Go to main navigation
bistånd innovation fridays for future

Biståndet måste bli bättre på att få in unga personer och ta vara på deras idéer menar David Isaksson.

Foto: Kollage/Samuel Zeller/Pixabay

ANALYS

Bistånd för framtiden – det är inte LFA-matriser som räddar världen!

Sveriges bistånd hamnar högt i internationella rankingar. Men det räcker inte. Vi måste bli mer kreativa, tänka nytt och utmana oss själva! Det skriver David Isaksson som i mer än trettio år skrivit om bistånd och utveckling.

Världen blir bättre samtidigt, som demokratin minskar. Tekniken skapar möjligheter – men också risker. Och över allt ligger hotet från klimatkrisen. Den 25 september har Utrikesdepartementet och Vinnova bjudit in ett antal myndigheter och organisationer till ett särskilt innovationsseminarium.

Men vad är egentligen innovation, och vad krävs om biståndet ska kännas relevant också i framtiden?

Om jag fick välja en bok som alla som arbetar med bistånd borde läsa så skulle det bli ”Det omätbaras renässans” av Jonna Bornemark (2018). I boken beskriver hon en samtid där allt kommit att handla om att mäta och kvantifiera, där meningsfullheten i och liv reduceras till att fylla i rätt rutor och kunna leverera ”rätt” resultat.

Verksamheten "förpappras"

Jonna Bornemark har myntat uttrycket ”förpappring” som beskriver hur kraven på dokumentation till stor del ersätter själva verksamheten. 

25 procent av personalkostnaden i vården går till att skapa material som kan granskas i efterhand, konstaterar Jonna Bornemark. Kvalitetssäkring innebär att någon skriver en rutin, en manual, som sätts in i en pärm.

Bornemark lyfter fram vårdsektorn, men hon hade lika gärna kunnat skriva om biståndet och dess eviga kedja av – input – output – impact, dess mallar och matriser, RBM och LFA, workshops och allt högre krav på akademisk bakgrund och allt mindre fokus på egen erfarenhet från det som brukar kallas verkligheten.

I sin avhandling ”Matrixing Aid, the Rise and the fall of result initiatives in Swedish Aid” beskriver Janet Vähämäki hur reformvågorna inom det svenska biståndet kommit och gått, med perioder av starkt fokus på resultat som är lätta att mäta, avlösta av mer ”processorienterade” perioder. Janet Vähämäkis avhandling borde alla i branschen också läsa.

Behöver vi bry oss?

Biståndet befinner sig inte i kris. Sverige får guldstjärna av OECD:s biståndskommitté DAC och de ekonomiska resurserna är stora, kanske för stora (återkommer till detta). Det finns heller inte något större politiskt ifrågasättande (något som var fallet i början av 2000-talet), även om röster inom Moderaterna nyligen höjts för att vi ska frångå enprocentmålet.

Biståndets stora problem i dag är kanske att det så ifrågasätts för lite. Det tuffar mest på och alla är nöjda. Kanske är det denna liknöjdhet vi framför allt borde vara oroade över? 

Jag skulle vilja lyfta upp några saker som jag ser som centrala för den fortsatta diskussionen kring biståndet och hur det ska utvecklas. Hur viktigt är egentligen biståndet, ägnar det sig åt rätt saker, har det rätt verktyg, är det rätt människor som arbetar med det?

Men, först, låt oss ta en titt på hur det ser ut i världen.

Statistikt sätt får vi det bättre, men det är långtifrån givet att människor upplever att det är så. Samtidigt har vi ökande klyftor. Världen är helt enkelt inte lätt att förklara just nu. Bild från Bangladesh. 

Världen blir bättre – men varför upplever vi det inte så?

Det återstår snart bara tio år till dess att de globala målen ska vara uppfyllda. Det går bra – och dåligt. De senaste decennierna har utvecklingen varit makalös: fattigdomen har minskat, fler barn går i skolan än tidigare, skillnaden mellan rika och fattiga minskar i världen i stort, medelklassen har blivit fler än de fattiga, övervikt är att större problem än undernäring och det största hälsoproblemet är inte aids eller malaria, utan vår mentala hälsa.

Tekniskt befinner sig världen i en mycket snabb utveckling. AI och annan ny teknik gör till och med att det börjar bli lönsamt att flytta hem industrijobb till Sverige igen.

Men om du säger detta till dina grannar, eller varför inte till en nyhetsjournalist, så kommer du knappast att bli trodd. Bilden av världen i dag är en annan: Den präglas av krig och konflikter, av högerpopulism, en demokrati på tillbakagång och ett minskat förtroende i stort för de etablerade systemen.

Hans Roslings mantra om att allting blir bättre är korrekt, statistiskt sett. Problemet är att väldigt få upplever verkligheten i form av statistik. Och även om världen i stort fått det ekonomiskt bättre så ökar klyftorna i många länder, däribland Sverige. Väldigt många upplever att de fått det sämre och den känslan är svår att argumentera mot.

Och så har vi förstås klimatfrågan och det allt större ifrågasättandet av vårt konsumtionsmönster. Vad kommer detta att innebära för utvecklingen i länder som Bangladesh eller Kambodja om vi slutar köpa de t-shirts de producerar eftersom vi vill vara mer hållbara?

Textilindustrin har länge setts som en väg in mot bättre jobb, men vad händer när vi slutar köpa billiga kläder? Och när det blir mer lönsamt att flytta hem produktionen till Europa. Bild från en textifabrik i Kambodja. Foto: Lisa Jansson

Tidigare fanns det en tro på att den ekonomiska utvecklingen också skulle leda till politiska reformer och demokrati. De senaste årens utveckling visar att det samband mellan dessa två sidor kanske inte alls existerar. Länder som Tanzania och Rwanda sneglar i dag allt mer på Singapore och Kina. Det är där deras förebilder finns, inte i Sverige eller i Tyskland.

För att ytterligare komplicera det hela så utspelar sig inte kampen om demokrati i första hand i ”våra” biståndsländer, utan den sker i hög grad här hemma hos oss: i USA, i Ungern – eller varför inte i Sölvesborg(!).

"No strings attached" – tänk så skönt!

Alla som jobbar med bistånd vill gärna tro att det har betydelse för utvecklingen i fattiga länder. Men övervärderar de redan frälsta sin egen betydelse?

Remitteringar, en egen kapitalbas och investeringar från Kina blir allt viktigare faktorer för utvecklingen.

Att biståndsberoendet minskar borde vi alla egentligen vara nöjda med. Men när betydelsen av det traditionella biståndet minskar, så minskar också många länders intresse för frågor som demokrati, pressfrihet, oberoende organisationer och jämställdhet. 

Då – när de liberala demokratierna höll i pengapåsen – kunde vi också ställa politiska krav (även om vi inte gärna erkände att vi gjorde det).

I dag står framför allt Kina, men också länder som Turkiet och Gulfstaterna, där med sina välfyllda plånböcker och budskapet är tydligt: ”No strings attached.”

Ja, tänk så skönt att inte längre ens behöva låtsas lyssna på våra (och det egna civilsamhällets) predikningar om jämställdhet, pressfrihet och demokrati!

Många trodde att demokratin skulle slå rot i Myanmar (Burma) men utveckligen de senaste åren har varit allt annat än positiv, här liksom i många andra länder. Bild från en av de första demonstrationerna sedan Aung San Suu Kyi släpptes fri 2012.

Har biståndet för mycket pengar?

Det nuvarande enprocentsmålet uppnåddes för första gången 1975 (två år efter oljekrisen). I början av 2000-talet debatterades biståndet intensivt, det var också då som vi under ett antal år (med socialdemokratisk regering) gick under en procent. Sedan dess är vi tillbaka över en procent (inklusive flyktingavräkningar).

Moderaterna har alltid varit skeptiska till bistånd (minns Gösta Bomans ord ”"De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer.").Gunilla Carlssons år vid biståndsmakten förknippas med ökad kontroll och styrning, men hennes viktigaste insats var sannolikt att få Moderaterna att acceptera enprocentsmålet.

Nu står vi kanske inför en ny kursändring. När Elisabeth Svantesson i en intervju med DN ifrågasätter enprocentmålet reagerar branschen reflexmässigt. Och visst är det naturligt. I en värld fylld av konflikter och med rekordmånga flyktingar behövs biståndet. Enprocentsmålet har en stark symbolisk betydelse som det är viktigt att försvara. Samtidigt finns det en fara i att diskussionen enbart handlar om formen. En fråga som få i branschen talar om är de inofficiella utbetalningsmålen, vilka innebär att det finns ett tryck på handläggare att säkra upp att pengarna ”går åt”.

Utbetalningsmålen i kombination med små administrativa resurser gör att Sida och Sverige satsar på ”säkra kort”, stora summor till etablerade aktörer. Då Sida inte själva har personella resurser för att hantera små insatser väljer man att använda FN-organ, paraplyorganisationer och olika fonder för utbetalningar till mindre aktörer. Det fiffiga med detta tillvägagångssätt är att pengarna då inte behöver räknas som administration, utan kan bokföras som verksamhet. 

Sida har under ett antal år fått sina förvaltningsanslag frysta eller till och med nedskurna. Det är först med den senaste budget som regeringen nu anslagit ytterligare 175 miljoner i förvaltningsanslag för 2020.

Något som har minst lika stor betydelse som enprocentmålet, men som få pratar om, är den effekt som den svaga svenska kronan får på biståndet. På fem år har kronan tappat 25 procent av sitt värde mot dollarn, vilket har en mycket större betydelse än vad vi kan föreställa oss.

Lägg till detta en – sannolikt – annalkande lågkonjunktur och plötsligt är inte osannolikt att vi neddragningar framför oss. 

Mobile banking uppstod i Kenya och är en av de verkligt stora innovationerna från Afrika. Vad kommer härnäst från kontinenten? 

Bekvämlighetsbiståndets logik

I juni 2019 ordnade Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, ett seminarium om det svenska biståndet till Kambodja. En av studierna som presenterades var en rejäl utskåpning av det svenska Kambodja-biståndet,inte minst den naiva svenska tron attregimen självmant skulle vilja se en ökad demokratisering. 

Alltmedan medier, oppositionspartier stängts ned har Sverige hävdat att det råder business as usual. Varför har vi inte agerat kraftfullare? Är vi för lata, är vi rädda för att ställa de svåra frågorna, eftersom svaren kommer att tvinga oss att agera? 

Jag frågar en av utvärderarna om det vi ser i Kambodja är ett exempel på ”bekvämlighetsbistånd” och får ett jakande svar. Och Kambodja är ingen isolerad företeelse, utvecklingen i till exempel Tanzania är snarlik. 

Att arbeta med bistånd i en miljö där man inte är populär är tungt och psykiskt påfrestande, kanske till och med fysiskt riskabelt. Kambodja-biståndets absoluta motsats finner vi i Guatemala. Där har Sverige genom åren konsekvent stått upp för dem som hotas och förtrycks, vi har varit ledande i stödet för mänskliga rättigheter och mot korruption. 

Men tydligheten har ett pris. Det är långtifrån lika trevligt att vara ambassadtjänsteman i Guatemala som att vara detsamma i Kambodja.

Kan vi bli lika bra som i Baltikum?

Stödet till de baltiska staterna efter frigörelsen från Sovjetunionens fall (och som initialt gick genom den dåvarande biståndsmyndigheten BITSBeredningen för internationellt tekniskt och ekonomiskt samarbete) brukar ofta anses som det bästa bistånd som Sverige genomfört.

Vad som utmärkte stödet var den korta vägen från idé till beslut och att små medel snabbt kunde fördelas. Det faktum att BITS arbetade nära en bred krets av svenska institutioner och myndigheter var en orsak till att man fick ansvar för arbetet. 

Peeter Horm som arbetade på biståndsmyndigheten BITS vid den tiden beskriver det så här i boken ”Baltikum – Sverige, möten över havet” (2004) som jag var redaktör för: 

– Ingen visste hur den totala samhällsomvandling vi stod inför skulle gå till. Principen var »låt tusen blommor blomma«, något som innebar att vi ville ta tillvara de initiativ och det stora engagemang som fanns.

Fel person på rätt plats?

De senaste åren har många av det moderna biståndets veteraner gått i pension. Inte sällan började de sin resa som glada amatörer, eller volontärer. De ramlade in i biståndet av en slump och den första fältresan gick kanske med bananbåt till Colombia.

I dag är verkligheten en annan. Bistånd handlar om karriärplanering och strategiskt val av uppdrag, utbildningar och arbetsgivare: skaffa dig en dubbel master och du har god chans att komma på jobbintervju på Sida eller på en ideell organisation (men har du ett konstigt namn eller är född på en annan kontinent så kan du nog tyvärr ändå glömma det hela…).

Vad händer med en verksamhet som så totalt domineras av extremt högutbildade? Hur ska de som alltid varit klassens ”duktiga flicka/pojke” kunna relatera till en sjaskig vardag långt från LFA-matrisernas språk?

Mycket av nytänkandet när det gäller att nå ut kommer från diasporaorganisationer som ofta står utanför det traditionella biståndet. Och hur är det med ungdomarna? Det finns en person som just nu gör större nytta än någon chef inom biståndet (och ni vet vem jag menar) och hon har inte ens börjat gymnasiet.

Den unga klimatrörelsen har växt fram utanför biståndet. Hur blir vi relevanta för unga aktivister? Bild från Svalbard.

Utmaningar för framtiden

Utmaningarna inför framtiden är alltså många. Och stora.

Och om ni nu läst så här långt så tänkte jag avsluta med några punkter kring vad jag ser att vi behöver göra:

        Ökad småskalighet – släpp in nya aktörer

Det måste finnas ett större utrymme för små insatser som snabbt kan beredas, som kan genomföras av aktörer som inte är de ”gamla vanliga” Biståndet måste få sitt eget riskkapital, kontrollmekanismerna måste anpassas efter insatsens storlek. Var flexibel, överbyråkratisera inte!

        Lyssna på unga människor – öka den etniska mångfalden

Biståndet måste bli bättre på att få in unga personer och ta vara på deras idéer, inte minst personer med annan bakgrund än den akademiska. Det handlar inte om att kväva initiativ, tvärtom: biståndet måste bli bättre på att lyssna! Biståndet måste också aktivt arbeta för en ökad etnisk mångfald.  

        Våga prata om utvecklingens målkonflikter

Världen är motsägelsefull, olika utvecklingstendenser pågår samtidigt. Därför måste vi våga prata mer om utvecklingens motsägelser, inte minst den motsättning som just nu finns mellan demokratisk utveckling och minskad fattigdom, eller den mellan hållbar utveckling och fattigdomsminskning.

        Ta till vara ny teknik – men var inte naiv!

Biståndet måste bli bättre på att ta tillvara den nya tekniken med allt från 3D-printning till mesh-nätverk. Samtidigt får vi inte vara naiva. Inom biståndet har det funnits en övertro på ”big data”, något totalitära regimer med all tydlighet utnyttjar. Tekniken kommer också att påverka jobben och hoten kan mycket väl bli större mot ”låglönejobb” i syd än mot våra jobb i Sverige.

        Väga säga nej – stöd de obekväma

Personlig bekvämlighet, diffusa förhoppningar om de styrandes ”godhet” får inte dominera. Vi måste väga säga nej, lägga ned, pausa och bryta upp när utvecklingen går åt fel håll. Vi måste i många fall också bli bättre på att stödja de obekväma.

Och framför allt. Vi räddar inte världen med hjälp av fler och   bättre LFA-matriser. Det krävs betydligt mer än så.

 

 

Text & bild: David Isaksson

David Isaksson är journalist VD på Global Reporting. Han har i mer än trettio år skrivit böcker, artiklar och analyser kring biståndet.