorsaker. Som sagt är migranternas motiv en viktig del av ekvationen, men det som fattas i EU:s långsiktiga strategier är en mer engagerad satsning på att komma åt efterfrågan på just irreguljär migration. Här har löften om att främja till exempel studentmobilitet och laglig arbetsinvandring inte infriats.

Karta: Tova Jertfelt

Stora globala utmaningar

Det kan finnas hopp i det globala avtal som FN nu håller på att förhandlar fram.

Även om USA drog sig ur verkar grundprincipen bli att försöka säkerställa migranters villkor och erbjuda säkra och lagliga rutter även för de som är svaga och marginaliserade.

Bilden på misshandlade migranter som säljs på auktion borde kunna motivera en ännu mer omfattande insats. Den kortsiktiga evakuering och repatriering av ett litet urval av afrikanska migranter i Libyen behöver kompletteras med mer helhjärtade försök till stabiliseringen av det politiska läget i Libyen, med möjligheterna för arbete och utbildning i migranternas ursprungsländer och investeringar i att möjliggöra laglig invandring till Europa i mycket större skala.

Jesper Bjarnesen